Pappans murslev

Duggars ungar

2012-01-21T05:38:00.000-08:00

Herrens vägar äro outgrundliga. Under det att Norge förtvivlat försöker hitta på något någorlunda anständigt att ta sig till med det besvärande fenomenet Breivik, och under det att Malmö och Södertälje brinner, Seved förvandlas till en regelrätt No-go Area och Sveriges repressiva folk sakta men säkert byts ut mot bärare av vitalare och inte så ängsligt vekliga och tvångsmässigt självkritiska genpooler så håller vår Herre på som bäst i andra delar av världen.

Familjen Duggar visar att det inte bara är araber som kan vara gudshängivna nog att ta emot varenda person som vill få ett jordeliv.

Familjen Duggar är också ett besvärande fenomen. Svenska journalister tar förstås inte i sådant ens med tång, det vore väl oförenligt med deras politiska uppdrag, men i USA sitter människor klistrade vid tv-rutorna när ytterligare ett avsnitt visas av deras reality show.

Dramat är så verkligt och så overkligt samtidigt. De fick just missfall. Efter nitton barn. NITTON (19) barn. EGNA barn. En mor, en far och alltså nitton barn.

Det där, kära läsare, är inget annat än gudomlig folkpedagogik!

I stället för att larma och varna och tuta och hota i demografisk rapport efter demografisk rapport som visar hur vi håller på att utrota oss själva -- och i stället för att morra och fräsa och ryta och skälla över den genocidala massinvandrinspolitiken så GÖR någon något! Inget som andra kan göra -- vem kan eller vill ha nitton barn! -- men något som visar att man i alla fall borde klara av en tre - fyra ungar utan att klaga.

Svenska reaktioner? De svenska reaktionerna kan bäst beskrivas som: öronbedövande tystnad. Med inslag av enstaka syrliga ironier. Som om Duggars var oförskämda nog att i akt och mening kritisera oss andra genom att bejaka alla barn som vill komma till dem direkt från högre ort.

Och vi som inte ens tror på några högre orter. Ja, inte högre än Migrationsverket eller så.

CBS visar en glimt här.

Många av Pappans nordiska väninnor har alltså reagerat med illa dolt förakt för Michelle Duggar. "Stackars henne då!" har inte varit en ovanlig reaktion. Alternativt "Stackars barn!". Av texterna, intervjuerna, filmerna och bilderna att döma är det emellertid betydligt mindre synd om familjen Duggar än om de flesta.

Och det är såklart där skon klämmer. I stället för att häpna, förundras, känna inspirerande vördnad och hänförelse inför detta underverk så reagerar många nordiska kvinnor som om Michelle Duggars blotta existens var en direkt förebråelse mot dem. En personlig förolämpling, en kränkande skymf.

Ty vem är hon att ha nitton barn plus några missfall och dessutom ha det bra, när vi andra inte ens fixar de 2.11 ungar som behövs för att vårt folk skall bibehålla ett storleksmässigt status quo! Vem är hon att ha pli på nitton tindrande välartade ungar från nyföding till giftasvuxen när våra två eller tre klottrar, knarkar och skolkar som de behagar? Vem är hon att vara så älskad och omhändertagen av sin man -- för att inte tala om ekonomiskt försörjd! -- när vi andra skiljer oss så fort det kniper lite?

Vem är hon att överhuvudtaget finnas till, och dessutom få sändningstid, vara välartikulerad, sympatisk och ... ja, lycklig?

Nej, det går givetvis inte an. Med en perverterad knäreflex börjar mina frigjorda och moderna väninnor oreflekterat att ifrågasätta, leta fel, kritisera och rentav håna. Plötsligt ser man ett beteende som man inte riktigt ville veta slumrade där under det rosa täcket. Michelle Duggar skall stenas. Hennes barn bör tas om hand av svensk socialtjänst. Hennes man bör åtalas för... tja, vad som helst duger, bara han åtalas för något. Helst incest men skattefiffel duger. Duggarfamiljen måste knäckas, avslöjas med något fuffens, de får bara inte stå oemotsagda.

Men de har ju inte riktigt sagt något? Jo, i akt och dåd har de talat ett mycket tydligt språk. De har sagt att det går. Det går. Bara man har den goda viljan, och inte minst den goda villigheten. Bara man har sin gudstro i ordning. Bara man svarar an på det som livet, ödet, den gode Guden bjuder på. Då går det. Då blir inga försakelser för stora. Då fixar man vilka umbäranden som helst. Inklusive att ett tv-team som springer runt och filmar flera timmar varje dag i vart och ett av livets alla göromål.

Jag frågade Mamman hur hon tror att de klarar vad de klarar. Svaret kom direkt: Gudstron förstås. Gudshängivenheten. Underkastelsen en högre mening, en högre vilja. För då blir tv-kamerans lins bara ytterligare en version av Guds allseende öga, som ju ändå är bejakat och välkomnat hos dessa människor. Det gör ingen skillnad.

Familjen Duggar lever mentalt i ständig direktsändning oavsett om de filmas eller inte. Och gör man det, ja, då går vad som helst. De lever inte i illusionen om det egna jagets isolation. De är inloggade, online, uppkopplade, 24/7. Vare sig någon tittar på eller inte. Vare sig de filmas eller inte. Därför går det.

Och därför är deras öppenhjärtliga enkelhet så otroligt provocerande för vår tids barn.

Hade Michelle Duggar varit från Indien och kramat hippies i stället för att amma barn, då hade hon kallats Upplyst och Helig och fått tiotusentals betalande, bugande och blomkastande pilgrimer efter sig. Men exponera dessa helighetskåta hippies till Michelle Duggar och du får se en orgie i precis den arrogans och nedlåtenhet de tror sig stå så långt över.

Det mest spännande med Michelle, Jim Bob och deras familj är kanske att de är muslimer. Att deras religion är så islamsk. Ja inte så att de är muhammedaner -- då hade hippisarna återigen varit med på noterna -- utan så att de har valt att totalt underkasta sig sin Gud, så som de förstår denna Gud. För det är precis vad islam betyder -- sinnesfrid och sämja genom underkastelse. Bara att det är på arabiska.

Familjen Duggars är givetvis sådär bibelkristna som man bara kan vara i USA. De kritiserar ingen och inget, men håller sig för egen del till sin kyrkas regler och påbud.

Jag trodde först att de var mormoner. De har lite mormonska vibbar. Men det var fel. De tillhör någon ganska alldaglig Southern Baptist-kyrka och bor i Arkansas. Helt backwaters. No sexy, med andra ord. Ingen häftig sekt. Inga extrema förställningar eller ens ärvda förmögenheter. Inte ens ett banklån. De har varit helt skuldfria i över 20 år. Det enda de har gott om är flit, tro och öppenhet. Eller om man får kalla det ödmjukhet. Men då blir mina frigjorda väninnor ännu argare.

Och som om inte allt detta räckte: De hemskolar sina barn.

Pappans medalj är härmed utdelad. Trots att JimBob, nittonbarnsfadern, inte stöder Ron Paul.

Breivik och Lippestad

2011-11-02T03:14:00.000-07:00

Såg Lippestad på Skavlan häromkvällen. Fick ett intryck av hur han arbetar, det var inlysande. Liksom Stoltenberg verkar han intelligent och sympatisk. Skavlan gjorde sitt jobb och försökte lirka ur Lippestad något smaskigt om hur de har blivit hej och du med varandra, han och monstret han skall försvara, men si den gubben gick inte. Lippestad håller rågångarna, både gentemot tv-världen och, får man förmoda, mot sin knepige klient. Jag såg den där Skavlanintervjun mot bakgrund av detta, lite villrådiga och spretiga tidningsreferat. Vilket föranledde följande fantasi:

Tänkt situation i förhörsrummet:

Lippestad, lätt vädjande: Men ångrar du inte ditt dåd -- alla dessa ungdomar som fick sätta livet till och alla familjer som fick sina liv förstörsda?

Breivik: Nej varför skulle jag ångra mig, jag har ju förberett och tänkt igenom det här i åratal, du har väl läst manifestet?

L: När du såg vad som hände framför din pistolmynning... KÄNDE du ingenting??

B: Hör här -- jag tänkte ut det värsta jag kunde förmå mig att göra. Det jag gjorde var fruktansvärt, det var ju själva poängen! Jag visste att jag inte kunde genomföra en så fruktansvärd sak som jag såg behövde göras för att vända trenden på sikt. Jag visste att jag skulle behöva desensitera mig -- härda mig -- i flera år innan jag skred till verket. Det skriver jag ju i manifestet! Jag spelade helt ändamålsenligt World of Warcraft i tre års tid för att lära mig skjuta och döda utan att känna. All min disciplin gick ut på att klara av att göra det ingen sunt kännande människa skulle kunna göra. Jag har helt enkelt lyckats med min föresats.

L: Men är det värt det? Du har ju skadat din sak i oöverskådlig framtid?

B: Nejdå. Under min livstid lär vi inte få se några positiva resultat av min insats, det är sant. Men så fort jag dör kommer saker att lossna. Detta gäller vare sig jag lyckas bli dömd i krigsrätt i Haag och avrättad, vilket vore det bästa, eller om jag mördas i fängelset eller om jag tar mig själv av daga. Det sista skulle givetvis inte se så bra ut men huvudsaken är att jag dör. Då lossnar proppen och saker kommer att börja kunna omvärderas på större skala.

L: Men märker du inte att du resonerar precis som en jihadist! De du liknar mest -- de du har gjort dig mest lik -- är ju de du ytterst sett vill bekämpa!

B: Jovisst, men annars går det inte. Man måste möta eld med eld, det visar all militärhistoria. Att påstå något annat är bara hyckleri, eller hur!

L: Vi har inte dömt någon till döden i Norge sedan Vidkun Quisling. Inser du att du skulle jämföras med Norges störste landsförrädare?

B: Det blir jag ju redan. Men som jag har visat är jag Quislings motsats. Stoltenberg och hans kumpaner har mer gemensamt med Quisling än jag har. Den jag har mest gemensamt med är Max Manus.

L: Jo du skriver det i manifestet, Breivik, men du måste väl inse att ingen kan ta det där på allvar.

B: Vänta tills efter min död, eller cirka 60 år, vilket som kommer först. Först då kommer det att visa sig vad det var jag gjorde. Jag räknar inte med hedersutmärkelser under min livstid.

L: Jag måste få dig diagnosticerad. Bara en sinnessjuk människa kan vara så...

B: ...determinerad?

L: Determinerad är väl ett adekvat ord.

B: Rökpaus!

Breivik jenerseits Gut und Böse -- Triumph des Willens

Euripides Medea uppfördes vid stadsdionysierna 431. Dramat berättar om kvinnan från Kolchis som gifter sig med Jason och hjälper honom att hitta det gyllene skinnet men sedan blir grymt bortstött av sin make. Hon hämnas genom att döda Jasons nya hustru, hans far och till sist de söner hon fött åt honom. Till skillnad från alla hjältar i det föregående handlar Medea inte på befallning av någon gud, hon drivs av sitt eget ofrånkomliga logos. Hon för en rasande dialog med sina modersinstinkter och argumenterar häftigt mot sina egna motbjudande planer bara för att till sist förkasta argumenten och inse att straffet mog Jason inte blir tillräckligt hårt om hon inte dödar deras pojkar. Förnuftet blir här ett redskap som förskräcker. Det driver människan mot en andlig och moralisk avgrund och kan, skickligt använt, erbjuda starka skäl för snart sagt vilken handling som helst, hur grym och förvänd den än är. Medea var inte dum. Hon valde värsta möjliga hämnd, och hon var stark nog att genomföra den. Hon kunde ha varit lärjunge till Gorgias.

Med sin Medea lade Euripides fram berättelsen om en kvinna som resonerar sig fram till ett förfärligt brott.

Karen Armstrong, Världsreligionernas födelse, s 301 - 302

Gorgias kunde ha varit lärare även åt Breivik. Men det kunde även Krishna ha varit.
SvD

Kära Saudiarabien,

2011-11-02T03:00:00.000-07:00

Kära Saudiarabien,

Hej. Hallå. Det är Sverige som skriver. Först och främst borde vi såklart tacka för de fina moskéerna ni bygger åt oss. Det är ju allt fler av oss svenskar som gläds åt detta. Och arkitekturen tillför ett nytt och fräscht... inslag i den svenska stadsbilden -- säg den svensk som inte är hjärtligt trött på den fälla av steril, kubistisk modernism och skruvad postmodernism som våra materialistiskt tänkande arkitekter har fastnat i! Verkligen! Då är det härligt att få en fläkt av den stora katedralen Hagia Sofia, som kristendomens radikale reformator Justinianus lät bygga i Konstantinopel för att befästa sin andliga och världsliga makt där på 500-talet. På blodpölen efter trettiotusen halshuggna kättare. Och som ni muhammedaner erövrade knappt tusen år senare. Vet ni, det var storsint av er att låta mosaikbilderna av Maria och Jesus sitta kvar, trots att ni tycker så illa om porträtt. Vi hoppas att ni låter något av bilderna i våra svenska kyrkor sitta kvar också. För de där kyrkorna får vi ju allt svårare att själva göra någonting med. Ja, det där vet ni säkert.

Hagia Sofia -- den heliga visheten -- färdigställd 537, muhammedansk 1453, museum från 1934

Men det var egentligen inte det vi hade tänkt prata med er om. Utan det är det där med parkeringsplatserna. Alltså era parkeringsplatser. Vi tänkte att vi skulle ta upp det där innan det blir en jobbig grej. För när vi hade vår shariatid, och byggde våra tempel som nu är ett så kärt och pittoreskt inslag i den svenska landskapsbilden, då tyckte vi också om att avrätta folk. Eller om och om, det var ju en smärtsam plikt, ett nödvändingt ont. Och det var ju för deras eget bästa.

Vi saknar alltså inte förståelse för att ni tycker det känns meningsfullt att hugga huvet av folk med kroksablar. Kroksabeln är ju en fin gammal symbol. Saladin och så. Och att det sker offentligt är egentligen bara bra. Vi svenskar brinner ju starkt, som ni vet, för offentlighetsprincipen. Nej det är inte det. Det är parkeringsplatserna.

Nu kanske inte Medina är lika svår att parkera i som Stockholm. Där kan det vara otroligt ont om parkeringsplatser, skall ni veta, och vi vill ju inte projicera våra egna problem på er situation, som givetvis är helt annorlunda. När vi halshögg folk hade vi för övrigt inga parkeringsproblem, så det är inte det. Det är snarare själva hygienfrågan. Hos oss hade vi alltid speciella, för ändamålet avsedda, centralt belägna avrättningsplatser som folk lätt kunde ta sig till. Vi är ett ganska känsligt folk och de flesta tycker att det känns otäckt på en plats där någon har dött en våldsam död. Det kanske är något med djinnerna, vi vet inte, men vi känner starkt att vi vill föreslå att ni överväger följande förslag: Som tack för att ni förser oss med de efterlängtade moskéerna så kan vi finansiera byggandet av ändamålsenliga, praktiska, hygieniska och moderna galgbackar hos er!

Det blir en win-win, som vi säger!

mvh

Sverige

Saudiarabiens nationsflagga -- Det finns ingen gud förutom Guden!, understruket med favoritprylen

Hazelii sentenser

2011-09-29T22:57:00.000-07:00

1. Fädernesland – ingiv våra sinnen de dygder som fostrat din ära, ditt väl.
2. Var hellre fri än annans träl så länge du dig kan röra.
3. Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.
4. Vi är ett litet folk – men vi bör tänka stort.
5. Den forntid ej vördar ej framtid är värd.
6. Ryktet aldrig dör för den som sig ett gott förvärvat.

Vad är nu detta? Förutom att det känns och är sent artonhundratal alltså. Det är sentenser som varit viktiga för Arthur Hazelius, grundaren av Skansen, världens första friluftsmuseum, och av Nordiska muséet. På Djurgården, vid bergbanans fot, står en byst av honom framför en välvd mur på vilken dessa sex sentenser finns formulerade.

Artur Hazelius, ödmjuk visionär

Naturligtvis måste vi idag göra om oss inuti för att överhuvudtaget förstå vad som sägs. Men inte bara mentalt, utan även emotionellt. Det har hänt endel sedan 1891, inte minst i vår mentalitet. Låt oss därför bena upp sentenserna och se om de till äventyrs kan ha någon relevans för oss idag, eller om de bara är reliker från en... tja, förnazistisk tid eller så.

1. Fädernesland – ingiv våra sinnen de dygder som fostrat din ära, ditt väl.

Det här är en bön till förfädernas Sverige att inspirera nutidens svenskar till de positiva egenskaper som byggt upp det som är föredömligt och utvecklingsbart med vår kultur. Kommer från en sång av Erik Gustaf Geijer.

2. Var hellre fri än annans träl så länge du dig kan röra.

Det här är en vädjan till den folkliga identiteten; att sträva efter nationellt oberoende — alltså en vädjan till läsaren att till varje pris och personlig uppoffring hjälpa till att vidmakthålla Sverige som suverän stat, utan extern överhöghet (typ NATO, USA, DDR, EMU eller för den delen EU). Ur Engelbrektvisan från 1439.

3. Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.

Det här är en vädjan att öppna sig för den visdom som finns i det som är nära och gammalt, så att man inte blir indienflummare eller över huvud taget drabbas av den sjuka som gör att vi jämnt tror att andra kulturer och traditioner är mycket visare och värdefullare än den egna. Oikofobi kallas det visst. Eller kanske New Aids. Finskt ordspråk som även använts av Viktor Rydberg.

4. Vi är ett litet folk – men vi bör tänka stort.

Och här en kompletterande vädjan, att inte isolera oss mentalt och bli trångsynta. Ur ett brev av Hazelius själv.

5. Den forntid ej vördar ej framtid är värd.

Och så är det — vördnaden öppnar oss för det värdefulla i vår egen historia, så att vi har något att bygga vidare på. Detta skyddar oss från hybris. Jättebra! Ursprungligen ett tyskt ordspråk: Wer Alter nicht ehrt, ist der Alter nicht wert!

6. Ryktet aldrig dör för den som sig ett gott förvärvat.

Otroligt viktigt — att vårda och värna sin trovärdighet; sitt cred! Från Havamal.

En annan sak som är viktig, om vi inte skall bli rot- och utsiktslösa, är att lära sig se och känna vad våra förfäder sett och känt. På så sätt kan vi göra oss mottagliga för deras inspirationer och få stadga i livet. Bli lite klokare, helt enkelt.Så är det — vördnaden öppnar oss för det värdefulla i vår egen historia, så att vi har något att bygga vidare på.

Foto: Mira

En gammal vän som är djupt kritisk till de hazelianska sentenserna menade följande:

För Arthur Hazelius var livet en moralitet. Men i vår tid saknar hans moraliska apeller och värderingar samma relevans som då. Och detta så till den grad att det väcker löje. Det upplevs bara som ett fånigt moraliserande att mana folk till oförvitlighet och småborgerliga ideal med alla dess bör, skall och hedra din far och mor. Vi vet numera bättre, för vi har facit vad dessa ideal ledde till.

Första världskriget gjorde upp med mycket av den pekfingersmoral, ihåliga hedersbegrepp och svärmiska nationalitetsuppfattningar som kännetecknar hans samtid. Lägg till detta andra världskrigets fasor, fördomsfrihetens och världssamvetets uppgång på 60- och 70-talet och man inser att Hazelius mentalitet sett sina bästa dagar.

För att hårddra: Mänskligheten har på de hundra år som gått med stor smärta genomlevt konsekvenserna av de Hazeliuska idealen.

Vår tids ideal spänner över vidare horisonter än bara det egna landet. Vi har blivit världsmedborgare. Vi talar om globalisering, demokrati, hållbar utveckling, ha mer tid för barnen, ta sig ur ekorrhjulet, konsumera mindre, ansvaret för kommande generationer och liknande. Detta skulle Hazelius inte förstått, vilket knappast är märkligt.

___________________________________
Själv är jag helt förvissad om att Hazelius skulle ha förstått de där sakerna. Demokrati? Förutsättningen för en sådan är en fungerande nationalstat. Alltå nationalism! Konsumera mindre? Var i hela friden har man anledning att befara att Hazelius skulle vara konsumist? Tvärtom tycks han ha stått för ett ganska kärvt, stoiskt ideal där det gäller att konservera, bevara, förädla och vidareföra, snarare än att konsumera.
Vidare horisonter än det egna landet? Men det är ju det Hazelius säger i sin fjärde sentens -- den om att vi är ett litet folk men bör tänka stort. Är inte det samma innebörd som i det populära mottot att agera (eller äta) lokalt men tänka globalt?

Den stora smärta mänskligheten genomlevt under de senaste hundra åren (som för övrigt var mänsklighetens OBLODIGASTE och FREDLIGASTE sekel -- yes, se här!) har snarare att göra med Strindberg än med Hazelius. Strindberg står för revolution, traditionsförakt, modernism och självförverkligande. Lucifer själv! Hazelius står för traditionsrespekt, vördnad, förädling och lojalitet. Ödmjukhet!

August Strindberg, begåvad, arg och fåfäng

Och inte var det ödmjukhet som skapade världskrigen. Att Hazelii "moraliska apeller" skulle "sakna relevans" i vår tid, det tycker jag är svårt att se. De verkar snarare ha mer relevans än någonsin! Att de "väcker löje" säger mer om vår tids (strindbergska) problematik än om den hazelianska livshållningen. Vi tror så lätt i vårt självgoda högmod att allt gammalt är förlegat, förtryckande och fördomsfullt -- men det omdömet i sig är det förtryckande och fördomsfulla! Inte så att allt var bättre förr -- verkligen inte! -- men så att vi inte kan göra plats för en värdig framtid utan att se det värdiga i forntiden. Vilket är precis vad den femte sentensen säger.

Dansk analys av Breiviks manifest

2011-09-27T01:53:00.000-07:00

Äntligen har vi funnit en analys av Breiviks manifest som håller. Den är skriven av danskan Ulla Nørtoft Thomsen och står att finna på hennes blogg Sappho, som man kommer till genom att klicka här.

Vi tar oss friheten att återge analysen i sin helhet, men anbefaller intresserade att göra ett besök hos Sappho för uppföljning. Hon är värd det.

Galskabens nutidshistorie
Hele det politiske spektrum har som med én mund taget afstand, ikke bare fra Breivik og hans ugerning, hvilket giver overordentlig god mening, men også fra hans manifest, hvilket giver knap så god mening, fordi man tilsyneladende ikke rigtigt har fået det læst.

Højre og venstre
Højrefløjen har sagt, at han er gal og ond, mest ond, dæmonisk ond. Venstrefløjen har sagt, at han er ond og gal, mest gal, ideologisk gal.
Breivik er ifølge højrefløjen den ubegribelige onde, der under dække af politisk interesse har sat en hæfteklamme i et frådende, ideologisk makværk for at kunne udleve sin afsindige personlige afstumpethed, narcissisme og ondskab.
Ifølge venstrefløjen er Breivik det levende monster, der måtte komme ud af højrefløjens modbydelige tankegang. Han er den idealistiske ondskab, der realiserer højrefløjens galskab.
Venstrefløjen har storskrydet uklædeligt over Breivik, højrefløjen har krympet sig lige så uklædeligt.

Det fjerde bud og frihed
Der er ingen grund til nogen af delene. Efter Breivik skulle det være hugget ud i sten: Der går en absolut grænse mellem højrefløjens frie kritik i åndslivet og dens lovlydighed og demokratiske indstilling, når det kommer til handlingslivet.
Med Immanuel Kants ord: Tænk, hvad du vil, men adlyd!
Breivik er undtagelsen, der bekræfter den regel.
Som lutherske arvtagere sætter borgerlige roligt tanken og samvittigheden fri, netop fordi det fjerde bud står nagelfast.
Man skal først adlyde sin far og sin mor, og siden skal man adlyde øvrigheden. Venstrefløjen har aldrig forstået den tanke, deraf megen unyttig frygt for det frie ord.
Breivik er altså en samfundsfjende, intet mindre. Som demokrat kan man kun se på hans handling med gru, vantro og afsky. Men der er en vanskelighed vedrørende manifestet.
Hvorfor forholder det sig uomtvisteligt sådan, at Breiviks analyser af etablissementet er så meget bedre end etablissementets analyser af Breivik? Det er der noget alvorligt galt med.

Breiviks iagttagelser
Vi lever ikke op til vores selvbeskrivelse som samtaledemokrater, hvis vi uden videre placerer hans tekst i et sort hul af ubegribelighed og afsværgelse.
Fordi han netop er den totale outsider, den splittergale, den onde selv, har han gode forudsætninger for at kunne gøre iagttagelser i sit manifest.
Og det gør han, hvad enten vi vil det eller ej. Noget er anakronistisk, en del er grusomt, men meget er sandt, og ingen af overvejelserne kan være helt ligegyldige for den, der gerne vil forstå tidens basale forestillinger.
Den udslagsgivende forskel mellem Breivik og os andre er, at han har en fjende. Han ønsker en krig, og eftersom han ikke er i besiddelse af en stat, kan han hverken erklære fjendskab eller krig.
Men han kan erklære borgerkrig, dvs. han kan erklære statens enhed illusorisk og opløst. Terrorens rationale er at være et sådant angreb på en utålelig fred. Terror er en invitation til krig.
Når Breivik ønsker staten opløst, er det fordi den efter hans opfattelse er behersket af en forræderisk og destruktiv ideologi.
Denne ideologi er multikulturalismen, som Breivik opfatter som en anti-nationalistisk og dermed en anti-demokratisk ide, hvis kerne ikke er tolerance, men selvdestruktion.

Ufrivillig kulturrevolution
Efter årtiers manipulationspres har Europas befolkning gennemgået en ufrivillig og ødelæggende kulturrevolution, som har forandret vores identitet, traditioner, normer, sprog og værdier.
Gennem en entydig positiv fremhævelse af det progressive frem for det konservative, er vi efterhånden opdraget til at se vores selvnedbrydning som noget godt. De tapreste af os vil forsvare vores undergang med vores liv.
For Breivik er kulturmarxismen med al sin sociale ingeniørkunst en totalitær hadideologi, der er skabt til at eliminere enhver rest af europæisk og kristen selvfølelse.
Således kontrolleret af forrædere er de europæiske stater ikke at regne for demokratiske og ikke har været det siden 1950´erne. Et demokrati anvender ikke omfattende og systematisk, avanceret hjernevask, lyder argumentet.

Totalitær multikultur
Multikulturalismens essens er ifølge Breivik nedbrydningen af de nationale kulturer, men den antager forskellige former.
Breivik skelner mellem
1) hardcore marxister, der går efter kapitalismens velfortjente økonomiske selvdestruktion,
2) kulturmarxister, der forstår sig selv som radikale eller progressive, men i realiteten arbejder flittigt på Europas kulturelle og moralske afvikling,
3) suicidale humanister og karrierekynikere, som følgagtigt antager multikulturalistiske normer og teorier af hensyn til deres ego og deres karriere, ikke mindst i den offentlige sektor - og endelig
4) globale kapitalister, der lige så lidt som de øvrige respekterer nationalstaterne, men blot ser ét stort globalt marked, hvor enhver står alene med sine interesser.

Multikulturalismen har ifølge Breivik aldrig handlet om tolerance, dertil er den selv alt for totalitær.
Postulatet om, at den er imod had, er meningsløst, når man ser på de massive forfølgelses- og eksklusionskampagner, den kan stable på benene imod sine modstandere.
Det er langt hen ad vejen lykkedes den at definere ethvert modtræk til sig selv som chauvinistisk og fascistisk. Politiske fjender skal afsondres, underkues og tilintetgøres. De tager nemlig ikke bare intellektuelt fejl, de er moralsk onde.
Ifølge Breivik har kulturmarxisterne institutionaliseret multikulturalismen og har på ingen måde i sinde at muliggøre kritik, lytte til den eller for den sags skyld handle på den.

Fjenden
Denne gale mand mener altså, at han er en del af en europæisk civilisation, at han er født ind i en nation og at han har et fædreland. Det er usædvanligt i sig selv, og allerede problematisk.
Hvor der er grænser, er der nemlig mulighed for fjendskab, idet fjenden med inspiration fra Carl Schmitt kan defineres som sådan én, der skulle være blevet bag sin egen grænse.
Eftersom fjenden ikke er blevet bag sin egen grænse, mener Breivik, at han er i krig.
Og eftersom det er medlemmer af hans eget folk, der har lukket fjenden ind, er han også i borgerkrig.
Tiden er i Breiviks øjne inde til, at de kulturkonservative indser, at den demokratiske kamp er meningsløs. Den er umulig, fordi den kulturkonservative kamp er forbundet med social forfølgelse, udstødelse og latterliggørelse, mens de kulturmarxistiske forrædere roligt konsoliderer sig i staten, hvorfra de manipulerer med befolkningen.
Kulturmarxisterne udøver ifølge Breivik en kvælende social kontrol over alle potentielle dissidenter, tilsyneladende ganske uden samvittighedsnag af nogen art.
Det bekymrer dem ikke, at de har forvandlet Oslo til et ”shithole”, som han skriver, hvor ingen kan vide sig sikker.
Omkring år 2000 fik Breivik den opfattelse, at den demokratiske kamp var tabt. Ikke på argumenter, men på grund af en fra magthavernes side forræderisk og dermed decideret fjendtlig magtanvendelse mod deres eget folk.
Udviklingen ville hjælpeløst bevæge sig imod europæisk katastrofe, hvis man udelukkende satte sin lid til det samtaledemokrati, som ikke syntes at fungere redeligt.
Fra da af betragter Breivik sig ikke længere som debattør, men som modstandskæmper. Det er et skifte fra appel til handling: ”Protesting is saying that you disagree. Resistance is saying you will put a stop to this”, som han skriver.

Statens død
Den stat, som blev vores beskytter efter at Nietzsche erklærede Gud død, må nu ifølge Breivik selv gå under og dø i borgerkrig. Hver dag ser vi, skriver han, at staten er ude af stand til at tage hånd om vores sikkerhed og frihed.
Grænserne udadtil er perforerede, de nationale jurisdiktioner er svækkede, og samtidig er fjendebegrebet dybt tabuiseret. Befolkningen er ideologisk set sat skakmat.
Til gengæld for at staten svigter sine egentlige opgaver, omdannes den til en desto mere omklamrende fordelingscentral og propagandaenhed.
Samlet set tager den multikulturalistiske stat mere sikkerhed og frihed fra befolkningen, end den giver. Staten er ikke længere vores ven og beskytter, og det er derfor os, der er gale, idet vi adlyder den, lyder ræsonnementet.
En kulturkonservativ uden stat er en eksplosiv størrelse. Breivik repræsenterer en sådan. Den kulturkonservative vil normalt ønske mådehold og groede processer.
Når Breivik bliver splittergal, skyder 70 mennesker og ønsker krig, kaos og statslig sammenbrud, er der tale om en konservatisme, som definitivt oplever at have tabt kampen for det bestående og nu omdanner sig til noget andet.
Der er tale om en forgæves og hjemløs kulturkonservatisme, som nægter at nyorientere sig og progressivt annamme de forandringsprocesser som den har tordnet imod – og som i stedet vælger at tænke revolutionært.

Al moral ophævet
Breiviks tekster er ikke dumme. De er heller ikke frådende af had. Men godt halvvejs i manifestet erklærer han forræderne skyldige i et langt anklageskrift, der rummer alt fra historieforvanskning og politisk bias til kulturelt folkemord og medskyldighed i voldtægt og overfald på Europas oprindelige befolkning.
Straffen er døden.
Herefter bryder han lydmuren og forsvinder ind i en verden af krig, våben, uniformer, organisering, taktikker, ordener og fortjenstmedaljer.
Hans forsøg på at genetablere korsridderånden kommer ind her og er et forsøg på at genetablere den europæiske selvbevidsthed og selvrespekt, som vi pga. kulturmarxistisk historie- og begrebsforvanskning kun kender som chauvinisme og religiøs fanatisme.
Han griber bagom statsmagtens civilisatoriske projekt til en uafhængig krigerånd, som han mener, der er behov for.
Gennem stålsat fjendskab, kold strategisk tænkning og Koranpsykologi opnår Breiviks kynisme gruopvækkende højder, f.eks. når han er inde på, at alvorligt flammekasterforbrændte kulturmarxister kan ”kaste rædsel i hjerterne” på andre potentielle forrædere.
Han fastholder, at krigens og fjendskabets logik kan og skal tilintetgøre moralske domme og menneskelig empati. Krig handler ikke om rigtigt eller forkert, men om overlevelse eller undergang. Dermed er al moral ophævet og al empati kontraproduktivt.
Breivik tror på, at multikulturalismens totale stat vil bukke under i en tilstand af økonomisk og politisk kaos, godt hjulpet på vej af muslimerne, som han glæder sig over bliver en stadig tungere økonomisk byrde for forræderstaten.
Terroren skal skubbe på denne udvikling, bl.a. ved at demonstrere for de europæiske borgere, at deres stat, som de opfattede som deres beskytter, i virkeligheden slet ikke tjener deres interesser og nu fuldstændigt har mistet overblikket.

Demokratiets analyser skal være bedst
Som demokrater kan vi andre enes om, at demokratiet må og skal være en bedre løsning end terror og borgerkrig. Men det betyder, at demokratiets analyser skal være bedre end Breiviks.
Når han er slået ned med en velfortjent folkelig fordømmelse, kommer den næste opgave: at slå ham analytisk og taktisk.
Som det er nu, synes den dybe og langsigtede alvor at blive holdt ude af det politiske liv for kun at blive luftet i eksklusive dybdeinterviews om livet, døden og kærligheden, hvor politikere og tænkere over et glas rødvin røber, at de godt ved, at Europas fremtid desværre nok bliver interessant, med mindre vi får englevinger, og at vi gambler stort med vores efterkommernes kulturelle arv.
Når man tænker på Moses Hansen, der gik gennem Nørrebro med et kors på ryggen, får man den tanke, om det virkelig efterhånden kun er de gale, der har alvor, handlingsduelighed og personlig risikovillighed?
Vi ved jo godt, at vi skubber en ret uforudsigelig udvikling foran os. Vi lever som om helt basale politiske begreber som stater, fjendskaber og nationer ikke længere eksisterer.
Vi lever i en stor boble af evig nutid og synes ikke at eje omsorg for fortid og fremtid. Vi er oversocialiserede kollektivister, men vi er samtidig æreløse individualister.
Begreber som forræderi og patriotisme giver dårligt nok mening for os. Enhver bare lidt alvorlig bekymring for Europas fremtid overskygges hos os af en endnu alvorligere bekymring for vores egne personlige fremtidsudsigter.
Hvem foretrækker ikke Europas undergang i barbari om 100 år frem for en fyreseddel i næste uge?
Breiviks synder skriger til himlen, men i deres radikale anderledeshed og galskab sætter de vores egne synder i desto tydeligere relief.
Det er rent hykleri at frygte nye Breivik´er, for dem får vi næppe mange flere af.
Til gengæld skorter det ikke på følgagtighed, uvidenhed, kortsynethed, fejhed, egoisme, overfladiskhed, materialisme, intolerance og handlingslammelse.
Det er de synder, vi skal gøre noget alvorligt ved, hvis folk som Breivik ikke skal have ret i, at samtaledemokratiet ligger underdrejet og er ude af stand til at løse problemerne.

Ulla Nørtoft Thomsen er cand.mag. og seminarieadjunkt

Främlingsfientlighet och demografi

2011-08-04T06:22:00.000-07:00

En solig eftermiddag i Södertälje

Hoppsan. Nu är jag i Libanon. Lilla Libanon, det vill säga Ronna. Här är jag ibland, i tjänsten. Var är datorn? I bilen. Såg någon när jag gömde den under sätet? Är den där när jag kommer tillbaka? Skulle någon hjälpa mig om den var borta när jag kom tillbaka till bilen? Är vi i Sverige nu? Om vi vore i Libanon på riktigt, och jag såg någon libanes bli bestulen, hur långt skulle jag då gå för att hjälpa till? Ärligt nu! Okay: Inte så långt som jag skulle gå på hemmaplan, det är säkert. Okända spelregler, större personliga risker – men också: jag bryr mig mindre, det angår mig mindre. Faktiskt.

Så funkar man tydligen.

Och om till och med jag, som ändå känner mig tämligen kosmopolitisk, funkar så, ja då funkar nog libaneser i Ronna betydligt mer så. Min gissning. Kan vara fel förstås men de signaler jag tycker mig få av gänget kring butiken här pekar i den riktningen. Detta är inte min hemmaplan. Jag är utlänning här. Jag är främlingen. De är de främlingsfientliga, eller åtminstone tydligt främlingsfrämmande.

Så, här har vi alltså den så omskrivna främlingsfientligheten. Den enda jag kunnat iaktta personligen. Och nej, jag har väl aldrig varit i typ Sjöbo. Men jag har varit hos vänner och bekanta i typ Ronna. ”Typ” Ronna inbegriper Farsta C, Bredäng C, Skärholmen C, Hallunda C, Tensta C, Rinkeby C (fast just Rinkeby var under 1990-talet, då det fortfarande bodde pursvenskar bland invandrarna där – de lär vara borta nu), Täby C med flera förorter i miljonprogrammet. Och tunnelbanans Blå linje.

Jag har svårt att avgöra hur olika invandrargrupper förhåller sig till varandra. Men till mig, som har pursvenskens typiska attribut, förhåller sig dessa grupper generellt från skeptiskt avståndstagande till mer eller mindre fientligt. Det är helt klart jag som är främlingen i Stockholms förorter.

Vad jag förstår så är det likadant i Europas storstäders övriga förorter.

Någon borde meddela detta till demagogerna på Expo.
De där som säger att ”det inte finns ett vi och dom”.
Jag emotser deras genmäle med tillförsikt.

Exilassyriernas bloddränkta flagga

Några detaljer:
Jag kommer till Ronna och har en halvtimma på mig, inser att jag behöver en ny tandborste och en tub tandkräm, lägger min laptop under baksätet i den gamla Toyotan, låser och släntrar bort till den sjabbiga, nästan osynliga butiken på hörnet drygt något hundratal meter bort. Där utanför glänser dyra stadsjeepar, BMW:ar, Mercedesar och vans fullt extrautrustade med allt blingbling i hobbexkatalogen. Kring bilarna hänger gympumpade grabbar mellan 20 och 30, småsneglande efter mig, men utan att möta min öppet hälsande blick. Marlboro, muskler, tatueringar, rakade skallar och stora guldkrucifix runt halsen. Det här är inga muslimer, det är assyriska kristna. Men de känns inte som svenska kristna. De känns mer som gangstertyper. Såna som man träffar på i fel stadsdelar i typ Los Angeles, Moskva eller vilken storstad som helst. Fast det här är lilla Södertälje i lilla Sverige. De fanns garanterat inte här på 1970-talet när jag blev tonåring och fick upp ögonen för dålighetslivets charm. Då fanns här en och annan långhårig thinnersniffare med flakmoppe och kanske några raggare, ja och lite finska fyllon med Vino Tinto och kanske T-sprit, det var ungefär allt. Lite närmare Stockholm fanns en del småklungor med rödögda flummare i afghanpäls.

De här killarna är något helt nytt.

Hursomhelst så passerar jag dem och går in i gårdsbutiken. Hyllorna är nästan tomma. Det finns libanesiska bakverk på själva disken och långa rader med jättelika vattenmeloner, för övrigt mest små plastsaker och tomma spånplattehyllor. En äldre man med mustasch pysslar med bakverken. Han ser mig men fortsätter oberört med sitt. Jag antar ändå att han är butiksägaren, säger hej och frågar efter tandborstar. Han tittar upp en bråkdels sekund, skriker något på ett för mig okänt språk och fortsätter med bakverken. Efter ett tag kommer en pojke i yngre tonåren, eller det kan vara en storvuxen tolvåring. Jag skulle tippa att det är hans son. Jag säger hej men får inget svar där heller. Han går till en vit plastlåda under en av de tomma hyllorna och öppnar locket. Jag följer efter. Diskborstar. En låda till. Se där, tandborstar. Och tandkrämstuber med prislappar på. De kostar alla 12.90 och prislapparna är brandgula. Tandborstarna ligger i kartor om fem. De har spansk text och är tillverkade i Kina. Tandkrämen jag plockar upp är från Tyskland. Fünf Kräuter. Bra. En av melonerna tycks snegla diskret på mig och jag tar den också. Hur mycket? Sex kronor. Sex kronor? Kilot. Ah, okay. Varifrån? Italien. Bra. Killen kan ju svenska. Vi går till disken och väger melonen. Det blir 56 kronor för den. Det är ändå en av de mindre. Tandborstarna? Tjugo. Och tjugo för den här. Men det står ju tolv och nittiofem? Tjugo. Okay, jag kan betala tjugo men du skall veta att det är mot lagen att sälja saker för över det som står på prislappen. Pappan kommer. Tjugo! Gärna för mig, men det står tolv och nittiofem, det är mot lagen att ta mer än prislappen visar. Bah, något barn har satt på den, den kostar tjugo! Pojken tar bort prislappen och rullar ihop den. Tjugo. Det blir nittiosex alltihop. Jag tar fram vad jag har i fickan – kort finns inte i det här landet – och det är en femtiolapp och två tjugor. Hur mycket har han! Nittio. Okay ge honom! Pojken erbjuder mig en kasse och jag tackar för den.

Det är när jag sedan går mot bilen som jag får de där tankarna om datorn.

Jag berättade om det här för en gammal bekant. Han är en historiskt kunnig kille. Gammal hippie, numera lärare. Vi träffas inte så ofta men när vi träffas så kan vi sitta en halv natt och prata kungar, krig och kulturhistoria. Han påpekade att de här kristna assyrierna blev bortjagade ur Libanon, Turkiet och Syrien av aggressiva muslimer och nu är ganska misstänksamma mot omvärlden, samtidigt som de är helt utlämnade till den. Många av dem röstar på Sverigedemokraterna eftersom de kategoriskt misstror muslimer. Samtidigt har de ingen respekt för sin svenska värdkultur eftersom vi inte tar hand om varandra, inte respekterar våra gamla och inte lyssnar på våra präster.

Den mentala världskartan
Och allt det där är ju saker som även jag, och många med mig, bekymrar sig om när det gäller vår kultur. Det räcker med en liten titt på den mentala världskartan från World Values Studies, WVS, så ser man var skon klämmer. Se här bara:

Källa här.

Detta är WVS-kartan. Här kan man helt enkelt se det demografiska problemet med egna ögon. Egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Vad vi ser här är alltså en x-axel och en y-axel, mellan vilka jordens befolknings olika värdegrunder breder ut sig som mentala kontinenter. Vi ser visserligen några länder som inom sina områden är mer extrema än just Sverige. Japan är det enda land som är mer extremt än Sverige vad gäller sekulära, rationella värderingar. Motsatsen finner vi i länder som El Salvador och Puerto Rico. På den kartkanten hade man säkert även kunnat placera exempelvis Haiti. Det är kulturer som präglas av ett magiskt-religiöst tänkesätt å ena sidan och av ett statiskt-tribalt socialt regelsystem å andra sidan. Vi ser även länder som präglas av en stark individualism. Dit hör Schweiz, Kanada, USA, Nya Zeeland men i särklass Sverige, som ligger långt före sina nordiska grannländer Danmark och Island och ännu längre före Norge och Finland. Inget land på hela jorden ligger längre fram på självuttryckssidan, alltså den mentalitet som värdesätter självförverkligande och individualism. Och inget land ligger längre ut i det hörn som bildas av de båda axlarna, alltså kombinationen värdesättandet av självförverkligande och värdesättandet av sekulär förnuftkultur. Den genomsnittlige svensken är alltså världens individualistiske och förnuftige människa. Japanen är visserligen ännu förnuftigare men inte på långt när lika individualistisk. Japaner är helt enkelt mer lojala mot varandra än vad vi svenskar är, och det fastän de är mer förnuftiga än oss. Jämfört med den övriga världsbefolkningen är svensken helt enkelt en smart egoist.

Statisk eller dynamisk tolkning
Nu kan man läsa denna mentala världskarta på två sätt. Å ena sidan kan man läsa den som en karta i rummet, en statisk karta. Då ligger Sverige helt enkelt i utkanten. Vi är abnorma och extrema, inte som någon av de andra kulturerna på jorden. Å andra sidan kan man läsa denna karta som en karta i tiden, en dynamisk karta. Då blir det en karta över mänsklighetens mentala evolution, över den kulturella världsutvecklingen.

Och då ligger Sveriges grundkultur helt enkelt i täten. Dynamiskt sett är vi evolutionens spjutspets.

Vad kostar det? Vad innebär det över huvud taget att vara mentalt världsledande i den mening att vi är där alla andra förr eller senare kommer att behöva vara försåvitt de över huvud taget utvecklas som kulturer?

Det innebär givetvis en sorts ansvar. Det förpliktigar. Vi måste till exempel vinnlägga oss om en stor portion ödmjukhet. Ja, om vi har den mognaste mentaliteten i världen så måste vi också ha den ödmjukaste mentaliteten i världen. Och därav följer att vi måste vara öppna för omvärldens impulser. Vi måste se till att vi inte stagnerar samtidigt som vi måste vara uppmärksamma på den fara som ligger i att utvecklas så snabbt att vi förlorar våra rötter och blir historielösa, traditionsblinda och därmed identitetslösa som kultur.

Ödmjukheten är vi rätt bra på tror jag. Även om ett sådant konstaterande kan tyckas paradoxalt i sig. Öppenheten för omvärldens impulser är en del av denna ödmjukhet, och denna öppenhet är ett starkt ideal i svensk mentalitet. Samtidigt är rotlösheten ett problem. Allt färre av oss kan sin historia och ännu färre kan kombinera ödmjukheten med en förbindlig stolthet; med känslan av att vilja vara en värdig representant för sin kultur. Ty den känslan förutsätter att man är trygg i sin kulturella identitet. Och det är svårt att vara när denna identitet och denna kulturs karaktär ideligen måste ifrågasättas, utvärderas, kritiseras och relateras till andra kulturer och deras historier. Så uppstår kulturrelativism. Och den kulturrelativistiska mentaliteten kan man per definition inte bygga några bestående värderingar på. Man kan inte bygga en nationell kultur eller en folkidentitet på kulturrelativism.

Men utan en nationell kultur ingen folkidentitet. Och utan en tydlig folkidentitet att vara trygg i kan man inte på djupet vara öppen för och intresserad av andra kulturer.

Den svenska mentaliteten står inför en kris. En allvarlig, existentiell kris. Det är inte givet att vi som folk överlever denna kris. Många börjar darra på foten och flacka med blicken, sökande efter en reträttväg. Andra, speciellt de akademiskt skolade och bildade, insisterar än hårdare på att vi måste fortsätta framåt, och det med exponentiellt ökad acceleration. Verka för nationalstatens, kärnfamiljens och den organiserade religionens upplösning. Så att vi likt en backhoppare flyger av den mentala världskartan helt och hållet, och landar lyckligt i en ny, skön värld på andra sidan avgrunden. Så att andra i tur och ordning kan våga språnget.

Den dynamiska världskartan är i denna vision närmast att jämföra med en hoppbacke.

Detta är en djärv och på sitt sätt romantisk syn på mänsklighetsutvecklingen i allmänhet och på svenskheten i synnerhet. Dess tydligaste företrädare är kanske Folkpartiets Birgitta Olsson, idag EU-minister. Hon förkroppsligar en anda som säger: Låt oss våga språnget! Och de flesta av våra politiker och kulturpersonligheter lever och verkar i samma anda, även om de inte går lika långt som Birgitta Olsson.

Den nya människotypen
Visionen som skapar denna ultraprogressivistiska anda är skapandet av en ny människotyp. En människotyp med en social kompetens och en personlig integritet som vi historiskt aldrig förut har sett, i alla fall inte på massnivå. För denna människotyp har identitetskategorier som ras, kön, klass och ålder föga eller ingen betydelse. De är ytliga attribut. Det enda som betyder något i den nya, sköna världen vid hoppbackens slut är det unikt personliga och det universellt mänskliga, inget annat.

I denna värld finns inget tempel, ingen kyrka, ingen synagoga. Det finns inga blinda naturkrafter som hotar och härjar i kropp och själ. Inget är rått och vilt, inget är lågt eller grovt. Allt är förädlat, kultiverat, fulländat – denna nya värld är en stad, och denna stad är sitt eget tempel. Allt är heligt där, alla möten är ett sakrament. Alla måltider är en nattvard. Alla bord är altare, vartenda dryckesglas är en nattvardskalk, varenda smörgås är hostian, varenda säng är förvandlingens sarkofag. Här lever endast fria och skapande individer, och allt vad de i sin frihet skapar kommer att förena dem i ett ordlöst men medvetet samförstånd. Vi och dom är knappt ens ett minne. Personlig egendom är därför också ett övervunnet stadium. Allt är allas, inget är någons. Här lever man med, av och för varandra så länge man vill och man skapar liv när man vill med vem man vill. Könsakten, om där alls finns något så naturkraftartat, har där ingen koppling till barnalstring, utan är ett rent nöje, eller som sagt ett sakrament. Det är apokalyptikern Johannes uppenbarelse av Nya Jerusalem, det är Karl Marx vision av det kommunistiska samhället, det är målet för all vår strävan som människor.

Och Sverige visar vägen. Här har religionen fredligt avvecklat sig själv, eller rättare sagt ersatt sig själv med sunt förnuft, personlig integritet och medmänsklighet. Vi är världens samvete och föredöme.

Oj. Ojoj. Kanske är det faktiskt så. Jag ironiserar ju inte. Jag renodlar och avtäcker en vision. Men vad händer om man går för snabbt fram?

Då kommer å ena sidan omvärlden varken kunna känna igen sig i vår utveckling, vilja följa vårt exempel eller ens förstå vad vi håller på med. Och å andra sidan kommer vår egen befolkning inte att orka vilja leva upp till de förpliktigande idealen om ödmjukhet, öppenhet och föredömlighet.

Vad händer då?

Rockymänniskan
Olika saker. Vi ser dem delvis redan hända. Allt fler etniska svenskar mår psykiskt dåligt utan synbar orsak. Allt fler lever med kronisk ångest, världssmärta, depression och existentiella skuldkänslor. Vi tar in hela populationer av etniska grupper som inte har någon beröringsytan med den svenska mentaliteten (se WVS-kartan!). Allt fler av den traditionella arbetarklassens sysslor outsourcas till låglöneländer samtidigt som dessa sysslor förlorar i status. Det anses som ett personligt misslyckande att behöva utföra enkla sysslor i samhällets tjänst. Alla borde egentligen vara artister, akademiker eller direktörer, ingen borde egentligen behöva lägga asfalt, sy kläder och plocka bär. Vi slutar mer och mer att förädla våra egna naturtillgångar. Det rituella livet avtar och det lilla som finns kvar skall innebära ett minimum av förberedelse och ansträngning. Våra julgranar importeras från odlingar i Danmark och Estland, våra julgransdekorationer flätas visserligen återigen av halm men av kinesbarn i Kina. Och ju mindre vi själva gör av de inre och yttre tillgångar vi begåvats med, desto sämre mår vi. Ödmjukheten övergår omärkligt i apati, stoltheten i cynism. Den värdiga skamförmågan övergår i permanent genans och ängslan för att vara ovanlig. Vi blir allt mer som figurerna i Rocky.

Och självkritiken, både den individuella och den kollektiva, växer.

Känslan av hemortsrätt odlas endast av den som brukar jorden och förädlar naturrikena och när vi inte längre gör detta, eller ens har det som ideal, då bjuder vi in andra kulturer – kulturer från andra änden av den mentala världskartan, kulturer som ligger flera kulturkontinenter bort och alltså varken kan befruktas av vår eller befrukta vår egen kultur. Bara belastas och belasta.

Breivik och Manson
Till slut måste en monstruös martyr som Breivik komma för att ruska om oss. Det är närmast en naturlag. Vi har, genom vår kollektiva hållning, utkristalliserat honom.

För att slippa inse detta tävlar vi nu i att förfasa oss över hans illdåd och finna fel på hans personlighet. Som om sådant skulle spela ens den minsta roll i sammanhanget. Men han har i sin stålhårda vishet räknat med detta. Det ingår i hans strategi. Ty i vår iver att upptäcka och framhålla alla hans personliga problem och störningar måste vi lusläsa hans 2083-manifest. (Går det inte längre att ladda ner det där så försök här).

Tempelriddarkors. Breivik anser sig vara en modern korsriddare.

Och där står allt vi behöver förstå om oss själva, vår uppgift och våra utmaningar.

På så vis är hans genialitet besläktad med en annan beryktad särling, den karismatiske, manipulative sektledaren Charles Manson, som sade:

Look up to me, and you will se a god.

Look down at me and you will se a demon.

Look me straight in the eyes and you will se yourself.

Charles Manson vid gripandet 1969

Vi kan låsa in Breivik och kasta bort nyckeln. Vi kan analysera honom sönder och samman. Vi kan placera honom i ondskans panteon, bredvid Hitler, Osama, de Sade och de andra. Han är beredd på det. Det spelar ingen roll vad vi gör eller inte gör med honom. Vi kan till och med få honom att ångra sig, göra avbön, bli snäll och kulturmarxistisk om vi är skickliga nog. Inte ens det kan ändra något i sak. Han har ombesörjt det.

Anders Behring Breivik vid gripandet 2011

Det enda vi kan göra för att mildra följderna av hans illdåd är att se mindre på hans pekfinger och mer på det han pekar på. Då kan även ofullständigheterna och misstagen i hans vision korrigeras. Detta och endast detta skulle medföra att de många drabbade inte har dött alldeles i onödan.

How it all began
Vår progressivistiska civilisation började egentligen med renässansens humanism, framför allt i Florens och andra italienska stadsstater, men fick sin första tydliga utformning i upplysningstidens Frankrike under senare delen av 1700-talet. De värderingar som Sverige har gått längst i att förverkliga har alltså drygt 200 år på nacken, inte mer. Grunden för denna humanism, som idag kallas sekulär men egentligen varken är sekulär eller religiös, är människans okränkbarhet och människosjälens egenvärde. Därav följer att krig i grund och botten är fel samt att dödsstraff saknar etisk legitimitet. Sverige hade sin sista offentliga avrättning 1877, avskaffade dödsstraffet i fredstid 1921 (?) och i krigstid 1975.

Allt detta låter ju, för svenska öron, sympatiskt. Även Norge -- apropå diskussionen om Breiviks straff -- har avskaffat dödsstraff i krigstid (1979) men den internationella domstolen i Haag har kvar dödsstraffet för vissa brott mot mänskligheten. Frågan är, hursomhelst, vad som händer om Sverige går för snabbt mot kanten på den mentala världskartan. Av allt att döma kommer det då bakslag, dels i form av ökad invandring från tribala och därmed stockkonservativa kulturer, dels i form av reaktionära strömningar i den egna befolkningen.

Bådadera är främlingsfientliga och leder till ett samhälle byggt på misstro.

Här är förresten en artikel från Expressen 2001 av sagda EU-minister Birgitta Ohlsson, den gången LUF-ordförande, idag "demokratiminister" med särskilt ansvar för motverkandet av våldsbejakande extremism. Hon har inte tagit avstånd från denna ståndpunkt.

Artikel i Expressen, 2001-06-06:

Avskaffa Sverige!
Blågula fanor, rojalistiskt fjäskeri och fosterländsk glädjeyra. I dag på den svenska nationaldagen förväntas vi som goda medborgare att uppmärksamma vår nation. De mest entusiastiska vallfärdar till hembygdsgårdar, sjunger nationalsången och firar som om det vore en nära släkting som fyllde 50. Men vad firas egentligen? Demokrati och öppenhet som präglar denna del av världen? Ingalunda. Snarare ser vi en automatpatriotism och konservativt vurmande av nationalstaten. Trots att slumpen avgör var en människa föds, att nationalstaten sällan är den perfekta beslutsnivån och att världen blir mer globaliserad håller mänskligheten krampaktigt fast i nationen. Fenomenet har avigsidor. ”Nationalism är en barnsjukdomen, mänsklighetens mässling”, yttrade Albert Einstein 1924. Einstein var övertygad världsfederalist, en idé från antiken som förklarar att människor är medlemmar av en universell gemenskap.
Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis. Fredstanken är central inom världsfederalismen likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt.
Albert Einsteins liknelse mellan nationalism och barnsjukdomar är träffande. De är bägge svåra att kurera. Vi kan vara oense om vilka medel som ska användas i kampen. Men vi vet att i bägge fallen väntar något friskare i slutändan. Världsfederation är inte en utopi – utan ett mål för praktisk politik. Kanske är jag en naiv världsförbättrare. Men den politiker som inte vågar tro på visioner, så även avlägsna sådana borde istället syssla med rörmokeri.

Birgitta Ohlsson

Kommentarer överflödiga. All heder, förresten, åt den i 2083-manifestet flitigt citerade bloggaren Fjordman, som nu bitit huvudet av en hel del vånda och trätt fram i offentligheten.

Till muhammedanerna!

2011-07-31T08:44:00.000-07:00

Ni kallar er muslimer, och detta är arabiska för gudshängivna. Men ingen idéströmning eller kulturimpuls kan monopolisera gudshängivenhet. Bland er finns gott om personer som inte är speciellt gudshängivna, och inom andra kulturimpulser finns gott om personer som måste sägas vara gudshängivna. Det arabiska ordet ”islam” betyder just gudshängivenhet.

Eller egentligen bara hängivenhet. Att det är den levande guden som är föremål för hängivenheten är en tolkning. En annan tolkning av ordet ”islam” är underkastelse, i betydelsen underkastelse gentemot inte den levande guden som sådan, utan gentemot de levnadsregler som står att läsa i en skrift, Koranen. De som vill underkasta sig denna skrift anser den vara en ren, gudomlig uppenbarelse, en universell gudoms slutliga budskap till hela mänskligheten.

För många av er är det ingen skillnad mellan den första och den andra tolkningen. Texten betraktas så att säga som en inkarnation, ett entydigt förkroppsligande, av en allsmäktig och allenarådande världsgudomlighet, som på arabiska kallas ”guden”, i bestämd form (”al Lah”) och vars väsen definieras genom formeln al Lah u ak bar, det vill säga guden är större. Guden, den ende och allenarådande principen för allt varande, är större än alla uppfattningar, läror, definitioner och upplevelser av densamma. Det kan alltså inte finnas fler än en sådan gudom. Allt annat vore ologiskt. Den ifrågavarande gudomen är visserligen per definition även större än logiken själv, men detta hindrar inte logiken från att fastställa att det inte kan finnas någon gudom mer omfattande än ”guden”, än al Lah.

Var och en, oavsett boklig bildning, kan förstå detta. Den som inte kan gripas av ett sådant gudsbegrepp är som en person som går i en skog utan att kunna uppleva skogen som sådan, bara enskilda träd. Gudsförnekare är – liksom en skogsförnekare i en skog – blinda för helheter. Man kan, i en skog, hävda att själva skogen är osynlig, eftersom allt man ser är enskilda träd. Och man kan framhärda i sin skogsförnekelse genom att hävda att det är en definitionsfråga huruvida skogen existerar eller inte. Man kan även hävda att det inte går att bevisa att skogen existerar, och därför att man inte heller kan veta något om dess eventuella existens. Man blir så agnostiker beträffande frågan om skogen. Man kan därtill förkasta hela frågeställningen såsom varande ovidkommande för livets praktiska och mellanmänskliga realiteter och blir då per definition sekulär.

Allt detta gäller även personer inom den kristna kultursfären.

Ty även ni muhammedaner har ert ursprung i den kristna kultursfären. Huruvida Koranen är en direkt uppenbarelse genom ärkeängeln Gabriel eller inte må vara osagt. Men det är ett arkeologiskt faktum att stora delar av texten har förlagor på andra språk än arabiska. Dessa förlagor är kristna, men hör till en numera utdöd form av kristendom. Denna form av kristendom definierades av teologen Arius och var tidvis dominerande under de första århundradena efter Kristus. Då och då bekämpades den av anhängare till den idag vedertagna synen på Kristi väsen, som formulerades av biskopen Athanasius. Den som slutligen avgjorde de kommande 1500 årens kristusuppfattning inom kristenheten var athanasiern kejsar Justinianus, som på 530-talet lät döda eller förjaga alla med avvikande uppfattning, i synnerhet arianer.

Många av dessa arianer fick en fristad i arabvärlden. De erkände Kristi väsen och gärning men ansåg att detta väsen, liksom alla andra enskilda väsen, var skapat av den ende och universelle guden, inte att det var en implicit aspekt av densamma. Denna uppfattning kommer tydligt till uttryck även i er heliga skrift, Koranen. Ni muhammedaner betraktar er visserligen inte som kristna, ej heller kan ni betraktas som kristna i den rådande, justinianska meningen. Men i en ursprunglig mening, som inte tar ställning till teologiska spetsfundigheter och spekulationer, finns det inget okristet i er uppfattning. Ni anser ju, precis som alla andra kristna, att Jesus lever, att hans ande oförändrad upptogs av Gud och att han skall återkomma för att döma levande och döda.

Kristenheten jagade bort sina arianer. Och de direkta arvtagarna till dessa arianer är ni, muhammedanerna.

När Justinianus hade fördrivit eller dräpt era föregångare lät han bygga ett väldigt tempel till den gudomliga vishetens väsen, Hagia Sophia. Under den arabiska expansionen efter korstågens misslyckanden erövrade ni detta tempel. Dess arkitektur, skapad av den athanasiske kejsaren Justinianus, blev stilbildande för era tempel ända in i våra dagar.

Det är onekligen ironiskt att arianismens förgörare har skapat formen för era arianska tempel.

Muhammed var en ny Arius. Lika lite som den egentlige Arius förnekar han Kristi väsen och gärning. Han har bara en annan uppfattning om detta väsens ursprung och relation till det universellt gudomliga.

Den justinianska kristenheten har, som vi alla vet, genomlevt starka förändringar sedan 500-talet. Otaliga schismer har delat in kristenheten i inbördes fientliga strömningar. Ortodoxa, katolska och protestantiska uppfattningar ligger till grund för alla dessa. Genom den protestantiska strömningen – i synnerhet den dominerande, lutherska delen av denna – påbörjades sekulariseringen av västerlandets civilisation. Denna är idag mer eller mindre fullbordad och västerländska människor anser som regel att religion är en privatsak och inte en samhällsfråga. Man kan tydligt se en postsekulär religiositet inom den forna kristenheten.

Är ni redo för den? Då är ni välkomna dit.

Och förresten, eftersom frågan redan torde har börjat spira:

På samma sätt som muhammedanismen är en form av kristendom, så är kristendomen en form av judendom. Men i utvidgad, andlig mening. Den judendom som kristendomen är en del av är inte en judendom man kan ärva. Den har inget med ras eller etnicitet att göra. Inte heller med kulturarv. Den har att göra med den myndiga, självförvaltande människans fria och medvetna val. Man kan, som vuxen, tänkande, strävande människa, välja att höra till det utvalda folket. Det är det nya. Det är det specifikt kristna.

Breiviks straff...

2011-07-30T16:14:00.000-07:00

Kära Norge,
Frågan nu är om ett norskt land med en smula ryggrad inte borde döma Breivik till döden. De flesta länder har dödsstraff i krigstid. Breivik har förklarat krig mot norska regeringen och är nu dess krigsfånge. Liksom på sin tid Vidkun Quisling bör nog han dömas i krigsrätt -- och i så fall dömas till döden.

Norge är medlem av NATO. Dess uppenbara centrum, USA, hängre utan åthävor en Saddam Hussein. De påstod sig skjuta en Osama bin Ladin (huruvida de faktiskt gjorde det är en öppen fråga eftersom inga bevis publicerats). Och kanske av än större relevans: USA avrättade en Timothy McVeigh, Oklahomabombaren. Oavsett om Breivik har rätt i sin samhällskritik eller inte så har han behått brott som svårligen kan sonas med annat än döden. Västvärlden i allmänhet och Norge i synnerhet torde rentav behöva Breiviks död för att renas och komma vidare.

Ja, att påstå något annat är nog att hyckla.

Huruvida Vidkun Quisling förrådde eller faktiskt räddade sitt fosterland kan diskuteras (men inte med normän) -- hursomhelst arkebuserades han. Och det rentav i fredstid, augusti 1945, tre månader efter krigsslutet. Man ansåg den gången allmänt att det norska folket behövde hans död för att skaka av sig ockupationstiden och komma vidare.

Breivik har förklarat krig mot den norska regeringen, som han anser vara landsförrädare. Breivik anser sig företräda Norges och dess folks intressen. Den norska regeringen anser sig också företräda Norges och dess folks intressen. Huruvida Breivik har rätt i sak eller inte är ovidkommande: Den norska regeringen är folkvald enligt regelrätt, demokratiskt riksdagsval. Den har laglig makt i Norge. Den bestämmer lagarna. Vill den norska regeringen göra något som Breivik anser vara landsförräderi så är den i sin fulla makt och lagliga rätt att göra det. Breivik är på sätt och vis i sin fulla rätt att förklara krig mot den norska regeringen -- liksom på sin tid hans förebild Max Manus -- men får då finna sig i att dömas efter krigslagar om han låter sig infångas levande.

Och Quisling avrättades. Ingen har ännu ifrågasatt det rätta i detta.

Ty sådana är spelreglerna, detta är Breivik klar över och -- av manifestet att döma -- införstådd med.

Om den norska regeringen skall behålla sin trovärdighet såsom fullvärdig medlem i NATO så bör den, med tanke på Breiviks brott, våga fatta det enda verkligt NATO-mässiga beslutet: Att döma Breivik till döden. Och det utan politiskt strategiska överväganden om huruvida Norges image som suverän nation därigenom stärks eller försvagas.

Sverige avskaffade dödsstraffet även i krigstid 1974. Om Norge har sitt kvar bör det väl användas nu.

Eller?

En nordisk Osama

2011-07-24T10:01:00.000-07:00

Vilken kännande nordbo mår väl inte illa dessa dagar! En man som tycks ha förstått en hel del av vår samtids problematik, och dessutom var medlem i ett namnkunnigt och respektabelt ordenssällskap beskyddat av ingen mindre än norske kungen, har gjort sig ett namn som vår egen Osama. Han har, i bästa välmening, brutalt utsläckt närmare åttio oskyldiga människors liv och sprängt vårt västra broderlands hela regeringsbyggnad i spillror. Han har dessutom krossat hoppet om ett civiliserat samtal kring vår nordiska kulturs framtid.

Eller så tycks det i alla fall.

Osama bin Ladin var ingen dumskalle. Inte heller var han i vedertagen mening psykopat. Han var wahabit. Och därmed heljhärtat övertygad motståndare till allt vad västerländsk civilisationsprincip står för. Han saknade inte vishet, inte mod och inte heller kärlek. Han var helt enkelt i själ och hjärta en svuren fiende till den europeiska civilisationen, i synnerhet dessa amerikanska och israeliska version.

Förr eller senare måste det utkristalliseras en motsvarighet härifrån. Nu har det visat sig att så har varit fallet. En övertygad motståndare till den kulturella uppluckring som vi förtjust, förskräckt eller förargat kunnat bevittna sedan 1968 har, efter tio års omsorgsfulla förberedelser, skridit till verket.

Och säg den som inte är uppskakad.

I sin iskalla vishet angrep Anders Behring Breivik inte araber. Inte somalier. Inte några invandrade muslimer över huvud taget. Han hatar inte dem. Han hatar de landsmän som släpper in dem i alldeles för snabb takt för att vår egen kultur skall kunna assimilera dem och bibehålla sin egen karaktär och vitalitet. Så han sprängde dessa sina landsmäns arbetsplats och maktcentrum i luften. Och sköt deras barn. En och en. Tre och tre. Tio och tio. I ett sällan skådat blodbad. När han mördat bortemot ett hundratal av dessa panikslagna och förvirrade ungdomar lät han sig stillsamt infångas av ett specialkommando från polisen.

Precis som han planerat.

Han erkänner villigt både morden på de socialdemokratiska politikerbarnen och bombningen av riksdagshuset och det utan minsta ånger. Han är väl förberedd. Det hela är noggrannt genomtänkt. Han räknar inte med applåder, inte från något håll. Men han ser sig som en ljusets riddare som gör sin smärtsamma plikt. Han räknar med att göra en skillnad som på sikt kanske kan utgöra en vändpunkt för vår kulturella självuppfattning och vår, som det heter, generösa invandringspolitik.

Precis som en Osama bin Ladin räknade med att på sikt göra en skillnad för sitt folk, sin kultur och dess civilisationsprincip.

I vår del av världen vill vi gärna tro att alla muhammedaner anser att Osama har ställt till ett helvete för deras sak och deras religions anseende i världen. Så är det emellertid inte. I många delar av arabvärlden är den bokbildade och bildsköne krigaren Osama en hjälte och martyr, en ny Saladin. Även bland vanligt folk.

Kommer då Breivik någonsin att kunna uppfattas som en hjälte bland vanligt folk?

Man frestas ställa frågan i ett tredje ljus: Kommer en Hitler någonsin att kunna uppfattas som en hjälte av och för sitt folk? Innan vi med en knäreflex besvarar den frågan, låt oss ställa den mot frågan: Hur är det med Stalin? Och vad är skillnaden? Den stora skillnaden mellan Hitler och Stalin är att Hitler förlorade och Stalin vann. Ty vi vet fuller väl, om än motvilligt, att ryssarna fortfarande beundrar Stalin. De har inte mycket till val, eftersom Stalin, vad han än gjort, är deras landsfader. Stalin byggde upp det land samtliga ryssar har växt upp i. Man hyser en outgrundlig kärlek även till en ond fader. Den må maskera sig till hat eller likgiltighet men den är där. Man hyser denna kärlek till sin far för att man blir en helare människa om man gör det. För att man instinktivt vet att den som inte hyser kärlek till sin far kommer att sakna viktiga komponenter för sin självkännedom och sin självkänsla. En ond fader är trots allt bättre än ingen alls.

Därför beundrar ryssarna sin bloddrypande skräckhärskare Stalin. Tyskarna kan inte (eller om man så vill: slipper) beundra Hitler på samma sätt som ryssarna hemligen måste beundra Stalin, eftersom Hitler förlorade ett världskrig och, i en bunker under de brinnande ruinerna av sin nyss så stolta huvudstad, tog sig av daga efter bara tolv år vid makten.

Kommer norrmännen, eller kanske alla skandinaver, att kunna eller rentav behöva beundra Breivik om några generationer, när alla involverade är döda? Det beror på om hans analys visade sig stämma och om hans dåd (som i oöverskådlig tid naturligtvis måste räknas som en fruktansvärd illgärning) får avsedd verkan. Ty han var inte ute efter att skada sina landsmän. Han var ute efter att skada de han uppfattar som landsförrädare. Och han var ute efter att göra det maximalt och oåterkalleligt. Och då finns det, i hans noggrant genomtänkta analys, bara en sak att göra: mörda deras barn. Rått och kallblodigt, för öppen ridå. Mot en fond av de rykande ruinerna av den sprängda regeringsbyggnaden. Och sedan rakryggat ta sitt straff. Han vill ha en offentlig rättegång och han vill vara iklädd uniform.

Perfekt dramaturgi, precis som Twin Towers.

Vänds den nordiska etnicitetens nuvarande nedgång i framtiden till en uppgång genom Breiviks terrordåd, då kan han, av våra barnbarns barnbarn, komma att skrivas in i hjältarnas panteon. Vår generation kommer aldrig att kunna acceptera det. Speciellt vi som känner igen oss i hans lägesanalys kommer att ha svårt att förlåta honom. Det inser han. Han ber inte att bli förlåten. Han gör vad han tror behöver göras. Det är det som är det mest skrämmande.

Först kommer man att tänka på Unabombaren, Ted Kaczynski. Eller Timothy Mc Veigh, Oklahomabombaren. Han har till och med lånat en del av Kaczynskis formuleringar i sitt digra manifest, och jämfört sig med McVeigh. Men Unabombaren, som satte skräck i USA under decennier, är ju ingenting i jämförelse med Breivik. Och McVeigh tycks mest ha varit en arg, ung man utan större intelligens. Kaczinsky var intelligent och påläst. Men han hade inte nätet. Det hade Breivik. Det hade aktörerna bakom den arabiska våren och det har de islamistiska terrornätverken. Skall man jämföra med någon så är det väl snarare Ulrike Meinhof eller Gudrun Ensslin. Själv jämför han sig emellertid helst med den legendariske norske motståndsmannen Max Manus.

Gudrun Ensslin, RAF-terrorist

Ulrike Meinhof, RAF-terrorist

Men om Hitler vunnit kriget hade den officiella bilden av Manus varit förrädarens, och den självklare hjälten hade hetat Vidkun Quisling.

Vidkun Quisling, folkhjälte eller landsförrädare

I Ryssland, där man har digra interna problem med aggressiva muslimska tjetjenier, ser man med en större distans på massakern i Oslo än vi nordbor kan kosta på oss. Här är ett nyhetsreportage från rysk tv. Bilderna av massakern är hjärtskärande. Men en smärtsamt nykter reflektion av samhällsanalytikern Helge Luras vid Norska institutet för internationella frågor lämnar ingen behjärtad människa i samvetsro.

Breiviks 1500 sidor långa manifest (som man i skrivande stund, men kanske inte så mycket längre, kan ladda ner HÄR) må i mångt och mycket vara ett collage. Även gruppen kring nationell.nu anser det. Men det är kusligt genomtänkt. Och internlogiken är rentav mer konsekvent än i den tyska terrorgruppen RAF:s manifest på 1970-talet. (Tillägg 20110805: Nu visar det sig att ABB:s imposanta manifest är kodat med dolda GPS-koorninatorer till tänkta terrormål. Herregud. Mannen är Jason Bourne på steroider. Något så här raffinerat har vi nog inte sett i verkligheten förut. Av allt att döma har det bara börjat.)

Idag är vi alla uppskakade och förtvivlade. Skakigheten och illamåendet går väl över med tiden, det kommer nya hemskheter som skakar om oss kan man förmoda. Men förtvivlan inför Breiviks dåd kommer vi att känna så länge vi lever, även om värre saker mycket väl kan komma att hända innan vi dör. Det är, eller tycks vara, ett dråpslag mot hela impulsen till en sund nationalism. Även om invändningar redan hörs.

Den som nu och framöver vågar höja sin röst för ett svenskt Sverige, ett norskt Norge, ett finskt Finland eller ett danskt Danmark kommer att avfärdas eller rentav demoniseras med ett enda ord: Breivik.

Therese Borg om abort.

2011-07-22T05:33:00.000-07:00

Pappans vän Therese Borg, SD, har i en dialog uttryckt följande synpunkter, som jag -- trots det spontana formatet -- rycker ur sitt sammanhang och ger en plats här på mursleven. Texten kan komma att redigeras ytterligare med tiden.

Först och främst vill jag påpeka att du inte är konsekvent Anders. I ditt sista svar skrev du följande: "Jag säger att det vi kan bevisa väger tyngre än det vi inte kan bevisa. Om det finns en fråga där vi inte har några bevis åt något håll, där kan vi gå enligt värderingar. Och det har vi verkligen gjort."

Tidigare har du dock skrivit detta: "men man måste samtidigt vara ödmjuk och erkänna att man inte kan grunda politiska beslut på saker man inte har bevis för." och "jag gick in för att debattera era sakargument i detalj. problem uppstår dock när man från andras sida börjar frångå principer om bevis." och "problemet är att alex argumenterar att hans argument är rätt TROTS att det inte finns bevis för dom."

Du skriver alltså genom hela debatten att abortfrågan ska avgöras genom bevis, och sedan ändrar du dig till att helt plötsligt acceptera värderingar när bevis inte går att erhålla. Det är svårt att debattera någon som anpassar sina åsikter efter hur debatten utvecklas.

Vidare så skriver du detta: "Bortom den gränsen blir diskussionen mer filosofisk och principiell,..." Ja det är just det...diskussionen är av filosofisk och principiell karaktär för att det som diskuteras är LIV. Vad som är ett liv, och hur ett liv ska värderas, är i allra högsta grad en filosofisk fråga, och en principiell. Vi kan inte bevisa NÄR fostret börjar uppfatta sig som levande, när fostrets "själ" (om nu en sådan finns) uppstår. Hur ska vi då kunna bevisa om abort är rätt eller fel, och hur ska vi kunna bevisa NÄR abort är rätt eller fel? Det landar i att bevis saknas, och att värderingar då måste spela in.

Dock finns vissa vetenskapliga bevis som kan tala om en del av sanningen för oss. Bevis angående hur fostret utvecklas, i vilken vecka olika organ, funktioner och egenskaper utvecklas. Det finns också bevis för i vilken vecka ett för tidigt fött barn kan räddas till livet (vecka 21) eftersom det faktiskt har gjorts. Vi har också klara och tydliga vetenskapliga bevis på att fostret och kvinnan inte är en och samma kropp, utan två helt skilda individer. Två levande individer som båda bör ha rätt till sitt liv. Allt annat vore etiskt oförsvarbart. Kan vissa ha rätt att leva men andra inte? Vem har i så fall rätten att avgöra vems liv som är mest värt? Du? Jag? Staten? Alexander? Thomas? Någon annan?

Sanningen är att INGEN av oss har den rätten. Men vi ställs ändå inför dilemmat att bestämma vem av två personer, som båda har rätt till sitt liv, som ska få sina rättigheter tillgodosedda på den andras bekostnad. Och därav landar vi i den balansgång jag har talat om. Vi utgår från det vetenskapligt bevisade faktum att fostret har ett eget liv, och försöker utifrån det göra en etisk och moralisk bedömning av vad som är rätt och fel. Lagstiftningen baseras inte på antingen eller, bevis eller värderingar, utan på båda dessa. Enligt min moral, enligt min syn på fostrets OCH kvinnans rätt till sitt liv, anser jag att det måste ske en kompromiss. Den kompromissen ser ut så som vi i kvinnoförbundet föreslagit. Vi anser att kvinnan måste ha rätt till abort, men vill samtidigt öka det ofödda barnets rättigheter att leva. Så enkelt är det.

Jag citerar dig igen: "Men kommer kunskap och forskning fram inom detta område, då ska den rådande normen utmanas." De är i ett sådant läge vi är nu Anders. Vi VET att fullt livsdugliga barn aborteras. Vi VET att fostret är en unik individ med ett eget liv, redan från befruktningsögonblicket. Vi VET att barnet uppfattar sin omvärld och har känsel långt innan den övre tidsgränsen för abort är nådd. Så är det inte, med hänsyn tagen till dessa bevis, på tiden att vi utmanar normen?

"Du har helt fel om mord, stöld osv. Dessa är inget som bara religion håller upp. De flesta ateister anser att mord och stöld är fel. Det behövs ingen religion för det. Religion har inte monopol på moral, även om det är det vissa religiösa tror. Och då har jag bara pratat värderingar. Men bortom värderingar så kan man även bevisa att mord och stöld är dåligt för ett mänskligt samhälle. Sociologin forskar bl.a. om sånt. T.ex. när mord ökar, så minskar tryggheten och folk mår sämre."

Snälla Anders. Jag har aldrig skrivit att man måste vara religiös för att dela vårt samhälles grundläggande värderingar. Det jag skrivit är att religionen haft ett stort inflytande i vårt samhälle och att vi fått en stor del av vår känsla för rätt och fel, alltså vår moral, våra normer och vår lagstiftning, från det som det en gång i världen var religionen som lärde oss. Genom socialiseringsprocesser har dessa arv från religionen bestått fram till idag, även om vi numer inte har en särskilt stor religiös påverkan på vårt samhälle. Vi kan vara hur mycket ateister vi vill, faktum kvarstår att vi socialiserats in en från början religiös värdegrund. Varför tror du t ex att vi reagerar negativt på mord, eller blir otrygga och mår sämre som du uttrycker det? Jo, till stor del för att vi socialiserats till att ta avstånd från och fördöma mord. Och säkerligen också för att vi har en själ som far illa av grymheter. Jag har nämligen, trots att jag är naturvetare, svårt att tro att vi kan hitta mänsklig godhet eller ondska och hela vårt känsloliv i en viss del av hjärnan, eller i en viss transmittorsubstans. Jag är övertygad om att det finns något mer, något större, som vi inte kan bevisa. (nej, jag är inte kristen, men jag har en högst personlig tro)."

Jag instämmer i att debatten om aborter inte är svart/vit. Tvärtom anser jag att det är en debatt som bör vara mer nyanserad än de flesta, eftersom det finns så många känslor inblandade. Och det är dessa nyanser jag försöker lyfta fram. Från din sida tycker jag dock att det finns mycket lite nyanser...eftersom du stenhårt fördömer att andra känner och tänker på annat sätt än dig.

Vidare så nej, jag har aldrig gjort en abort. Däremot så kommer jag aldrig att glömma det som hände när jag blev gravid med min dotter. Jag hade i alla år hävdat att jag inte ville ha barn, jag kände ingen som helst längtan efter en skrikande bebis som sedan i åratal skulle begränsa mig i mitt liv. Min dotter kom alltså till av en olyckshändelse, hon var inte planerad. Men trots detta var hon för mig en individ, ett högt älskat barn, från den stund då jag förstod att hon fanns där i min livmoder. I samma sekund som jag fick bekräftat att min kropps alla konstiga symptom berodde på att där fanns ett litet liv så visste jag att det var rätt. Men från omgivningen fick jag mer än en gång först tystnad till svar när jag avslöjade att jag var gravid. Följt av ett: Men ska du inte göra abort? Det naturliga var INTE att jag skulle föda min dotter, det naturliga och förväntade var att jag skulle göra abort.

Som du säkert redan anat är jag en stark individ som går min egen väg i livet, oavsett vad folk har för åsikter om det. Men alla är inte sådana. Och frågan är, vad får en sådan inställning hos folk i allmänhet för konsekvenser för de som likt mig VILL behålla barnet, men som kanske är mer rädda än vad jag var för den enorma livsförändring som det innebär, och som kanske inte har lika lätt att värja sig från omvärldens åsikter?

Denna lättvindiga inställning till abort, att abort ska vara ett förstahandsalternativ, ser jag som ett symptom på att något gått väldigt fel!! Det borde ju vara tvärtom. Utgångspunkten borde ju vara att det är naturligt att behålla barnet, och att göra abort bara om det finns svåra omständigheter som påverkar. Och då menar jag inte en dålig relation till fadern, eller ekonomiska bekymmer, eller en icke avslutad utbildning. Jag hade alla dessa omständigheter, och det har gått så bra ändå. Och min dotter är det absolut bästa som någonsin hänt mig. Bara tanken på att jag skulle ha lyssnat på de som föreslog att jag skulle gör abort får mig att gå i bitar. Inte bara mitt liv hade varit fattigare. Världen skulle dessutom aldrig ha fått skåda denna alldeles underbara lilla tös. Och hon hade aldrig fått bli den alldeles unika lilla människa som hon är. Den unika lilla tjej som just nu leker för fullt i sitt rum och verkar njuta av livet varenda sekund. Fan också, nu gråter jag...

Skolstart. Svensk pedagogik.

2011-07-20T07:42:00.000-07:00

Det börjar dra ihop sig till skolstart. Alla lärare ligger i. Nya läroplanen skall studeras och implementeras. Metta Fjelkner strider för högre lärarlöner. Nästa generations svenskar skall rustas för sin tid som vuxna, ansvarstagande, kompetenta medmänniskor i en stundom hård och otrygg värld.

Nu gäller det att göra det svåra och viktiga: att upptäcka och urskilja det väsentliga mitt i allt det oväsentliga. Mitt i allt brus av information, rön, påståenden, direktiv och diverse massmissförstånd.

Vad är det väsentliga? Vad är den pedagogiska uppgiftens väsen?

Vi säger ofta att barn har rätt till utbildning.
Det stämmer inte.
Vi säger sällan att vuxna har skyldighet att utbilda barn.
Det stämmer däremot.

Men hur skall vi göra för att utbilda dem?

Vi måste såklart lära dem en massa färdigheter och ge dem en massa kunskaper. Självklart. Vi fick själva en massa kunskaper och färdigheter av våra uppfostrare och lärare. Men vi kan konstatera att de kunskaper och färdigheter vi fick av dem inte räckte till. Det väsentliga med det vi fick lära oss i skolan var hur vi använde detta till att själva lära oss att tillägna oss de kunskaper och färdigheter vi behövde som vuxna.

Vi vet inte vad morgondagens vuxna kommer att behöva. De vet det inte ens själva. Vi kan däremot enkelt dra slutsatsen att de kommer att behöva kunskaper och färdigheter som vi själva inte har. Vår plikt är att ge dem redskapen, förutsättningarna, för att skaffa sig dessa kunskaper och färdigheter.

Vi försöker minska alla klyftor. Även mellan könen. Just nu förfasar man sig till exempel över att brandsoldater... ursäkta, de har visst bytt namn till brandmän... klagar över att deras arbetsgemenskap hotas av det historiskt plötsliga uppdykandet av KVINNLIGA BRANDMÄN (hmmm...) men allt sådant lär gå över med tiden, såvida det inte visar sig att eldsvådor faktiskt bekämpas mer effektivt av en könsblandad brandkår. Nej, allt det där klyftminskandet lär våra barnbarnsbarn skratta oförstående åt. Det är inte väsentligt.

Men något väsentligt kan vi väl i alla fall bibringa de små liven?

Jo. Vi kan bibringa dem känslan av att få finnas till. Vi kan bibringa dem den grundläggande livstrygghet som kommer av att ha en känsla av hemortsrätt.

Känsla av vad?

Hemortsrätt!

Okay, vad menas nu med detta?

Med hemortsrätt menas känslan av att få bo i ett land. Att tillhöra ett folk som har ett land som de har ärvt av sina förfäder och kommer att ge åt sina barn. Något som sammanlänkar generationerna till en helhet, till ett folk.

En nationell identitet?

Om man så vill, ja. En känsla av att tillhöra något större och äldre, och med mer framtid, än den egna personen. En känsla av lojalitet. Som med familjen, den egna släkten. Familjetillhörighetskänslan är av samma art, men inte samma grad.

Men i dessa mångkulturella tider...

Just det. Nu är det viktigare än någonsin att vi som pedagoger (och både politiker och föräldrar är i grund och botten pedagoger, vare sig de förstår det eller inte!) bibringar den kommande generationen denna trygghetsskapande känsla av hemortsrätt. Det finns nämligen både falsk och äkta vara även på denna punkt. Det gäller att få en känsla för vad som är vad -- alltså för det väsentliga i de respektive hemortsrättskänslorna.

Den äkta känslan av hemortsrätt grundar sig på förädlandets förbindlighet.

På vad?

På förädlandets förbindlighet, det vill säga: på den känsla av förbundenhet, lojalitet, plikt och ansvar som av sig själv uppstår gentemot något man själv har förädlat.

Exempelvis?

Exempelvis en lerklump som du själv har förädlat till en vas, eller en fruktskål. Exempelvis ett stycke mark som du själv har förädlat till ett bördigt trädgårdsland. Exempelvis en säck ull som du själv har förädlat till garn, eller garn som du förädlat till en halsduk eller en tröja. Exempelvis en trädstam som du själv har förädlat till ett baktråg, eller en hög säd som du själv förädlat till en rykande färsk brödlimpa. Enkla, jordnära ting. Sådant måste ni hålla på med i skolan.

Det folk som inte förädlar naturrikena i sitt eget land, det förlorar känslan av hemortsrätt i detta land. Det förlorar kontakten med sig självt. Ty folket består inte bara av de nu levande. Det består även av de som gått före och de som kommer efter. Ett folk är en betydelsebärande berättelse, ett narrativ, en myt, en imagination. Precis som en familj, fast större. Språket uttrycker folkkänslan -- den kollektiva mentaliteten, folksjälen -- men är inte identisk med den.

För att få de tankar och den känsla vi behöver när vi tar ansvar för konkreta situationer måste vi ha tillgång till inspirationerna från de som gått före oss. Och intuitionerna från de som kommer efter oss.

Utan inspirationer från våra föregångare kommer vi att sakna känsla för det som behöver göras. Och utan intuitioner från våra efterkommande kan vi inte få de rätta infallen. Vi står och stampar, fastnar i nuet, blir narcissister, egoister, neurotiker och så vidare. Hur pålästa och utbildade och informerade vi än må vara.

Därför, kära medpedagog, är det så viktigt att våra barns skolor är såpass små att alla åtminstone känner varandra till utseendet, och att det finns en köksträdgård, och att det finns ett tydligt fokus på hantverk och hantverksbaserad konst. Det är inte för att vi skall utbilda alla till hantverkare och konstnärer. Nej, det är för att vi skall få en kommande generation som är rättskaffens, dådkraftiga och kloka på riktigt, inte bara påpassliga, fiffiga och kluriga när det passar dem.

Vi behöver till exempel de två egenskaperna självdisciplin och social kompetens, som förr i världen betygsattes under beteckningarna ordning och uppförande. Det viktigaste betyget av alla! Som idiotiskt nog togs bort.

Men vi behöver mer än så. Vi behöver också praktiska färdigheter och kunskaper. Och det är där skolträdgården kommer in i bilden.

Men här lurar ett litet aber:

Det finns en EU-regel som i praktiken förbjuder skolor att skörda och bereda sin skolmat från egna skolträdgårdar. Och som förbjuder elever att vistas i skolköken. Denna regel måste bekämpas. Kan danskarna utmana EU när de kritiseras för sin skärpta gränskontroll så kan vi banne mig utmana EU när det gäller våra barns mentala och fysiska vitalitet!

Det finns knappast något mer välgörande för eleverna -- ja, och för lärarna och alla andra som vistas på skolan -- att odla, skörda, bereda, tillaga och äta sin egen skolmat. Och säg det ämne som inte kan ta sin utgångspunkt i denna process! Allt från arbetssånger, geografi, historia, ekologi och naturkunskap, botanik, näringslära, zoologi och så vidare till matematik, fysik och geometri (lantmätning!), astronomi och ekonomi kan utgå från skolköket!

Att förädla jorden skänker dessutom själen ihärdighet, jämnmod och en sund konservatism.

Läroplaner i all ära. Men en vädjan är: Arbeta väsentligt! Se till det väsentliga! Vi har begränsade resurser och våra elever har begränsade krafter. Det är inte bara individer vi arbetar med. Det är ett helt folk. Med en historia och en framtid. Och detta folk ingår i sin tur i en större gemenskap av olika folk och kulturer, där det skall kunna bidra såväl som berikas.

Och den andra?

Den andra vad?

Den falska känslan av hemortsrätt förstås, vad med den?

Den är alstras fram av kollektiv egoism och oreflekterad, kollektiv självbevarelsedrift. Fullkomligt begriplig och inget klandervärt i sig. Men den kan, som vi alla vet, växa sig vild och hänsynslös genom slagord, symboler och en känsla av orättvisa. Inte minst i de svårare tider som kan vänta runt nästa hörn. Och de lömska krafter som vill lösa upp varje form av folkkänsla, fosterlandskärlek och hemortsrätt nästlar sig in i skolvärlden. Allt fler skolor anlitar Expo för att få bukt med sökandet efter en nationell identitet.

Man bekämpar emellertid inte en falsk känsla av hemorträtt genom att förneka hemortsrätten eller folket som realitet. Känsla av hemortsrätt finns. Folk finns. Fråga vilken kurd eller same som helst. Man bekämpar den falska genom att odla den äkta. Då försvinner den av sig själv. Den äkta känslan av hemorträtt kan emellertid inte pratas fram. Den kan bara arbetas fram. Ett folk som förädlar naturrikedomarna i sitt land får denna känsla. Ett folk som inte gör det kommer att förlora den. Så är det bara.

Lösningen: Skolträdgård, såklart.

Till verket, pedagoger, skolledare, debattörer och politiker!

Svenskhetens teologi, del två.

2011-07-10T20:30:00.000-07:00

Det tycks vara hög tid att bestämma för hur vi skall ha det med den organiserade religiositeten i det här landet. Här på mursleven har genom ett och annat inlägg en svenskhetens teologi skissats fram. På en väns begravning häromdagen kom en fortsättning fram. Den kom kanske allra mest genom själva arkitekturen (Uppenbarelsekyrkan i Hägersten, en modernistisk skapelse i glas och betong som självaste Pappan, den avogt antimodernistiske surgubben, motvilligt fick tillstå var verkligt vacker och funktionell, åtminstone på insidan). Och denna fortsättning är som följer:

Muhammedanismen integreras i en postsekulär, universell kristendom av nordisk karaktär.

Det dröjer ändå inte många generationer förrän Svenska kyrkan ger upp sin egendom och upplåter de tomma gamla kyrkobyggnaderna för vårt snabbast växande trossamfund, det muhammedanska. Mot att de respekterar de gamla muralmålningarna och altartavlorna naturligtvis. Vilket de utan vidare kan göra, precis som de har gjort i exempelvis Hagia Sofia.

För det vad där det började. Det som kom att bli muhammedanismen. Det fanns nämligen en bysantinsk (östromersk) kejsare som hette Justinianus på 500-talet. Han kan inte ha sovit speciellt mycket. Hans livsverk är enormt. Han sammanfattade alla dokumenterade rättsfall och rättsregler i hela romarriket till en sammanhängande juridik, Corpus juris civilis, och den ligger till grunden för hur vi stiftar och upprätthåller i västerlandet lagar än idag. Romersk rätt, det var Justinianus uppfinning.

En annan av hans uppfinningar, som intimt sammanhänger med den romerska rätten, är ett moralsystem och en kosmologi som kallas kristendom. Den var en sammanfattning av utvalda trender och idéströmningar inom det som fanns som kristendom före honom. Justinianus plockar egenhändigt ihop huvudströmningarna och slår ihop dem till en enhetlig lära -- som han vid vite kräver att varje undersåte skall bekänna sig till!

Folk protesterar naturligtvis. Men då blir de avrättade. Offentligt, så att alla skall förstå hur det går för den som motsätter sig den nya ordningen. Trettiotusen man får sätta livet till i en enda massaker i Konstantinopel. På den av dessa trettiotusen fromt troendes blod genomdränkta jorden, låter han bygga upp det största tempel världen dittills hade skådat -- Hagia Sofia. Han stänger de kvarvarande mysterieskolorna, de filosofiska akademierna, Gymnasiet i Aten och andra institutioner som inte underordnar sig den nya läran, exempelvis de ganska många kristna samfund som tror på människoandens reinkarnation och de som inte kunde se Jesus som en unik Guds son. Däribland arianerna och de samfund som inte kunde erkänna Treenigheten.

Ett av den senare sortens samfund -- ett assyriskt sådant -- flyr till Afrika och författar där en protestskrift mot den justinianska treenighetsläran. Denna protestskrift får ett speciellt öde. Den översätts till arabiska, undergår några förändringar och blir grunden för den skrift som senare hävdas härstamma från ärkeängeln Gabriels kommunikation med en analfabet vid namn HMD, vilket anses skola uttalas Muhammed (semitiska språk hade inga skrivna vokaler, de framgick av sammanhanget -- tänk på hur det judiska gudsnamnet YHVH anses skola uttalas Jehova eller Jahvé). HMD betyder emellertid helt enkelt "lovprisad" och måste inte åsyfta en specifik person.

Detta ursprung till Koranen är faktiskt vetenskapligt belagt. Se här och framför allt här.

Under långa tider räknades muhammedanismen som en kristen grupp. Koranen hänvisar ofta och med full respekt till Jesus, Maria, jungfrufödseln och de gammaltestamentliga profeterna. Den återkommande poängen är att guden -- al Lah -- är enhetlig, inte trefaldig.

Världen har i all sin mångfald en enhetlig gudomlig grund som vi kallar Gud. Det är egentligen ingen konstig tanke. Den är lika självklar som att människan i all sin själsliga mångfald har en enhetlig gudomlig grund som vi kallar jaget. Så kommer Justinianus och säger: Människosjälen har tanke, känsla och vilja och på samma sätt har den gudomliga världsgrunden tre sidor som vi kan kalla Fader, Son och Ande.

Inget konstigt med det heller. Det konstiga är att vissa gruppers auktoriteter inte kan tänka pluralistiskt. Alltså att de tänker ANTINGEN har människan ETT jag ELLER så har hon tanke, känsla och vilja. Som om de två synsätten uteslöt varandra! Det är ju jaget som ger uttryck och tar intryck genom tanke, känsla och vilja! Och på motsvarande sätt kommunicerar Gud genom det man kallar Fader, Son och Ande.

Det knepiga är att Justinianus lära hävdar att Jesus, och endast Jesus, ÄR Sonen. Samtidigt som Sonen är en universell princip. Vad man då skall veta är att Jesus aldrig har påstått sig vara den ende av sitt slag -- ja, att "gudsson" faktiskt var en (hög) initiationsgrad i de mellanöstliga mysterieskolorna, vilket givetvis var känt av befolkningen där.

En anna sak som man skall veta är att Koranen inte bara erkänner Jesus som en gudsman, en profet, utan därtill ger honom särställningen att vid sin död ha blivit upptagen av Gud med kropp och själ och att han skall återkomma för att döma levande och döda!

Men profeten Muhammed då? Hävdas det inte att han säger sig vara den siste profeten, och därmed, implicit, större än Jesus?

Sist vi sågs hade du skäggstubb, nu har du rakat dig. Så kan man säga på svenska. Man menar då inte "sist", bokstavligt talat, utan senast. Om Muhammed alls var en profet så var han den gången den senaste profeten, det är säkert. Hävdade han på fullt allvar att han faktiskt var sist (och att det alltså inte kan komma fler profeter efter honom) så var han knappast någon profet. Självklart finns det alltid profeter. Ingen profet kan vara den siste för alla kommande tider och ingen profet kan vara profet åt alla folk. Det är orimligt. Muhammed, om han var profet, kan inte ha menat detta. Precis som Jesus inte menade att han var den ende gudssonen. Enastående var han -- det betonar även Koranen -- men den ende gudssonen står det ingenstans att han var. Och det var han inte heller. Så länge det finns en mänsklighet kommer det att finnas gudssöner och profeter. Det är självklart. Och gudssönerna kommer att agera gudomligt, liksom profeterna kommer att förkunna gudomliga budskap.

Eftersom Svenska kyrkan ändå tycks gå mot en snar mental konkurs och den katolska kyrkan alltid kommer att lida av korruption och dekadens, genom att den är knuten till Rom och Justinianus, så kan vi satsa på ett radikalt förnyelsearbete inom Svenska kyrkan: Vi kan satsa på att integrera den ursprungliga muhammedanismen till en äkta, kristen islam!

Islam betyder helt enkelt gudshängivenhet. Ingen specifik religion kan monopolisera gudshängivenhet. Gudshängivenhet finns överallt där det finns ett gudsmedvetande. Och gudsmedvetande kan se ut på många olika sätt. Men en sak har de gemensamt, alla olika former av gudsmedvetande: De har ingen gudsbild!

Det talas ofta om gudsbild. Om vad man har för gudsbild. Om vad den eller den individen eller religionen har för gudsbild. Men det är just gudsbilden som omöjliggör gudsmedvetande! Det är vad bildförbudet handlar om: Att man inte skall göra sig en bild av Gud. Alltså att man inte skall tro att Gud är något eller någon man kan göra sig en föreställning om. För om man gör sig en föreställning om Gud, då kommer det att sluta med att man dyrkar denna föreställning, inte Gud, som är större än alla föreställningar om Gud!

På arabiska finns därför den geniala formeln al Lah u ak bar! -- alltså guden är större! Större, nämligen, än alla föreställningar, alla bilder, man kan göra sig av guden!

Allt detta är helt och hållet kompatibelt med en postsekulär kristendom. Vi varken kan eller bör återgå till någon form av kollektiv barnatro eller auktoritetstro. Det är både omöjligt och otillrådligt. Vi har haft vår shariatid. den utspelade sig under den andligen mörka tiden mellan 1608 och 1720. Då hade vi vårt andliga skräckvälde; vår teokratiska diktatur. Och den kom med reformationen. Den kom med Gustav Vasa.

Gustav Vasa var för Sverige vad Justinianus tusen år dessförinnan var för hela kristenheten. Men vi kan lämna allt det nu. det finns ingen kraft kvar i den gamla religiositeten. Den går obevekligt mot sekularismen. Och en postsekulär kristendom kan utan vidare integrera essensen i muhammedanismen -- och vara en modern form av det som på arabiska heter "islam" och som på svenska heter gudshängivenhet.

Wahabiterna är en grupp muhammedaner som vill skapa en fundamentalistisk teokrati. De regerar i Saudiarabien. De kallar sin impuls Salafi, ursprunglighet. Denna impuls står i bjärt kontrast till allt verkligt gudsmedvetande. Wahabiterna dyrkar definitivt en alldeles bestämd gudsbild som de odlar. Detta är de förvisso inte ensamma om (gudsbilder är alla krigs moder) men men vad de är rätt ensamma om är att med hot och lockelser exportera sin gudsbild och dess fanatiska riddare till ett kristendomstrött västerland. De finansierar moskéer i varje europeisk storstad. Nu senast i Göteborg, snart i Skärholmen.

Moskéerna har alla ungefär samma arkitektur. Detta är en arabisk variant av den justinianska arkitekturen, den så kallade bysantinska arkitekturen. Urbilden för alla moskéer är den justinianska jättebyggnaden Hagia Sofia, vilken som sagt blev en moské (men som sedan 1935 är ett museum). Dessa byggnader bör inte få bygglov i Sverige. De representerar en kulturimpuls som är direkt fientligt inställd till vår kultur. Men våra gamla kyrkor, de representerar en redan övervunnen tid av andligt förtryck.

Det vore en värdig och genomförbar uppgift att skapa en teologi som beaktar dessa faktorer, med målet att komplettera och på sikt ersätta gårdagens religioner mot en religiös impuls som vilar på den individuella frihet vi uppnått genom sekulariseringen.

Om uttrycket "muhammedaner"
En och annan av mina muhammedanska bekanta har reagerat mot denna numera ovanliga och lite ålderdomliga beteckning. De säger att den antyder att de skulle dyrka Muhammed. Men se det såhär: Kalvinister dyrkar inte Calvin. Lutheraner dyrkar inte Luther. Arianer dyrkar inte Arianus. Och muhammedaner dyrkar inte Muhammed.

Salaam!

Psykofarmaka och Pingst

2011-06-11T12:46:00.000-07:00

Så är det pingstafton. Har denna högtid ö h t någon relevans till den moderna, nordiska människan? Låt oss försöka få syn på pingsten ur ett s a s mytosofiskt perspektiv och se vad vi ser!

Vi ser en grupp sörjande människor, åtminstone tolv män och en kvinna, kanske två. De mår jävligt dåligt. De har kapat alla band med klaner och karriärer för att följa sin guru och nu är han arresterad, torterad, nesligen avrättad och liket är spårlöst försvunnet. Visserligen dök han i hemlighet upp strax efteråt, så de visste att han hade klarat det ultimata initiationsprovet -- varit i dödsriket och återvänt, precis som hans lärling och vän Lasse (öh, alltså Lasarus på grekiska) men han berättade då för dem att han skulle ge sig av och att det inte var någon idé att leta efter honom. Så drog han bara. Alla var i chock. Detta fick inte hända. Men det hände. Sorgen och saknaden var som ett psykiskt vacuum runt var och en av dem. Ett kolsvart, tröstlöst ingenting. Som aldrig tog slut. Solen lyste inte för dem. Tiden hade stannat, och det på ett jävligt dåligt ställe. Ett mellanrum. Ett ingenting. Framtiden var plötsligt bakom dem. Vart skulle de ta vägen nu? Ingen hade någonting att återvända till. Deras förbittrade exfruar var givetvis omgifta sedan länge och deras klaner hade strukit dem ur rullorna. De var helt enkelt ickepersoner i sitt samhälle.

Och vet värsta var att nu, när deras sol bara hade dragit sådär, så kunde de knappt tåla varandra. De började reta sig på småsaker. Inte hos sig själva (inte till en början) utan hos varandra. En hade ett talfel, en annan hade dålig andedräkt. En smaskade när han åt, en annan hade bara en pissig attityd. Tolv killar som var fast med varandra i en trasig hiss, typ. Tolv killar som absolut inte hade någonting mer att säga varandra. Tolv killar som bara ville därifrån.

Men det var inte bara bristen på b-planer som höll dem kvar. Först var det det, men ju längre tiden gick desto tydligare blev det att det fanns ett till skäl. Det fanns ju någon där, någon i deras gäng, som mådde värre än någon av de tolv.

Hans mor.

Grejen med henne var att hon inte retade sig på någon av dem. Ja, att hon fick dem att skämmas inom sig så fort de retade sig på varandra. Just för att hon, i sin förkrossande bedrövelse, över huvud taget inte hade det i sig att klandra eller skuldbelägga någon för något. Ett svärd av förtvivlan hade ju genomborrat hennes hjärta. Hur dåligt de tolv var för sig än mådde så insåg de allt mer att hon mådde värre än alla tolv tillsammans. Hon mådde ju även dåligt av att de mådde dåligt av varandra.

Så vad som hände då var att de började må ännu värre. De började nämligen må dåligt av att de mådde dåligt av varandra. De började må dåligt av sig själva.

Alla mådde helt enkelt pyton.

Samtidigt tyckte de synd om Henne. Hon som sörjde djupare än alla.

De ville trösta henne och på något sätt var det ändå så att det blev hon som fick trösta dem. För att de hatade sig själva för att de hatade varandra. Ett jävla helvete var vad det var. Och det som gjorde att de inte bara sprang ut i öknen i tolv olika riktningar var hennes närvaro. Hennes sorgs renhets närvaro. Ren i bemärkelsen: odelad, outspädd, ogrumlad. Hundraprocentig. Det fanns ingenstans att gömma sig från den. Den var allomslutande som natten. Som stjärnevalvet. I hennes sorgmantel genomled de den kolsvarta tidlöshetens själsliga gravtillvaro. Tillsammans. Allt mer tillsammans. Och över dem alla ett berg, ett gråberg av tyngd. Och berget pressade i denna glödheta, syrefria evighet. Det pressade och packade och förtätade och komprimerade all denna gränslösa kolsvärta till något allt tätare, allt hårdare och allt...

...allt klarare.

Såsom kolet pressas till diamant. Så pressades deras sorg till en gemensam sorg, som i sin tur genom den syrefria miljön blev till klarhet. Ren, ogrumlad klarhet. Hundraprocentig, ljusförädlande klarhet.

Deras själar hade passerat nollpunkten och det svarta mörkret hade blivit ren, ljusförädlande klarhet. Genom Hennes närvaro. Genom att hon var där för dem, trots och genom sin egen sorg.

När morgonen kom började processen fulländas. All egocentricitet, allt självupptaget illamående hade nu kristalliserats och slipats till ren klarhet. Och i denna klarhet kunde ett högre ljus stråla, förtätas till eld. De tolv blev strålande, lysande insikt. Alla de frågor som drivit och gäckat dem sedan barnsben, och som intensifierats genom närvaron av deras nu synnerligen frånvarande mästare och vän, var nu -- fastän liksom oförändrade -- ren insikt, klarhet, aha-kraft. De talade med varandra. De hade saker att säga varandra. Oändligt mycket hade de att säga varandra.

Det skumma var att de inte var gladare än förr. Inget hade förändrats, på ett plan. Det var inte gladare de var. Det var något annat de var.

Precis som en glad människa inte känner behov av njutning, så kände de tolv inte längre något behov av glädje.

De hade blivit genombesjälade. Deras gemenskap hade också blivit genombesjälad. Denna genombesjälade atmosfär ersatte så till den grad behovet av glädje att det smittade av sig. Folk som gick förbi på gatan märkte att det var något på gång och stannade till för att lyssna på de livliga samtalen där inne. Och till sin bestörtning märkte de att de kunde förstå allt som sas. Trots att endel var araber, andra skyter, åter andra turkar och annat. de hade inget gemensamt språk, men detta kunde alla förstå precis så nyanserat som om det hade varit deras egna modersmål som talades.

Detta kallas pingsten.

Har sorg, depression, psykiskt illamående och själstomhet något att göra med en modern, nordisk människa? Döm själv. Eller googla på Astra-Zenecas årsrapport.

När blir man människa?

2011-06-08T14:52:00.000-07:00

Abortfrågan har aktualiserats. Man använder inte längre dödliga saltlösningar för att fördriva foster (då kommer de ut döda) utan medel som sätter igång värkarna så att kvinnan föder fram det. I upp till 22 veckan. Varpå det sprattlar, andas och bär sig allmänt levande åt, när det kommer ut.

Sjuksköterskor tycker det liknar mord och mår illa av det.

Men då skall man ha en sak klart för sig. Eller egentligen två. Men vi börjar med den ena saken:

I det förkristna Norden var abort tillåten fram till amningen. Först när den nyfödda sattes till bröstet räknades den som människa. Mellan födelsen och bröstet kom fadern. Eller han som modern sa var fadern, i alla fall. Han bestämde om barnet skulle sättas till bröstet eller till skogens vargar.

Det var det ena.

Det andra är: Förutom det fornnordiska arvet så har vi tusen års kristendom att stödja oss mot. Både den hedniska och den kristna människosynen är konsekvent. I den hedniska blir man människa när man ammar. I den kristna blir man människa vid befruktningen. Eller mer specifikt: Människa var man hela tiden, men genom befruktningen förbinder sig människoanden, som är evig, med det befruktade ägget.

Båda dessa förhållningssätt är, var för sig, ärliga och konsekventa.

Fri abort i 18, 19, 20 osv. veckan, däremot. Det är knappast konsekvent.

Moderkonsten, faderkonsten och deras nya barn

2011-05-20T09:19:00.000-07:00

Själen står inne i ett spänningsfält mellan andens ideal och kroppens instinkter, drifter och begär. Och precis som dessa sakta förädlas av den självövervinnelse som, på små och stora sätt, ideligen utförs medelst plikt, dygd och samvete, så förädlas naturens material av människans hantverkliga, konstnärliga arbete med dem.

Låt oss försöka se hur detta går till:

Arkitektur är moderkonsten. Den griper djupast in i det materiella. Materian är det moderliga. Och den är helig i sig – betong, glas, gips och stål, det är inga småsaker. Kisel är en mäktig substans, liksom kalk, kol och järn. Dessa substanser är gudagivna och vi är satta att förädla dem, locka fram det osynliga och närapå omöjliga ur dem. Och det första och djupaste steget i denna process är arkitektur, från den modifierade grottan och eldstaden till katedralen och skyskrapan. Arkitektur handlar om att skapa något att kunna vara inne i och att kunna vara ute ur. Något som skiljer inne från ute och skapar ett innanför och ett utanför. Ett hölje för liv, för själ, för arbete och vila, för utveckling och förvandling. Det är arkitektur. Därför är arkitekturen moderkonsten.

Men denna moderkonst kan i sig förädlas till den grad att en metamorfos sker och vi får en ny, en annan konstart. Arkitekturens dynamik mellan inne i och utanför kan finna ett finare uttryck i de konkava och konvexa ytorna i skulpturen. Skulptur är i den meningen en förfinad arkitektur, en arkitektur som lyfts upp ur den kroppsliga nyttans tvingande normer. En skulpturs gest kan komma mot oss, vara konvex eller dra sig bort från oss, vara konkav. Och, framför allt, spela mellan de två grundgesterna, skapa levande ytor som tar oss i anspråk. Just för att en skulptur, liksom en byggnad, står stilla uppstår en dynamik när betraktaren rör sig. Konstverket lever genom betraktarens rörelser.

Men materians förfining kan stegras ytterligare. Den förfiningsprocess som börjat som byggnadsverkets huskropp och rum, för att sedan förvandlats till skulpturens konvexa och konkava ytor kan nå så långt som till den rena, kolorerade ytan. Målningen. Där lever det konvexa elementet vidare i form av de varma färgerna, och det konkava elementet i form av de kalla färgerna. Så långt, men knappast längre, kan förfiningen av de materiella konsterna nå. Arkitektur, skulptur, måleri. Där är materiens tre förädlingsvägar genom människan som kulturvarelse.

Därefter tillkommer en helt annan dimension. Tiden, som nu endast på olika sätt har tillförts konstverket utifrån, av betraktaren, skall nu ersätta materien som själva mediet för konsten. Vi har denna situation i musiken. Musiken gör tiden rumslig och substantiell, levande och besjälad. Från den enklaste nynning till den mest sammansatta symfoni griper det musikaliska elementet in i tiden och ger den rymd, liv och själ.

Men musikens väsen kan avstå från att uttrycka sig direkt, genom toner, rytmer, intervaller och melodier, och i stället penetrera och befrukta de andra konsterna. När den sådan förening bär frukt återuppstår de tre rumsliga konsterna i tiden. Nya tidskonster föds. Vilken konst föds när måleriet blir en tidskonst? Vad är det att måla i tiden? Det gör man med ord och konsten kallas poesi, recitationskonst. Poesi är att måla bilder i tiden, med hjälp av ord, rytmer, tonfall och inte minst pauseringar.

Om vi låter musikens kraft nå ännu djupare ner i materiens värld, vad kan den locka fram ur skulpturen? Skulptur är rörelse fångad i sten. Musiken befriar denna rörelse ur stenen och då föds dansen. Dans är skulpturens latenta dynamik, samspelet mellan konvexa och konkava ytor, förvandlade till skön rörelse. Detta gäller allt från andebesvärjande stamdanser hos ursprungsbefolkningar via våra klassiska folk- och pardanser till den sublima balletten och eurytmin.

Så har vi då kommit till musikens största uppgift när det gäller att göra rumskonsterna till tidskonster. Vad händer när musiken blir arkitektonisk, eller rättare sagt, när arkitekturen inkarnerar i tid i stället för i glas och granit? Vad får vi då för en konst?

Vi får en konst som ännu inte har ett adekvat namn, eftersom den är så ny. Och ändå har vi övat på den sedan vi först blev kulturvarelser. Vi har övat på den genom att iklä oss roller och iscensätta dem. Barn gör det i sina lekar hela tiden. Familjer gör det. Skådespelare gör det på ett uppenbart sätt i film och teater. Fotbollsspelare gör det i varenda match. Ritualister av alla de slag övar på denna konst i sina loger, gillen och tempel. Lajvare gör det på sitt sätt. Konsten är att finna och förverkliga strukturer av hållbara, levande och besjälade relationer. Människovärdiga livssammanhang.

Den sociala konsten.

Kanske denna kungakonst visar något av sitt väsen genom en enkel dikt i den mystiska tonarten ”i”:

Stigen ringlar,
finnarstig.
Blicken vilar,
siarblick.

Livets visdom
finns i viljan
- som slipad pina -
när ”fri”
blir ”vi”.

Smärta och lidande

2011-05-20T09:08:00.000-07:00

Ljus syns inte. Kontraster syns. Färger syns så länge det finns fler av dem, så att de kontrasterar. Ett konstant sinnesintryck märks inte - bara om det kontrasteras med ett annat sinnesintryck ELLER MINNET av ett sådant.

Men man glömmer. När jag har ont nånstans, t ex i ett knä eller en fot, brukar jag rätt snart glömma hur det kändes att inte ha ont där, och dito svårt att föreställa mig hur det kommer att kännas då jag inte längre har ont där. Jag har en tendens att leva rätt mycket "i nuet" när det gäller smärta. Troligen är detta en instinkt för att lättare kunna leva med krämpor. En plötslig smärta kan därför snabbt återföra en människa till här-och-nu, det är tanken bakom gamla tiders och främmande kulturers kroppsstraff SOM BOT mot allsköns moralblindhet, mani, vanföreställningar osv. Det är väl därför man kan vilja ge någon (eller sig själv) en smocka, egentligen. För att bota. För att åskådliggöra och få vederbörande att "komma till sig"...

Krämpor är kroppsliga. Kroppen är en del av sinnevärlden. Sinnevärlden, liksom alltså kroppen, är förgänglig. Det förgängliga PEKAR PÅ det eviga. Men bara om man inte stirrar på fingret som pekar, utan följer den syftande gesten.

Allting sinnligt har en - nej, ÄR en - syftande gest. Färger och visuella kontraster syftar på ljuset, som är evigt och oförgängligt, osynligt. Och smärta, vad syftar smärta på? Kanske på lidandet. Smärta och lidande är inte samma sak. Man måste inte alltid lida av smärta (även om det är det naturliga utgångsläget). Tänk bara på en skön risbastu eller hur gött det kan kännas att klia sönder ett myggbett (även om det kanske är oklokt). Lidande är själsligt, inte kroppsligt. Den kroppsliga motsvarigheten till lidande är smärta. Smärta har samma funktion som ljus: det medvetandegör. Frågan är om skillnaden mellan smärta och ljus inte snarare är en gradskillnad än en artskillnad! Smärta är kanske ljus vi inte är mogna för... Hm. Eller ljus att mogna av!

Hor

2011-05-20T08:52:00.000-07:00

Vad är hor och vad är det en man egentligen betalar för när han ”köper sex” av en kvinna?

Frågan kan verka konstig – betalar han inte helt enkelt för en sexuell tjänst, en terapeutisk kroppsbehandling, precis som man betalar för, låt oss säga massage, hudvård eller fotvård?

Magi
Nej. Jag tror inte det är så enkelt. Könsakten är ingen kroppsbehandling vilken som helst. Könsakten är en i teknisk mening magisk handling mellan två människor av olika kön. Visst finns det tusen varianter på temat men kärnan som dessa kretsar kring är ändå samlaget mellan man och kvinna. Instinkter, drifter och begär ser till att släktet består medelst könsakten. Även när den inte leder till befruktning.

Skuld
Den könsakt som skulle kunna leda till befruktning garanterar inte bara släktets fortbestånd, den garanterar även öppenhet och förbindlighet människor emellan. Två människor som har ”haft oskyddat sex” med varandra har knutit ett band mellan sig. De har tillsammans öppnat sig för möjligheten att en tredje människa får ett jordeliv genom deras könsakt. De har tagit en risk tillsammans. Att tillsammans riskera sina liv, såsom man känner dessa liv, genom att öppna sig för ett tredje liv som kräver vård och skydd – uppoffringar – är något som skapar moraliska band, det vill säga: band av lojalitet, samförstånd och välvilja.

Eller med ett ord: skuld.

Oskuld
Därför heter det att man ”förlorar sin oskuld” genom könsakten. Kvinnan avsäger sig ”rätten till sin kropp” genom könsakten (vid våldtäkt frånrövas hon denna rätt men resultatet är det samma), och mannen tillskriver sig i samma akt ”rätten till”, det vill säga ansvaret för denna hennes kropp. Det är därför man fordom sade att hon ”ger sig” till honom i könsakten.

Genom att bära, föda och vårda ett barn blir kvinnan sårbar och behövande. Hon klarar sig inte själv; hon är inte själv, hon är i symbios med sitt barn och behöver själv bäras. Den man som befruktat henne axlar i könsakten detta ansvar.

Barn
Ordet ”barn” är helt enkelt en förvanskning av ordet ”buren”. Den som är buren är, i teknisk mening, ett barn. Och så som den nyblivna modern har att bära sitt barn, till dess att barnet kan bära sig själv och därmed upphöra att vara just barn, så har fadern att bära modern. Bär fadern modern så kan modern bära barnet.

Instinkt och ideal
Drifter, instinkter och begär – naturkrafterna i människan – ser till att modern spontant vill bära sitt barn. Hon kommer att uppleva det som meningsfullt. I den meningen bärs modern av naturens krafter i henne. Fadern bärs däremot inte på samma sätt av sina instinkter, drifter och begär. Att bära modern så att hon kan bära deras barn är inte nog för att han skall känna sig uppfylld och tillfreds. Han måste bäras av något utöver sina inre naturkrafter. Han måste bäras av sina ideal. Han kommer att känna sig buren av sina ideal i den mån han känner att han lever dem; förverkligar dem i sitt liv.

Stamsamhället
Att fortsätta sina förfäders strävan kan vara hans ideal. I stamsamhällen är det så. Där är stammens liv mannens ideal på samma sätt som barnets liv är kvinnans ideal. Stammens liv är emellertid något som går utöver individers liv, och kan därför inte bäras av samma individbundna instinkter, drifter och begär som de vilka bär modern och hennes relation till barnet.

Urbaniseringen och idéerna
Handel, hantverk, fiske och jordbruk är de ursprungliga medel som kan nära en stam. Men när stammens handelsplatser växer till städer uppstår en ny social dynamik, där människan lösgör sig från naturen och därmed även från de naturkrafter som reglerar hennes s a s naturliga beteende. De ideal som burit människan gäller inte obetingat längre. Idealen reduceras till idéer, och idéerna befruktar varandra exponentiellt.

Horan och polisen
Här kommer två nya yrken in i bilden: å ena sidan polisen, ordningsmakten, lagen, och å andra sidan – horan. ”Världens äldsta yrke” brukar det kallas. Då definierar man givetvis inte jordbrukaren, smeden, fiskaren och handelsmannen som yrkesmän. Deras värv är rimligen äldre än begreppet yrke. Men i staden uppstår en ny och moraliskt utmanande situation. Ty det är inte bara människan som lösgör sig från naturkrafterna, det är även naturkrafterna som lösgör sig från människan.

Mekanik och frihet
Den naturliga relationen mellan människa och natur är magisk, direktverkande. Den nya och friare relationen dem emellan är mekanisk, inte magisk, och verkar indirekt, genom fria val. Och där människan är fri att välja kan hon även välja sina ideal, dvs. välja vilka idéer som skall upphöjas till gränssnitt mellan henne och omvärlden, både den naturliga och den sociala. Naturkrafternas behärskande blir då centralt för hennes vidare utveckling.

Horans hemlighet
Och det är det horan kan. Horans hemlighet är att hon kan behärska sina inre naturkrafter, nämligen instinkten att ge upp rätten till sin kropp, driften att bara förbinda sig sexuellt med den man hon vill ha barn med, begäret att binda denna man till sig så att han försörjer henne och barnen. Det är vad horan säljer: moralisk oförbindlighet.

Att få slippa henne efteråt
Kortfattat kan man formulera det sålunda: Han betalar henne inte för ”själva sexet” så mycket som för att få slippa henne efteråt. Och hon, om hon är bra på sitt yrke, klarar av detta utan att göra våld på sig. På sina inre naturkrafter gör hon våld men hon kan alltså skilja sitt jag från dessa krafter. Hon har blivit en kulturvarelse. Hon har skapat ett moraliskt neutralt rum i det mellanmänskliga. En professionell oförbindlighet, eller rättare sagt en förbindlighet som består av själva transaktionen.

Svennehoror
När invandrad ungdom från klankulturer talar om svenska flickor i fertil ålder som ”horor” är det detta de syftar på.

Teknist sett har de inte fel.

Sedan p-pillret infördes och började delas ut gratis av skolsköterskor och ungdomsmottagningar, och sedan kostnadsfri abort erbjuds och uppmuntras, har vi som kultur börjat uppmuntra våra unga att ägna sig åt, och därmed träna upp förmågan till, just oförbindlighet i sexuella relationer. Om kvinnan blir havande och trots avrådandena ”väljer att behålla barnet” räknar man inte med att fadern är den som tar ansvaret för försörjning och skydd av modern och hennes barn. Klanen har ersatts med ett socialt kontrakt mellan en allsmäktig stat och en autonom individ.

Den starka staten
Staten tar hand om moderns liv via ett heltäckande bidragssystem. Staten tar även hand om barnuppfostran medelst ett system av daghem, förskolor och fritidsgårdar bemannade av statligt utbildad personal. Allt detta minskar den mellanmänskliga anknytningen genom instinkt, drift och begär. Klansamhället bygger på sådan anknytning och genom den starka staten försvagas klansamhället och vi kan bli myndiga som individer. Vi blir kulturvarelser. Men skapar även en horkultur.

Den egenskapslösa massmänniskan
Inte bara mannens naturliga ideal undergrävs, utan även kvinnans. De båda reduceras till ”bara människor”: egenskapslösa, förvärvsarbetande, autonoma individer utan moraliskt förpliktigande band till barn eller föräldrar, än mindre andra anhöriga. Klanen är upplöst. Själva kärnfamiljen är upplöst, överflödiggjord, och ersatt med idealet ”självförverkligande”.

Ur detta moraliska vakuum har vi att skapa en ny och självvald moral, nya och självvalda ideal, ett nytt och interaktivt samhälle. Spännande dagar ligger framför oss!

(och nätter)

____________________________________________

Postskript:
Under fotbolls-VM i Tyskland diskuterades huruvida svenska spelare skulle straffas enligt svensk lag om de i Tyskland bevistade i Tyskland fullt lagliga bordeller. Det framkom under dessa diskussioner att nio av tio tyska män någon gång har anlitat en horas tjänster. Nio av tio! Om det stämmer att tio procent av alla män antingen är asexuella eller homosexuella så utgör nio av tio samtliga heterosexuella tyska män.

Att samtliga heterosexuella tyska män skulle uppfatta sig, eller av tyska kvinnor uppfattas som, kvinnoförnedrande är givetvis en orimlig tanke.

Samstämmiga studier, även i Sverige,visar att de män som anlitar horors tjänster ofta är lyckligt gifta, eller inte har svårt i kontakten med det motsatta könet, som man skulle kunna tro. Det enda som saknas dem tycks vara en smula hederligt betald oförbindlighet.

En anmärkningsvärd artikel om en tysk sexarbeterska och hennes moral finner du här!

Våra ljusa stunder

2011-05-20T08:39:00.000-07:00

En introspektiv reflektion
Vi kan i den sovande människan lätt urskilja två medvetenhetstillstånd, drömsömn och djupsömn. Djupsömnen är som regel helt utan reflektivt medvetande och drömsömnen är som regel utan självreflektivt medvetande. Man kan alltså sällan säga sig, under det att man drömmer, ”jag drömmer detta”. Men det händer att man kan det. För det mesta stör ett sådant självreflektivt medvetande drömmandet till den grad att det upphör, varpå man vaknar, men man kan lära sig att vara så följsamt medveten att drömmandet inte störs av att man vet att man drömmer, precis som man kan lära sig att vara så följsamt medveten att man kan iakttaga vilda djur eller okända människor utan att störa dem. Vissa förmågor går att träna upp, de är alltså hantverkliga.

Villig vilja
Förmågan det här handlar om är att, på ett kognitivt, perceptivt plan, förena vilja och villighet till en syntes, som dessutom är dessa två egenskapers gemensamma ursprung innan de spaltar upp sig i komplementära egenskaper.

Dröm och vaka
Betraktar vi sömn och vaka så kan vi konstatera att det vi huvudsakligen kan medvetandegöra av sömnen är vårt drömliv. Drömsömnen kan vi minnas fragment av. Och även där vi inte minns drömmarnas innehåll kan vi ibland minnas att vi har mints dem i uppvakningsögonblicket, när vårt medvetande var mer följsamt, mindre fysiskt orienterat. Ser vi på motsvarande sätt tillbaka på vårt vakna liv så kan vi konstatera att även detta liksom rullar på automatiskt för det mesta. Föreställningskomplex, minnesbilder och fantasier avlöser varandra utan att vi själva gör så mycket åt saken. Ofta är det tillfälligheter, olösta problem och situationer i yttervärlden som avgör vårt medvetandes aktuella innehåll. Och ofta kan vi inte erinra oss precis vilka föreställningar vi haft, bara att vi mindes dem strax efter vi hade dem – precis som i fallet med drömmarna.

Djupsömn och djupvakenhet
Så som vi i den sovande människan kan urskilja två tillstånd – drömsömnen och djupsömnen – så kan vi alltså även i den vakna människan urskilja två distinkta tillstånd, nämligen det vi just beskrivit som en sorts vardaglig ”drömvakenhet” och en klarvaken, självreflektiv medvetenhet som vi kan rubricera ”djupvakenhet”. Lika dunkelt som vårt jagmedvetande är i djupsömnen, lika klart är det i denna djupvakenhet.

Där är vi i våra ljusa stunder!

Sämjan och kärleken

2011-05-20T08:15:00.000-07:00

I begynnelsen var urbilden
Människan är skapad i Guds avbild, heter det. Det betyder att människans urbild är gudomlig. Samhället, däremot, är ingen gudagiven skapelse, utan en mänsklig skapelse. Samhällets urbild är människan. I varje samhälle finns mönster som har sitt upphov i människans konstitution. Ju tydligare dessa mönster syns desto bättre kan människan känna sig delaktig i samhället. Då fungerar samhället bra, annars inte. Att vara människa är inget ”naturligt”, det är ett tillstånd som måste uppfinnas och åter uppfinnas i varje stund och varje generation. Således finns det inget ”naturligt” samhälle.

Släktled
Från klanen, lägerelden, höftskynket och hästen till metropolen, fjärrvärmevärket, kostymen och bilen är det en lång väg men den består av problem, lösningar, alternativ, val, nya problem och så vidare, alltså helt igenom mänskliga överväganden. Och längs hela vägen finns generationernas skiften. Den vuxna människan befinner sig i den mellersta generationen, mellan sina föräldrar och sina barn. Tre generationer förbinder forntidens, samtidens och framtidens människor med varandra. Den äldre generationen består av invdivider vars förbundna sitt största delen har gått ur tiden. Mellangenerationens förbundna lever övervägande i samtiden. Och den yngre generationens förbundna är till stora delar ännu inte födda.

Kognitionsformer som gränssnitt
De som redan dött kan vägleda de levande genom inspirationer. De som ännu inte fötts kan bereda väg genom att ge intuitioner till de levande. Erfarnare och klokare levande människor kan bistå oss andra genom sina visioner, sina mångbottnade, bildartade föreställningar om en bättre värld. På så sätt är dessa tre kognitionsformer gränssnitt mot en i övrigt och på andra sätt okänd värld: forntiden, framtiden och samtidens inre aspekt.

Vi har att göra med tre kognitionsformer som går utöver individens eget personliga iakttagande och tänkande, men som givetvis måste bearbetas av detta tänkande för att kunna förverkligas.

Sättet att förbinda de tre generationerna kallas sedan mitten av 1400-talet familj.

Familjen är det moderna samhällets kärna, därav begreppet kärnfamilj. Samhällens fortbestånd är beroende av kontakten mellan generationerna, och generationernas kontakt med forntidens respektive framtidens samhälls- och familjemedlemmar – med föregångarnas inspirationer och de efterkommandes intuitioner såväl som med de samtidas imaginationer eller visioner.

Sämja
Därför består kärnfamiljen inte av tre personer – ”mamma-pappa-barn” – utan av sju personer! Kan man lite ryska så vet man att det latinska ordet ”familj” där heter semia, alltså ”sju jag”, ”sem ia”. Det är alltså inte mor, far och fem barn som åsyftas, utan barnet, föräldrarna och deras föräldrar. Tretalet är dynamiskt, inte statiskt. Tre individer blir ingen stabil entitet. Ett par är stabilt men det är bara början. När barnet skall till att koncipieras är redan framtiden engagerad. När det föds angår detta inte bara föräldrarna, utan även föräldrarnas föräldrar. En familj är alltså sju individer, minst. Och det är intressant att det ryska ordet semia närmast är identiskt med det svenska ordet för tyst samförstånd: sämja.

Sämjan och lagen
Där full sämja råder behövs inga lagar. Ju mindre sämja i ett samhälle, desto fler lagar behövs. Eftersom familjer hela tiden dör bort och bildas och övergår i varandra och individer lämnar familjer och bildar nya, så kan full sämja aldrig råda i ett samhälle. Därför är lagen och samhället oskiljbara. Utan lagens makt råder den starkes rätt över den svage.

Lagrummet som livsrum
Sämja uppstår inte för att man tar bort lagen – vilket anarkismen tror – utan lagen ger livsrum åt sämjans källa, familjen. På juridiskt språk kallas detta livsrum för lagrum. Genom att växa upp i en fungerande familj lär sig individen att älska människor oavsett deras personliga egenskaper och intressen. Den yttre sämjan integreras allteftersom individen växer upp och blir till inre sämja, individens förmåga att leva med sig själv, och därigenom knyta nya varaktiga vänskapsförbindelser – vilket leder till en ny familjebildning.

Sex och den sjunde
Sex personer klarar man av att ha en äkta och varaktig, personlig kontakt med. Man kan vara vän till sex personer. Lägg en enkrona på bordet – hur många enkronor kan samtidigt ha kontakt med detta mynt? Mycket riktigt: sex. De har då dessutom kontakt med var sin granne. Tänk dig så att var och en av dessa sex enkronor i sin tur är centrum för sex enkronor…

Och tänk på hur ett bisamhälle är strukturerat i hexagoner.

Milgrams teori
Det finns en teori av Stanley Milgram som kallas ”Six Degrees of Separation”. Den går ut på att varje människa på jorden bara är sex kontakter bort från varje annan människa på jorden. Den du känner är en kontakt. De denna kontakt känner, som inte du känner, är nästa kontakt, och så vidare. Detta skulle innebära att man kan ta vilka två människor som helst, från vilka två platser som helst, och de skulle vara sammanlänkade av högst sex personer.

Jesu teori
Milgrams teori stämmer förmodligen inte. Men dess envisa förekomst pekar på en sanning – den sanning som döljs i det ryska ordet för familj, men även den sanning som Jesus förstod och klädde i orden: ”älska din nästa såsom dig själv” (fast inte på ålderdomlig svenska utan på en för sin tid helt modern arameiska). Översättningen är missvisande och blir som regel missförstådd till att betyda ”älska dig själv och på samma sätt alla andra i hela världen”, vilket är ett orimligt krav. Man älskar varken sig själv – eftersom man är sig själv och inte någon annan – eller människor man inte känner.

Kärlekens kriterier
Kriteriet för kärlek är att man känner en person som på något sätt både liknar och inte liknar en själv. Då kan kärleken äga rum. Egenkärlek är att inte vara i kontakt med sig själv. Likgiltighet inför medmänniskan är att inte vara i kontakt med henne. Hat, däremot, kan mycket väl vara en form av kärlek. Visserligen en perverterad kärleksform men ändå passionerad.

Motsatsen till kärlek är alltså inte hat, snarare likgiltighet.

Konklusion
Finner jag alltså så lite som sex människor som jag hyser uppriktig och beständig kärlek för, då lyder jag Jesu kärleksbud och bidrar till samhällets fortbestånd och hela mänsklighetens utveckling!

Plötsligt framstår kärleksbudet som rimligt
och fullt genomförbart.

Socialism och konservatism

2011-05-20T07:18:00.000-07:00

Socialismen kom inte utan orsak. Tar vi inte dess angelägenhet på allvar så får vi ett ideologiskt spöke som gengångare. Hur kan vi vara moraliskt kreativa och bemöta dess legitima krav utan att fastna i dess ideologiska fallgrop? Här är ett försök till svar på dess grundfråga.

Hur får man till en verkligt social människa? Eller kanske snarare: Vilka förutsättningar krävs, från vår sida, för att människan skall utveckla sin latenta socialitet?

Detta är socialismens grundfråga och legitima mission i världsutvecklingen.

Dess traditionella svar är:

"försvaga familjen och stärk staten!"

Pappismens svar är:

Återupprätta den äkta kärnfamiljen!

Bakgrund:
Över hundra etniska svenskar mördas varje dag. Året runt. I Sverige. Av andra etniska svenskar. Fullt lagligt. Utan att någon protesterar. Deras egna mödrar och fäder samtycker och har rentav ansökt om att det blir gjort. Insisterat. Så omärkligt som möjligt.
Och denna utveckling initierades av socialister.

Jag talar naturligtvis om aborter. Men i stället för att fokusera på problemen vill jag ställa fram en vision och dess principer:

Hur ser en fungerande familj ut, rent principiellt, och vad är dess funktion i samhället som helhet?

Ljus, värme, kraft
Faderns främsta uppgift i familjen är att se barnets individ, dess jag. Detta ger barnets jag ljus att växa i. Moderns främsta uppgift är att nära barnets höljen; fysiskt och psykiskt. Detta ger barnet värme att växa i. Värme och ljus ger barnet kraft, bekräftelse.

Lit
Om fadern bär modern kan modern bära barnet. Fadern kan bära modern om hon litar (lita = luta/stödja sig) på honom, och om hennes föräldrar litar på honom. Modern kan lita på honom om hon litar på hans föräldrar. Kärnfamiljen består således inte av tre personer, utan av tre generationer, inalles sju personer.

Falsk kärnfamilj: 3 personer. Äkta kärnfamilj: 3 generationer!

De fyra personerna i den äldsta generationen har föräldrar och vänner som är döda.

Familjen som länk mellan döda och ofödda
De som betytt mest för den äldsta generationen i familjen är döda. Barnet har barn och vänner som ännu är ofödda. De som kommer att betyda mest i deras liv är ännu inte födda. Modern och fadern är vuxna i sin samtid, de som betyder mest för dem är nu levande.

Den äkta kärnfamiljen som levande länk mellan forntidens och framtidens kulturvärldar.

På så sätt är kärnfamiljen en länk mellan de döda och de ofödda; mellan forna och kommande generationer. Kontakten med de forna är inspirativ. Kontakten med de kommande är intuitiv. Kontakten med de nu levande är imaginativ: man har kontakt med människor man delar berättelse med.

Samhället som berättelse
De som lever i samma berättelse om världen delar imagination. Ett samhälle är sin berättelse; sin imagination. En inspirerande förankring till forntiden ger samhället en värdegrund, goda seder. En intuitiv förankring med framtiden ger samhället förnyelsekrafter, civilkurage, vitalitet.

Sed och mod. Båda är lika viktiga.

Visdom och kunskap
En mor som helhjärtat viger sin tid år sina barn utvecklar dignitet, förståelse, generositet och visdom. En far som på motsvarande sätt viger sin tid åt att försörja sin familj utvecklar auktoritet, kreativitet, viljekraft och kunskap. Alla dessa egenskaper gör familjen till en vital del av samhället, dess levande kärna.

Den sjundes krets
Det barn som växt upp i kontakt med föräldrarna och deras föräldrar lär sig älska sex olika personer. Detta räcker för att man skall lära sig älska sex olika människor som vuxen. Varje person som står i centrum av en krets om sex personer där tillit och ömsesidig aktning råder sprider kärlek i hela sitt samhälle.

Älska din nästa såsom dig själv (Jesus) -- dvs älska de du har direktkontakt med, så som du själv vill bli älskad av dem!

Varje samhälle med sex angränsande samhällen kan på motsvarande sätt odla ömsesidig aktning och fruktbara samarbeten med dessa.

Kärleksbudet
Kärleksbudet, ”Älska din nästa såsom dig själv”, betyder just detta. Ens ”nästa” är den man har direkt kontakt med; ens granne. Inte grannens granne, utan den man delar gräns med. ”Såsom dig själv” betyder inte ”såsom du älskar dig själv”, utan såsom du själv vill bli älskad. I den meningen är kärleksbudet en fullt genomförbar lösning på våra sociala problem.

Feta och själviska?
Våra sociala problem beror i hög utsträckning på egocentrism och materialism. Egocentrismen, och i förlängningen exhibitionismen, beror på att man söker det ljus från världen man inte fick av sin fader. Materialismen, och i förlängningen begäret att äga (eller äta!) ett överflöd av materiella ting, beror på att man söker den näring från världen man inte fick av sin moder. Vi blir feta och själviska. Våra samhällen blir feta och själviska. Vi låtsas bort klassamhället men har i själva verket förflyttat arbetarklassen till låglönelänger bortom vår moraliska horistont: vi må se nöden men vi känner den inte så som vi skulle ha känt den som det var landsmän som led för vår välfärds skull. Så blir våra förljugna samhällen än mer feta och själviska, medan andra samhällen tvingas svälta och tjäna oss.

Ångest som sterilitet
Detta kommer att straffa sig. Därför vågar vi, i omedveten ångest, inte sätta barn till världen. Svenska kvinnor föder inte ens två barn i genomsnitt, varför vårt folk tynar bort. Vi ersätter vårt folk med grupper ur de folk vi satt oss i skuld till. Som om detta skulle avhjälpa skulden! Allt som sker är att vi får svårare att betala den. Alltså: Vårda, vörda och vakta din familj!

Klasssamhällets lov
Och var en stolt och ödmjuk representant för den samhällsklass du känner dig tillhöra! Det är inte bättre att vara fin än att vara grov. Både grus och sand behövs i ett bygge. Alla måste inte vilja vara konstnärer eller direktörer. Den som asfalterar våra vägar har något att stolt visa sina barn och säga: Den här vägen, den har din far asfalterat!

En sådan människa kan sova gott om natten.

Den samvetsgranne får emellertid en invändning här: Innebär inte denna familjemodell en återgång till ett mer tribalt samhälle; ett klansamhälle av den typ västerlandets civilisationsprincip övervunnit, men som nu hotar dess framsteg genom massinvandring från klankulturer?
Mitt svar är att denna massinvandring från klankulturer är oundviklig så länge vi själva klamrar oss fast vid en ensidig och steril progressivism, med allt vad det innebär av alienation, generationsklyftor, historielöshet och samhällsfragmentisering. Lösningen är att vi själva ser till våra traditionella sätt att lösa de sociala frågorna, med flergenerationsboende, sambeskattning och liknande. En sund (paleo)konservatism hotar inte vårt samhälle. Tvärtom kan det bli vår civilisations räddning.

Nordisk federation?

2011-03-25T11:46:00.000-07:00

Till Själen:

I TIDERNAS begynnelse skilde Gud ljuset och mörkret från varandra. Då föddes två änglar, Morgonrodnadens ängel och Aftonglödens ängel. Den ena fick sin boning vid Österrand, han skulle gå före solen med bud om Dagens Konung, som var i antågande. Den andra ängeln skulle bo vid Västerrand. Hon skulle fara med bud om att Nattens Drottning nalkades.

Över hav och land, där solen steg upp, gick Morgonrodnadens ängel före och förgyllde himmelens rymder. När så solen fullbordat sin konungsliga resa över himlavalvet och sjunkit till ro i Västerrands grav, då kom Aftonglödens ängel och samlade ihop guldet från skyarna.

Den ena bodde i öster, den andra i väster. De åtföljde varandra över himmelens vidder. Men hur gärna de än ville det kunde de inte mötas, ty när den ene närmade sig hade den andre redan fjärmat sig.

Så var det i begynnelsen. Men en gång för länge sedan såg vår Herre hur mycket de bägge änglarna höll av varandra och han talade och sade:

Älskade änglar, det är av största vikt att skapelsedansen fortskrider enligt de lagar vi stiftat för livet. Men en gång om året skall ni båda ändå få mötas. Det skall ske när skapelsen är som allra fagrast. Då skall den ljuva Aftonglöden inte försvinna från himmelen innan Morgonrodnaden med sitt röda guld återkommit för att på förkunna den nya dagens antåg.

Alltsedan den dagen sker detta heliga möte vid varje midsommartid i det höga Nordens land.

__________________________________________

Till förnuftet:
Är det inte hög tid att vi skapar en nordisk union? Vi hör varken till väst eller till öst: vi är en egen kultursfär, med en egen uppgift i världen och egna utmaningar hemmavid. Låt länder förbinda sig i språkområden! Och låt oss emotse den dag då vårt kära broderfolk i öst, finnarna, kan skapa ett förbund med sina syskon i Karelen, Komi, Estland och Ungern!

Det finns tydligen ett drygt tjogtal uralfolk av finnougrisk språkstam!

En nordisk union bör på sikt bilda en egen försvarsallians och ha egna handelsavtal. Den för Sverige så skamliga vapenexporten, för att finansiera resterna av vårt nationella försvar, kan då avvecklas. Den allmänna värnplikten för män (kvinnor föder barn, det är värnplikt nog!) kan återinföras. Den groteskt kostsamma, ineffektiva och för vår nordiska kultur skadliga invandringen från utomnordiska länder, samt det demoraliserande, bidragsberoendeframkallande bistånd vi sedan 40 år ger till korrupta u-länder kan vi med gott samvete avveckla om vi i stället ökar vårt stöd till FN:s flyktingorgan UNHCR, som hjälper folk i knipa att få hjälp av sina kulturellt och etniskt närstående grannfolk. Precis som vi bredvilligt och utan skada på det egna landet skulle hjälpa norrmännen, danerna eller islänningarna om det råkade ut för krig och hungesrnöd.

En Gunnar Wetterberg skrev just en debattartikel i DN om detta (även om han naturligtvis tänker in Finland) ser jag nu när jag skrivit ovanstående. Hoppingivande!

Själens kategorier

2011-03-06T14:47:00.000-08:00

Världen står i brand. Och kommer allt närmare. Vi fortsätter emellertid lugnt och systematiskt våra undersökningar av själen. Den som förstår själen kan nämligen förstå världen. Den som inte förstår själen förstår inte heller världen.

Själen är en sammansatt, strukturerad helhet. Den utgör det subjektiva spänningsfältet mellan den materiellt objektiva, partikulära kroppen och den immateriellt objektiva, universella anden.

Själen har en utsträckning i rummet, precis som kroppen. Själen är visserligen inte materiell men den är rumslig. Kroppen befinner sig inuti själen. I alla fall på en normal, klarvaken nutidsmänniska. Vid drömska, visionära, psykotiska, epileptiska, hallucinatoriska och liknande tillstånd förlorar själen partiellt kontakten med kroppen.

Själen har tre olika skikt. Vart och ett av dessa skikt strukturerar medvetandet enligt sin egen särart. Det grövsta av dessa skikt är kroppsnära, sensoriskt och identifierar sig med kroppens instinkter, drifter och begär. Detta skikt i själen kallas ofta bara "kroppen", som när någon utblister att de blev "glada i hela kroppen" eller att de "åtrår någon med hela kroppen" och liknande. I denna betraktelse kan vi för enkelhetens skull kalla denna aspekt av själen för "kroppsjälen".

Det andra skiktet av själen är inte lika bundet till kroppens tillstånd. Det är i detta skikt reflektioner och erinringar äger rum. Det som känner sig mer hemma i denna del av själen än i kroppsjälen betraktar sig förmodligen som relativt förståndig och överlagd, möjligen även trevlig och kanske även fantasirik. Känner man sig mer identifierad med kroppsjälen så tenderar man att vara lynnigare och mer impulsstyrd. I det andra skiktet av själen är man mer oberoende av kroppens skiftande tillstånd. På svenska kallas denna aspekt av själen oftast för "sinnet" (som i "vad har han i sinnet?").

Det tredje och finaste skiktet i själen indentifierar sig mer med det universella än med det personliga. Idéströmningar och historiska personer kan stå oss närmare, på detta plan, än partners, vänner och anhöriga. I detta skikt har tanken vingar. Anden är lika central för detta själsskikt som kroppen är för det grövsta själsskiktet. På ett lite ålderdomligt språk kallas denna aspekt av själen för hågen. Ordet "håg" är egentligen samma ord som "hög", och även som "hök", de högtflygande släkte av rovfåglar till vilken även örnar hör. När den nordiska mytologin säger att gudamänniskan Oden (på ryska betyder detta ord "den förste") har två fåglar som spanar åt honom, och att den ena heter Hugin och den andra Munin, då försår vi att den ena är hågen och den andra minnet, erinringsförmågan, och att dessa i Odens fall är bevingade, kan lämna hans person och återvända till den med nya insikter.

Olika tider, olika kulturer och olika folkslag har olika förhållande till dessa tre själsskikt. Om vi inskränker oss till de nordiska länderna så har vi till exempel en tonvikt på kroppsjälen i det svenska folklynnet jämfört med det danska och det norska. Svensken i gemen är mer förnimmande och drömsk, njuter av orörd natur och utfört arbete. Dansken tenderar i stället att komma till sin rätt vid gillen och gästabud samt i skarpa politiska diskussioner. Svenskar skulle bli personligen sårade och ovänner för livet av meningsutbyten som danskar har glömt nästa dag. De kan ha distans till känslor och förnimmelser på ett sätt som för svenskar ter sig okänsligt. Danskar tenderar av samma skäl att uppfatta svenskarna som konflikträdda och överkänsliga.

Norrmän å sin sida blir rasande på varandra på samma sätt som svenskarna skulle bli om de skulle drista sig till att diskutera som danskar, men på ett mer principiellt plan. Norrmannen har ett starkare sinne för principer än svensken. Vi svenskar gör oss gärna lustiga över detta i våra norgevitsar men saknar egentligen den klarhet och rakhet som i norskt väsen skapar förutsättningarna för en Ibsen och en Nansen. Den norska kultur- och idédebatten är därför, till skillnad från den svenska, kvalificerad och vital. Det är stuns i den, och nivå på den.

Den svenska kroppsjälen, det danska sinnet och den norska hågen bildar egentligen tillsammans en nordisk idealmänniska. Ty först när kroppsjäl, sinne och håg är i samklang kan människan vara i sitt esse.

Nordiskt folklynne och nordiskt samarbete är kanske den största gåva vi kan ge mänskligheten.

Den största sorgen är att inte få ge sin finaste gåva innan det är för sent.

Själen och samhället

2011-02-05T08:23:00.000-08:00

.

Ack, tvenne själar bo i detta bröst
och vilja skilda banor vandra!
Den ena slår i sinnligt kärleksrus
med krampens styrka armarne kring världen;
den andra sträcker våldsamt färden
till höga anors sfär ur jordens grus.

Goethes Faust

Sedan kanske man mognar och de tvenne själarna nyanserar sina famlanden. Den ena, som vill famna världen, börjar undersöka dess beskaffenhet. Och den andra, som sträcker sig till höga anors sfär börjar ordna sina aningar och skymta samband dem emellan.

Va?

Ja, sociologi och psykologi.

Vaba?

Ja alltså samhället och själen...

Hursa?

Alltså har dessa två storheter överhuvud taget någon koppling till varandra, eller har jag verkligen tvenne själar i mitt bröst?

Nå, en smula bipolär kanske du är men kopplingen finns där i högsta grad. Samhället och själen är varadras skapare såväl som varandras skapelser.

Så, hur menar du?

Samhället är en manifestation av folksjälen.

Folksjälen? Vänta nu lite.

Nej lyssna färdigt först: Samhället är en manifestation av folksjälen (du hörde rätt). Och själen är i sin tur vårt inre samhälle. Komplett med alla väsentliga samhällsfunktioner, avtal, konflikter, förhandlingar och allt, hela paketet.

Jag lyssnar. Ro i land nu. Och var glad att jag gillar Faust.

Ja ja, hör här: I själen, såväl som i samhället, råder en dynamik mellan ordning och kaos som håller oss stadda i utveckling. För mycket kaos och vi tappar tråden, glömmer vårt ärende och blir offer för okända krafter och viljor. För mycken ordning och vi stagnerar, blir lomhörda för vad förändringarnas vindar viskar och isolerar oss från tidens tecken.

Detta gäller i samhället såväl som i själen. Varför?

Jo emedan samhället skapas av själen. Som i sin tur sätter sin prägel på själen, och så vidare i ständig växelverkan.

Själen i sin tur utgörs av spänningsfältet mellan ideal (gränssnittet till anden) och kropp (gränssnittet till yttervärlden). Kroppen ger själen sin struktur, eller om man så vill: själen modellerar sin struktur på kroppens.

Vad gör den sa du?

Modellerar sin struktur på kroppens, sa jag. Härmar kroppen när den utformar sina funktioner.

Hurdå menar du?

Såhär: Kroppen har en dubbelt tredelad struktur -- ämnesomsättning och lemmar, andning och cirkulation samt nervsystem och sinnen. Därför har även själen en dubbelt tredelad struktur -- vilja/villighet, känsla/känslighet samt kognition/perception.

Du skiljer mellan vilja och villighet?

Ja, på samma sätt som mellan känsla och känslighet. Kalla det gärna det aktiva och det reaktiva elementet i varje själsfunktion.

Det feminina och det maskulina?

Gärna för mig. Skall vi fortsätta?

Shoot.

Själen påverkas alltså av kroppen. Den är ingen produkt av kroppen men den präglas av den. Själen påverkas av om kroppen är kvinnlig eller manlig, ung eller gammal, tjock eller smal, stark eller smal, kraftigt eller lätt pigmenterad, lång eller kort och så vidare, men även ...

Haha, du är ju rasist!

Lugna dig och låt mig fortsätta: ... även av om kroppen är mätt eller hungrig, kall eller varm, uttröttad eller utvilad, skadad eller sund och så vidare. Själens känslor av sympati och antipati, välbehag och obehag, alstras till stor del av kroppsliga tillstånd.

Men själen påverkas väl inte bara av kroppen och dess tillstånd?

Nej precis: Själen påverkas även (i varierande grad) av de tankar vi låter oss påverkas av. Dessa tankar är inte produkter av kroppen. Tankar är universella, de tankar vi tänker har tänkts förr, om än kanske inte i just de kombinationer och situationer som är unika för vårt personliga medvetande. Och de kommer att tänkas igen, långt efter vi är borta. De finns där även om ingen tänker dem just då.

Intet nytt på östfronten alltså. Allt är arv och upprepning?

Nja, tankar är visserligen övervägande arvegods, men inte bara: de är även konklusioner av intryck från en universell idévärld. Denna idévärld är en aspekt av en beständig, andlig värld, precis som t ex färger eller former är aspekter av en förgänglig, fysisk värld.

Wowowo... andlig värld??

Javisst. Det heter så. Ande är det eviga och universella i tankar, matematiska och geometriska lagbundenheter, idealism (inte alltid själva idealen!) och moral. I ens eget tänkande, moraliska intuitioner, integritet. Ande är ljuset som går upp för oss när vi får en bra idé, när vi övervinner oss själva för att göra gott och när vi glömmer bort oss själva för att vi överväldigas av en skönhetsupplevelse en sekund. Vi får glimtar, men glimtar av något beständigt och universellt.

Stjärnhimlen en vinternatt och sånt?

Och samvetets röst, om du så vill. Och dygden. Strävan att göra sitt bästa och vara i sitt esse, i sin kraft. Att den andliga världen präglas av beständighet och universalitet medan den fysiska världen präglas av förgänglighet och situationsspecifika förhållanden indikerar att den fysiska världen, till vilken våra fysiska kroppar hör, är temporära specialfall av den andliga världen -- närmare bestämt av det andliga i våra egna jag, som bedömer, avväger, bildar begrepp och fattar beslut.

Och samhället?

Samhället är människans skapelse. Därför präglas samhällets grundstrukturer av människans grundstruktur och är alltså trefaldigt. Denna trefald uttrycker sig i stort och smått men kanske framför allt i det faktum att ett samhälle, vilket som helst, har ett kulturliv, ett rättsliv och ett näringsliv.

Mäh! Du säger väl egentligen att en treenig gudom skapade människan till sin avbild och att den treeniga människan i sin tur skapar samhällen i sin, alltså i samma, avbild?

Haha, hur det än må vara med skapelsen av människan -- och någon troende ateist är jag inte -- så är det en snygg tankefigur du ställer fram!

(bugar med ett flin)

Hursomhelst, för att hålla oss till samhället och själen ett tag: Dessa tre aspekter av ett samhälle motsvaras av individens tankenatur, känslonatur och viljenatur och deras samverkan. Precis som individens tänkande, kännande och viljande själ lever i spänningsfältet mellan en förgänglig och föränderlig kropp och en evig och beständig idévärld, så lever ett kulturskapande, rättsskipande och varor och tjänster producerande samhälle i spänningsfältet mellan sin förgängliga och föränderliga fysiska värld och de kollektiva föreställningar och ideal, myter och drömmar som utgör dess raison d'etré, dess självuppfattade orsak att finnas till.

Rasion d'etré, haha.

Ja ja, men nu kommer det där med folksjäl: På samma sätt som man i ovanstående mening kan beskriva en mänsklig individ såsom bestående av en kropp, en själ och en ande, så kan man beskriva ett samhällsskapande folk såsom bestående av en folkkropp, en folksjäl och en folkande.

Ett folk som en makromänniska alltså...

Typ så, ja. Folksjälen lever i dynamiken mellan den obeständiga och föränderliga folkkroppen och den beständiga och ideella folkanden.

Så man kan närma sig folksjälen dels genom att vårda folkkroppen -- typ demografi? -- och dels genom folkanden... vilket väl vore att vårda folkets gemensamma självuppfattning, uppfattning av ursprung och mål, seder och moral, dess berättelse om sig själv? Lite ND kontra SD alltså?

Kanske det. En folkande som förlorar sitt kroppsliga underlag förintas inte. En folksjäl går så småningom i upplösning men en folkande är beständig. Den är ett essentiellt väsen och får därför nya uppgifter. Eventuellt så återförkroppsligas den i en annan historisk epok. Så kan vi till exempel utan att krysta se hur det romerska rikets väsen återförkroppsligas i USA som väsen. Men som regel är det dolt för en jordisk blick hur ett essentiellt väsen går från en manifestation till en annan. Endast en essentiell blick kan uppfatta sådana övergångar. Med blick enbart för det jordiska, och inte det essentiella, så får man gissa och spekulera, eller avstå från hela frågeställningen.

Nån sorts folkreinkarnation menar du?

På sätt och vis, i förekommande fall... detta gäller givetvis både på individnivå och på kollektiv nivå, exempelvis folknivå. Men det handlar om att se till det essentiella.

Lätt att säga!

En blick för det essentiella kan var och en utveckla som lever essentiellt.

Shit. Och politiken?

De tre stora idéströmningarna och idealen konservatism, liberalism och socialism har sin konstruktiva funktion i varsin samhällssfär. Socialismen, vars ledstjärna är rättvisa och jämlikhet, har en konstruktiv funktion i rättslivet. Principen en man en röst, såväl som principen likhet inför lagen, är i grund och botten socialistiska principer. Principen fria initiativ, fri samverkan, är liberalismens kännetecken och har en konstruktiv funktion i näringslivet. Därför bör staten principiellt inte äga produktionsmedlen. Staten hör till rättslivet, inte till näringslivet. Kulturlivet tar emot sunda idéer och klär dem i tidens uttryck genom att ledas av principen att ta tillvara på det bästa av gårdagens idéer och uttryck, samt att nyskapa sådant som morgondagens människor kommer att värdesätta och vilja bevara. Detta, att se till det beständiga, är konservatismens princip.

Konservatism... yeah!

Att förstå själen

2011-01-25T16:22:00.000-08:00

Politik kan vara ett ytligt och hjärtlöst spel, en cynisk, manipulativ teater som gör den enskilda människan vilsen och vanmäktig. Vi ser detta allt för ofta, ja dagligen. Skall politiken bli en god, och inte en ond, kraft i vårt gemensamma liv så måste vi förstå dess väsen, verkan och verksamhetsfält.

För att förstå politikens väsen, verkan och verksamhetsfält måste vi förstå folkpsykologins väsen, verkan och verksamhetsfält.

Och det är folksjälen.

En folksjäl är något lika verkligt som en enskild människas själ. Vissa människor är mer besjälade än andra, samma sak gäller vissa folk. Varje människa har sin biografi, sitt levnadsöde, sina vägval, kriser, genombrott och ... sammanbrott.

Så även varje folk.

För att kunna förstå folksjälens väsen måste vi fördjupa och förtydliga vår förståelse av den enskilda människans själ. Därtill är en viss självkännedom av nöden. Livet självt, och vår interaktion med detta liv, ger oss råmaterialet till denna självkännedom.

För att kunna utvinna självkännedom ur detta råmaterial behövs emellertid verktyg. Introspektiv kontemplation, besinning över det egna varat, är det primära verktyget. För att bli ett verktyg måste introspektionen bli en praxis, en vana, ja ett behov som hunger och törst. Utan detta verktyg är varje annat verktyg obrukbart eller rentav skadligt.

Som en hjälp att installera introspektionens verktyg i den egna själen följer här en text:

Kontemplation

1. Förmågan att förstå
Förmågan att förstå är som en ö. Mitt i vågsvallet av själslivets intryck, förnimmelser, känslor och lidelser utgör förståelsen en fast punkt. Man är på sätt och vis inte klar med ett intryck eller en förnimmelse förrän man förstått det, alltså förrän man har bildat ett begrepp som belyser intrycket eller förnimmelsen. När själens skepp har arbetat sig fram till förståelsens ö kan ett visst lugn inträda, till och med i lidelsernas och affekternas upprörande stormar.

Vi har alla ett naturligt förtroende till förmågan att förstå. Vi känner att vi skulle förlora vår säkerhet i livet om vi inte hade detta förtroende. Vår mentala hälsa tar skada när vi börjar tvivla på förståndet. Ja, ett sådant tvivel är i sig följden av mental ohälsa. Och om vi inte omedelbart kan förstå ett problem genom att reflektera över det så är det ändå en tröst att förstå att vi i princip skulle förstå problemet om vi bara kunde ge vår reflektionsförmåga tillräcklig kraft och skärpa. Vår egen tillfälliga oförmåga att med förståndet få klarhet i en sak kan vi då ta med ro. Däremot kan vi svårligen uthärda tanken att förståndet som sådant inte skulle kunna komma till klarhet i en livsfråga.

Denna inställning till förståndet ligger till grund för all kunskapssträvan. Den kan dämpas av vissa själstillstånd men den kommer alltid att vara påvisbar i våra förgivettaganden.

De tänkare som förnekar tänkandets principiella giltighet och kraft förstår inte hur de själva tänker. De tänker för mycket! Det är nämligen inget annat än det allt för hårt pressade förståndet som alstrar dessa tvivel hos dem. De ser inte att de egentligen inte alls tvivlar på tänkandet: Hade de verkligen inget förtroende till sin reflektionsförmåga så skulle de ju inte heller plåga sig med dessa tvivel.

Genom att reflektera över dessa ting kan vi få en känsla för tänkandet.

När denna känsla växer och mognar finner vi något som utvecklas inom oss som kraft. Men dessutom finner vi något essentiellt, som oberoende av oss själva har ett universellt egenvara. Detta essentiella, universella egenvara kan människan reflektera sig fram till och på så sätt leva i något som samtidigt tillhör både henne själv och universum självt.

2. Det universella och det individuella
Det ligger något mycket lugnande i att kunna ge sig hän åt reflektioner. Man känner att man därigenom kan få en paus från sig själv. Och människan behöver denna känsla lika mycket som den motsatta känslan: att fullständigt kunna vara i sig själv. Mellan dessa båda känslor pendlar — andas – det sunda själslivet.

Det mest extrema uttrycket för denna andning är vakenhet och sömn. I vaket tillstånd är människan i sig själv; hon lever sitt egenliv. Under sömnen förlorar hon sig i ett mer universellt tillstånd och är i denna mening fri från sig själv.

Dessa båda utslag av själens andning visar sig även i många andra inre tillstånd. Och livet i kontemplation och reflektion är ett själens frigörande från sig själv, precis som livet i känslor, förnimmelser, affekter och passioner är att vara i sig själv.

3. Högre bekräftelse
Så sett kan tänkandet ge oss den tröst vi behöver inför känslan att vara övergiven av världsalltet. Alla kan någon gång känna: Vad betyder mitt lilla jag i det universella livets stora ström där den flödar från oändlighet till oändlighet! Vilken mening har jag i det stora hela, med min lilla känsla, mina små önskningar och min klena vilja, som ju bara har betydelse för mig själv!

Men så fort du fattat vad det innebär att kunna reflektera över det essentiella; att kunna förstå universella sammanhang, kompletteras denna känsla av litenhet med en känsla av storhet: Tänkandet, som har att göra med det universella, tar upp dig med hela din själ. Då kan man känna sig upptagen av universum; legitimerad i kosmos.

Du bekräftas, får kraft.

Kraft strömmar till – inte inifrån dig själv, inte heller utifrån natur eller kultur eller medmänniskor, utan uppifrån; från ovan!

Den konkreta upplevelsen är att denna kraft kommer direkt från de kosmiska makter som lyder de eviga vishetslagarna.

Därifrån är det inte långt till känslan: Det är inte bara jag själv som tänker; det tänks i mig.

Den kosmiska tillblivelseprocessens vishet talar i mig genom att reflekteras i mitt tänkande. Mitt inre är ett forum där universella krafter och essenser visar sig och möts och yttrar sig som tankar -- när jag låter detta ske genom att ägna mig åt kontemplativ reflektion.

_____________________________________________

Personlig erfarenhet
Denna känsla kan givetvis avfärdas av den ena eller andra teorin. Det finns så många sätt att ”bevisa” att det inte ”kan” vara så att världsalltet tänker sig självt i människan! Men det handlar inte om en hypotetisk slutsats här, utan om en omedelbar erfarenhet som spontant infinner sig när man arbetar sig fram till den.

Har man gjort denna erfarenhet så vet man vad det handlar om oavsett teoretiska invändningar. Man förstår också hur övertygande sådana invändningar skulle kunna vara om man inte hade själva erfarenhetsgrunden att stå på. Likaså inser man hur meningslöst det vore att argumentera om denna erfarenhet med människor som själva inte har gjort den. De har ju inte gjort det som denna erfarenhet förutsätter och kan därför inte se erfarenheten som annat än en teori, troligen en felaktig eller rentav enfaldig sådan.

Den inre gesten
Kontemplationer över reflektionsförmågan är en stor hjälp om man vill lära känna inte bara sin egen, inte bara andra individers utan hela kulturers och folks själ. Man måste då försätta sig i ett tillstånd som öppnar porten till den själsliga dimensionen. Denna port kan förbli tillsluten för det skarpaste intellekt, för den mest fulländade vetenskaplighet, om man är oemottaglig för de perspektiv som väntar på att få bli upptäckta.

En religiöst sinnad person har generellt lättare att nå, eller nås, av denna erfarenhet än en ateist.

Ett bra sätt att göra sig mottaglig för dessa perspektiv finner den som ofta har känt och uppfyllts med den universella kraft som beskrivits. Denna kraft kan ge sig ur den stämning som uppstår ur ett återkommande kontemplativt umgänge med en formel som:

Jag är ett med det jag förstår.

______________________________________

Om själen

2011-01-06T16:02:00.000-08:00

Få begrepp är väl så intima och samtidigt så undflyende som begreppet själen. Och få begrepp är väl utsatta för så många kidnappningsförsök. Själen tycks vara utsatt för en utdragen, uppslitande vårdnadstvist. Ja, man kan stundom undra om själen, så som vi idag känner den, inte snarast är att betrakta som ett resultat av denna tvist.

Spiritiualister vill att själen skall vara av andlig art, och tillskriver den andliga egenskaper. Materialister å andra sidan vill att själen skall vara av materiell art, och tillskriver den
materiella egenskaper.

Och ingendera sidan tycks ha alldeles fel. Liksom ett skilsmässobarn tycks själen uppvisa än de ena, än de andra egenskaperna, och det beroende på betrakarens innersta förväntningar och förgivettaganden. Själen tycks helt enkelt anpassa sig till betraktarens föreställningar om vad som skall betraktas. Och detta oberoende av om det är den egna själen eller någon annans själ som är föremålet för betraktelsen.

Själen är förvisso svårfångad. Den är varken abstrakt eller konkret. Den är subtil. Ofta är jämförelsen det mest direkta sättet att beskriva någonting subtilt. Vad skall vi jämföra själen med? Elektronikens värld? Mekanikens? Kanske naturen bjuder oss både den rikaste och minst spekulativa skatten av jämförelsematerial.

En ung, sökande kvinna frågande en gång en vis man efter skillnaden mellan själ och ande. Han
funderade ett tag och bad att få återkomma efter att ha frågat sin fru. Nästa gång de sågs lät han meddela följande: Frun hade funderat över frågan och sagt: Själen är som de rodnande,
silverkantade molnen vid dagens slut. Anden är som solen som får dem att rodna.

Den unga kvinnan, som i egenskap av psykologistudent var van vid komplicerade och abstrakta
förklaringsmodeller, var mycket nöjd och återgav själv denna berättelse många decennier senare.

Men låt oss se på fler av naturens storslagna fenomen.

Har du någonsin betraktat en riktigt lysande regnbåge? Har du lagt märke till hur regnbågen utgör
periferin på en sfär vars mittpunkt utgörs av dig själv? Alltså att du aldrig kan befinna dig närmare ena sidan regnbågen än andra sidan? Regnbågen är bunden till betraktarens position. Två personer ser alltså inte samma regnbåge (inte ens två ögon ser samma regnbåge). Och ändå är det fullt möjligt att fotografera en regnbåge. Den är fullt synlig i objektiv mening och uppstår alltså inte enbart som bild i betraktarens öga eller hjärna. Men har du någonsin försökt avståndsbestämma en regnbåge? Har du alltså försökt se på regnbågen med en blick som fokuserar, och inte med den vanliga öppna blick som man spontant använder när föremål tycks belägna långt i fjärran?

När man fokuserar på ett föremål korsas de båda ögonens synriktningar på föremålet och man kan
avståndsbedöma det. Men vad händer om man fokuserar på regnbågen? Den försvinner. I samma ögonblick man lyckas fokusera på den blir den osynlig! Så länge blicken är ofokuserad och synriktningarna är parallella är betraktaren kvar i sin egen upplevelse men så fort
synriktningarna korsas någonstans har betraktaren sitt uppmärksamhetscentrum där, och upplevelsen underordnar sig det man fokuserar på – det må vara en pixel på en bildskärm, som här:

eller det må vara din egen tumnagel – men alltså inte regnbågen. Den försvinner för ens syn när man tittar för bestämt på den.

Detta gäckande fenomen gör rengbågen enastående i naturens värld och ger den samma mystik som själen har i medvetandets värld. Regnbågen som fenomen utgörs av ett färgspektrum, där varje enskild färg steglöst övergår i nästa. På så sätt finns det oändligt många färgnyanser i en regnbåge.
Men bara tre av dem är ursprungliga, i meningen att de inte består av kombinationer av andra färger. Regnbågens tre urfärger är röd, gul och blå. I mitten ligger den gula färgen. Inåt, mot det blåa,
blir den allt grönare. Utåt, mot det röda, blir den allt mer orange.

Färger i det yttre är känslor, känslolägen, i det inre. Rörelser mellan olika färger är sinnesrörelser.

Själen är outtömlig. Hela naturen speglar olika aspekter av den. Den natur man växer upp i präglar den. Själen är lika stor som världen. Och precis som hela världen inte visar sig samtidigt så visar sig hela själen inte samtidigt heller.

Det som får en själ att visa med av sig själv är vördnad.

____________________________________________

Ögonen är själens spegel

Detta är ett känt gammalt ordstäv. Liksom många av våra bevingade ord bär det på mer vishet än man först tänker på. Ty vad säger egentligen detta ordstäv?

Ja, vad säger det inte?

Det säger inte att ögonen är själens fönstergluggar eller liknande. Det säger inte att själen sitter i kroppen, vare sig i hjärtat eller i hjärnan. Detta är annars en modern föreställning.

Nej, ordstävet talar om en mer ursprunglig och realistisk uppfattning. Om ögonen är själens spegel, var sitter då själen? Jo, utanför ögonen, givetvis. Det är alltså inte själen som sitter i kroppen utan kroppen som sitter i själen.

Kroppen sitter i själen.

Som en äggula sitter i en äggvita, så sitter kroppen i själen. Själen har en konkret utsträckning i rummet. Man skulle i princip kunna mäta den med måttband. Själen har ett konkret rum till sitt förfogande, och mitt i detta rum befinner sig, vanligen, den fysiska kroppen. Själen har en egen kropp, en själskropp. Och det är denna själskropp, denna aura, som ögonen speglar.

Själskroppen - det psykiskt laddade rummet kring en människa - har en viss grundform som liknar ett ägg ställt på sin spets, ungefär dubbelt så högt
som den fysiska kroppen.

Men denna grundform är mycket rörlig och påverkas direkt av tankar, känslor och impulser till handling.

Själen slutar inte där kroppen börjar, kroppen är snarare en sorts förtätning av själen. Det finns emellertid ett mellansteg, en förtätning som har högre densitet än själen. Denna densitet har en utsträckning som är något större än den fysiska kroppens, speciellt runt huvudet, men följer i princip dess form.
Den lagrar våra minnen samt fungerar som den organiserande, livsuppehållande kraften. Alla levande organismer har en sådan.

Men det är en annan historia.

På mursleven framöver kommer ett försök göras att kasta ett pappistiskt ljus över frågor såsom: Vad är en människa? Vad är ett folk? Vad är ett land? Vad är ett öde?

Värde och värdighet

2010-12-17T17:04:00.000-08:00

Har alla människor samma värde? Har alla människor samma värdighet? Hur förhåller sig de två begreppen till varandra, och till det mänskliga livet?

Hur är den pappistiska socialterapin?

Begåvning, värde och värdighet
I varje etniskt kohärent population finns det människor som på ett eller annat sätt är exceptionella. Det utgör undantag från genomsnittet. De kan vara ovanligt begåvade eller de kan vara ovanligt obegåvade. Hela spektrat av begåvning utgör ett samhälles mänskliga rikedom.

Socialterapin i allmänhet är till för att facilitera de exceptionellt obegåvades bidrag till helheten, och ge dem stöd och hjälp att klara av sitt dagliga liv. Den specifikt pappistiska socialterapin betonar inte bara människans inneboende värdighet – den vill vi pappister tro att samtliga socialterapeutiska inriktningar ställer i centrum – utan betraktar ett begåvningshandikapp som en potentiell tillgång i sig.

Grundsynen här är att alla sjukdomstillstånd visserligen är anomalier, men att alla anomalier fördenskull inte är sjukdomstillstånd. Ett begåvningahandikapp kan vara en lika stor tillgång som en exceptionell begåvning, och i sig utgöra ett viktigt bidrag till samhällets kollektiva mentala hälsa.

Människans essentiella värdighet kan döljas av hennes begåvningar såväl som av hennes begåvningahandikapp. Ofta är det den sociala omvärlden som avgör om en människas inneboende värdighet skall kunna framträda eller inte.

Den pappistiskt orienterade socialterapeutens principiella uppgift är att göra den skillnad som låter den begåvningahandikappades värdighet framträda. Värdigheten framträder hos en människa när hon känner sig förstådd. Detta gäller alla, oavsett begåvning. Genom ett begåvningahandikapp kan det ofta vara extra svårt att göra sig förstådd.

Den pappistiske socialterapeutens uppgift är då att förstå människan bakom hennes framträdande och framför allt bristande begåvningar, och därmed utgöra ett gränssnitt mellan den allmänna världen och den inre värld som döljer sig i den begåvningahandikappade.

Denna inre värld är å ena sidan en okränkbar privatsak, även för en begåvningahandikappad människa, men å andra sidan en källa till mänsklig erfarenhet och rikedom som det mänskliga samhället som helhet behöver för att hålla sig mentalt och moraliskt friskt och statt i utveckling.

Kort och koncist kan man säga att dårar är heliga, och kan rädda oss andra från verkliga sjukdomar, såsom fåfänga, egoism och materialism. Dessa sjukdomar är idag allvarliga samhällsproblem. Dessa problem har växt i proportion till vår benägenhet att se begåvningshandikapp som sjukdomstillstånd, om än tills vidare obotliga sådana.

Det synsätt som ligger till grund för den pappistiska socialterapin betraktar i grund varken autismspektrat eller Down's syndrom som sjukdomar, utan som vissa individers naturliga tillstånd. Såtillvida är det inte fråga om att bota människor från sig själva eller sin natur. Däremot medför dessa tillstånd specifika sjukdomsbenägenheter. Dessa gäller det att förstå sig på.

Därtill har vi den pappistiske läkaren.

Barnen
I lika hög utsträckning gäller detta med värde och värdighet barnen. Både normala och på olika sätt onormala barn. När det gäller barn överskuggas värdigheten emellertid av deras potentiella värde som samhällsmedborgare. Detta visar sig inte minst på daghem, förskolor, skolor och liknande institutioner åt vilka vi överlåter deras fostran. Många fagra ord om värdighet smyckar och sminkar det faktum att vår fostran av barnen i första hand präglas av deras potentiella värde för samhället. Ja, även ovanstående resonemang om de obegåvades värdighet kan givetvis missbrukas till att omtolka värdigheten till ett potentiellt samhällsvärde (vaccin mot fåfänga, egoism och materialism). Men det är först när vi ser människans värdighet i sig som hennes värde för gemenskapen utvecklar sin fulla potential. Därför vingklipper vi andligen den kommande generationen i vår strävan att öka deras värde. Först en pedagogik som tar fasta på människans värdighet, oavsett om hon är barn eller inte, kan bana väg för hennes fulla värde i den mänskliga gemenskapen.

Först en människa som känner sin egen och medmänniskans värdighet kan utveckla sitt fulla värde för den gemenskap i vilken hon ingår.

___________________________________

Ordet är fritt!

Pappan

Gillen

2010-12-14T15:34:00.000-08:00

Under Sveriges och nordeuropas katolska medeltid frodades gillena. De var oaser av ordning, andlig och materiell trygghet, i ett nyligen urbaniserat samhälle inte sällan präglat av av våld, svek och hyckleri. Gillena var fristående från både stat och kyrka. De fungerade som orter för moralisk skolning, socialisering, esoterisk kunskap; de arrangerade årstidsfesterna, de löste konflikter, de ombesörjde begravningar och änkepension, yrkesutbildningar, bevakningsuppdrag, kort sagt, de var oumbärliga och integrerade komponenter i det medeltida samhället. Gillena var de samhällen som samhället i städerna bestod av.

Att tillhöra ett gille innebar trygghet, social fostran, yrkesstolthet och ansvar. Varje gille hade sin egen profil; sin egen tillkomstlegend, sin egen kult, sitt eget skyddshelgon och sin egen ekonomiska förvaltning. De fostrade sina medlemmar, ofta både kvinnor och män, till respekt för kyrka och krona – de var samhällstillvända och respekten var ömsesidig, de var självständiga strukturer utan insyn och med egna skrivna lagar, så kallade "skrån", det skrivna.

Landsfadern Gustav Vasa och reformatorn Olaus Petri gjorde emellertid gemensam sak och krossade både klostrenas ordensväsen och gillenas gemenskaper. Detta för att en kontrollerande statsapparat i stället skulle kunna bygga en homogen infrastruktur.

Det religiösa förtrycket snarare ökade än minskade under den nya religionen; den lutherska statskyrkan och kungens knektar skapade inte sällan en ordning baserad mer på fruktan än på aktning.

Katolicismens försvagning medförde även att de stora kyrkobyggenas tid var förbi i hela det protestantiska Europa. De starkaste gillena hade centrerats runt de många hantverk som katedralens allkonstverk krävde, inte minst själva byggnadsarbetet med allt vad det krävde av geometrisk och matematisk precision, geomantisk sensibilitet, materialkänsla och en skolad intuition som inte lämnade något åt slumpen.

Under 1700-talets franska inflytande på svenskt kulturliv fick vi en renässans av gilles- och ordensväsende men mest som en aristokratisk, både lekfull och på blodigt allvar menad metod till moralisk, social och filosofisk mognad: de frimureriska logerna.

Även där stod det kultiska elementet i centrum. Målet var individuell mognad, social harmoni och fredlig samhällsutveckling. Intriger och charlataneri fanns det säkert gott om men kärnan var, och är, sund och seriös.

Katolicismen ogillade det nya, autonoma ordensväsendet, som i katolska länder fick rykte om sig att vara antikyrkligt och rentav konspiratoriskt, men i de protestantiska länderna integrerades frimureriet och förankrades i det kulturella och politiska etablissemanget.

De är idag invävda i vår kulturella matris. Många av våra stora andar genom århundradena har varit hängivna frimurare, t ex Mozart och Goethe i Tyskland, Sibelius i Finland, Bellman, Geijer och Rydberg i Sverige.

De gillen som till namnet lever kvar i främst Skåne – som var danskt under Gustav Vasas tid och därför klarade sig – är idag rena fest- och sällskapsföreningar utan kultiskt innehåll.

Vad menar vi med ”kult”?

En kult har tre tydliga ingredienser som sammanflätas och verkar i varandra på samma sätt som tanke, känsla och vilja i individen. Dessa tre element är rit, myt och bild. Koncist: riten verkar på viljan, myten på känslan och bilden på tanken.

Vad är "rit, myt och bild"?

En rit är ett sammanhängande system av ritualer – och även ett vanligt handslag, eller att fika ihop, är en ritual – ritualer är välkända, inövande fysiska handlingar som stämmer ihop själen och kroppen i en viss riktning. Formaliserad dans, exempelvis runt en majstång eller en julgran, är ritual. Julfirandet som sådant är en kult. Varje kultur har sin kult, som består av riter, myter och bilder.

En myt är ett tidsperspektiv, en berättelse, ett historiskt kontext utan vetenskapliga anspråk på att vara ”sant” men som ger det själsliga rummet en speciell prägel. Nattvardens ritual utspelar sig, för att ta ett känt exempel, i det mytiska rum som utgörs av berättelsen om Jesus och framför allt om hans sista måltid med sina lärjungar. Man måste inte, som många sekulariserade nutidsmänniskor föreställer sig, bokstavligen tro att allt i myten (berättelsen) verkligen har utspelat sig i sinnevärlden precis så som berättelsen framställer saken, för att den skall ha rätt verkan. Man måste däremot känna av berättelsens djupare innebörd och ta den på allvar. Då får den avsedd verkan och bildar ett själsligt rum, som i ett drama.

En bild är i denna mening en visuell symbol, en mångdimensionellt betydelsebärande figur. Det kan vara allt från enskilda detaljer i en myt – till exempel korset – eller det kan vara ett fysiskt föremål i ritualen, som till exempel ett altare eller ett speciellt klädesplagg, eller det kan vara en rent geometrisk figur som avbildas eller på något sätt gestaltas under ritualen. Dessa tre – bilderna, myterna och ritualerna – samverkar i en helhet och denna helhet är kulten.

Som ett talande kuriosum kan nämnas att ordet "kult" är etymologiskt besläktat både med ordet "gille" och med ordet guld. Tänk på engelskans guild, gille, som även betyder "förgylla". Guld var ursprungligen en metall som endast användes i kultiska sammanhang. Utanför dessa strikt reglerade sammanhang skulle guldet – det visste man blott allt för väl – väcka de onda krafter man i kultens slutna rum ville kultivera, alltså förädla och göra goda.

Ett gille är dock ingen garanti för det godas seger över det onda, eller ens för lokal godhet. De kriminella MC-klubbarna, exempelvis Hells Angels, är på sätt och vis gillen. Den sicilianska maffian är ett gille, eller nätverk av gillen. Liksom al Qaida. Även Bauhaus var strukturerat efter gillets principer. Gillen ger kraft och intuition. Allt som är brukbart går att missbruka. Går det inte att missbruka är det obrukbart. Men kirurgen skall inte undvika att bruka kniv bara för att även rövaren brukar kniv.

Familjen måste åter börja bestå av tre generationer. Genom den äldsta generationen vidmakthålls kontakten med de döda. Genom den yngsta generationen hålls kontakten med de ännu ofödda. Då kan den mellersta generationen vidmakthålla en sund kontakt med de levande. Inte minst om de har lokala gillen att odla dessa kontakter i.

Kanske detta är en del av svaret.

Ensam galning?

2010-12-12T15:12:00.000-08:00

En sak man ofta hör är att den irakisk-jordanske jihadisten på Drottninggatan skulle ha haft personliga problem; varit förvirrad, mentalt instabil, psykotisk, galen, hjärntvättad och så vidare.

Så är knappast fallet.

NORMALA muslimer, sägs det vidare, är precis som normala vem som helst (därmed avses sekulariserade protestanter från norra Europa). Men frågan ÄR komplicerad. Det rör sig inte bara om olika världsåskådningar. Det rör sig om helt olika KULTURER. VÅR kultur är sedan flera hundra år AVTRIBALISERAD. Hos oss är det därför INDIVIDEN som räknas, inte klanen, kollektivet, gruppen.

Vi har en tendens att projicera detta säregna förhållande på alla andra kulturer, av rädsla för att annars framstå som självgoda och elitistiska. Men i tribala kulturer RÄKNAS individen faktiskt inte lika mycket. En följd av (och orsak till) det är att individen inte övas i personliga ställningstaganden och funderingar. Man ärver sina åsikter, och man gör det i ofattbart mycket högre grad än vi gör det. Denna skillnad KAN och FÅR inte underskattas.

Att underskatta det är kulturellt självmord.

Att det skulle vara någon "galning" som utförde självmordsattacken, det är en typisk sådan projektion. Hade någon ur vår kultur gjort det, oavsett varför, DÅ hade han varit galen. Men det vi knappt orkar ta till oss är att han INTE ALLS var "galen". Han var en intelligent, känslig och djupt övertygad man. Ur hans folks perspektiv en klar hjälte.

Irakisk television skall nu hårdbevaka Sverige.

Se på hans ansikte. Det är ingen galning, ingen mentalt labil människa, ingen förvirrad psykotiker man ser där. Det är en intelligent, sensibel och determinerad människa. En man som tänkt, överlagt med sig själv och bestämt sig för att göra det stora offer han ser som det enda rätta och riktiga. Utan baktankar om egen vinning.

Det är INTE drömmar om egen lycka i ett muslimskt efterliv som driver den människan.

Han är varken egoist eller galen. Han är fiende till vår kultur. Det kan man vara utan att vara galen. Någon i Försvarsmaken förstår detta, och varnade en vän. Om postmodernismen har fört NÅGOT gott med sig så är det förmågan att (åter) förstå detta. Bhagavad gita förstår det. Havamal förstår det. Det är inte nytt att förstå det.

Den universella kraft våra förfäder kallade Oden är där för ALLA som tappert och klokt kämpar och dör för sitt folk, sina ideal, sin sak. Samma med Krishna. Alla hjältar från alla sidor kommer till samma himmel, och får njuta samma belöning, enligt de gamla metaforerna.

Han skulle kunna ha dödat dig utan att kränka din person.
Du skulle kunna ha dödat honom utan att kränka HANS person.

Hitler var inte heller förvirrad. Inte heller Khomeini. Båda hade en glasklar vision och en övermänsklig fokuseringsförmåga. Det är farligt naivt att förmoda att alla som inte vill oss väl är förvirrade. Det är kollektiv egocentrism. Kollektiv egocentrism är en form av masspsykos. Det är galet.

Du förstår detta dunkla tal?

Bra. Men skyll dig själv: Den som en gång inträtt i det fördolda kan aldrig gå samma väg tillbaka. Det är en mörk och ensam vandring som förestår.

De tribala kulturernas implicita kritik (de uttalar den sällan eller aldrig) är att vår avtribaliserade kultur är steril. Infertil. Livsoduglig. Att egoismen urholkar vår vitalitet som grupp. Ett sådant fenomen är det, ur ett tribalt perspektiv, en välgärning, för att inte säga en hederssak, att bekämpa.

Och de har rätt. Vår avtribaliserade kultur ÄR livsoduglig. Den kan inte alstra liv. Och har därför i längden inget existensberättigande.

Men den kan något som de tribala kulturerna inte kan: den kan alstra medvetande. Den kan reflektera över sin egen existens och därmed producera TÄNKANDE INDIVIDER.

Det är sådana tänkande individer som måste grunda en tredje väg. En kultur som varken är tribal eller egoistisk. Vi vet ännu inte hur det skall gå till. Vi kan inte återgå till blod-och-jordbaserad tribalism. Då är det bara en fråga om några generationer tills vi har förlorat allt vi vunnit genom avtribaliseringen, i fråga om kulturella och tekniska framsteg. Vi kan heller inte förbli som vi är. Tribalisternas kritik mot oss är berättigad och blir nu, som vi ser, allt mer våldsam.

Det väsen vi lyriskt kallar "demokrati och kapitalism" är lika aggressivt expansivt som islamismen och kommunismen. Till etnopluralismens förtret håller den sig inte inom givna gränser (etniska, geografiska, ekonomiska eller andra). Och exploaterar därtill sina grannar som ingen annan. Vår enda legitimitet är att vi i framtiden kan råka uppfinna något som kommer alla till gagn.

Hittills har det blivit cocacola, tv, bilar och internet.

Ja och kpistar då.

Jihad i advent.

2010-12-11T18:47:00.000-08:00

En irakisk självmordsbombare med skägg och palestinaschal parkerade sin nyinköpta Audi packad med gasoltuber vid Drottninggatan, satte eld på den, promenerade -- under det att Audin exploderade, ett kvarter i det julhandlande folkvimlet med en ryggsäck full med spik. Och ett sexpack seriekopplade självmordsbomber.

En ängel såg till att en sladd hoppade ur när han ropade sitt Allahu akbar och detonerade bomben. Hans mage sprängdes bort. Julhandeln kom givetvis av sig. Men ingen annan dog.

Den här gången.

Här och här är ett par videoklipp som togs av julhandlande.

Hoppas inget förbipasserande barn behövde se hans kvarlevor, såhär i advent. Detta är inte ett glädjande sätt att vinna politiskt stöd på. Och Sverigedemokraterna är inget enfrågeparti, även om frågan om landets islamisering är den enda som får mediautrymme när det gäller oss. Men det är i skarpt läge det visar sig vad som är allvar och vad som är politisk retorik.

Ingen av SD:s ledande politiker är retoriskt skolade, mediatränade eller liknande. Alla drivs de av allvar. Och det är nu detta allvar visar sin verklighetsförankring. Ty även förvirrade och felinformerade människor kan uppvisa ett stort allvar. Allvar garanterar inte verklighetsförankring.

Allvar garanterar allvar, helt enkelt.

I händelse av verklighetsförankring är detta allvar avgörande. För om man skall sticka huvudet i sanden eller ta ställning. Den som nu sticker huvudet i sanden riskerar att få behålla det där, men utan vidhängande kropp. Även den som tar ställning riskerar liv och lem. Men utan att äventyra sin heder, sin dygd och sitt samvete.

Jihadisten meddelade strax innan terrordådet att detta dåd riktades mot svenska folket. För att ha tolererat Lars Vilks nidbilder och för att under amerikanskt kommando ha skickat femhundra väpnade soldater till Afghanistan.

På kanadensisk tv rapporterades händelsen i mindre förtäckta ordalag än här i Sverige. Här pixlades bilden på den döde jihadistens oskadda ansikte, varken hans namn, utseende eller etnicitet nämndes eller det faktum att han ropade sitt Allahu akbar i sin dödsstund. Inte heller användes ordet "självmordsbombare" eller "terrorist". Det talades i stället om någon som sprängt sig själv mitt på gatan.

En stackars ensammen självmördare, liksom. Såhär i advent.

Samtidigt publiceras delar av ett meddelande "till Sverige och svenska folket" som mailats till TT och till SÄPO. Vi fick se valda delar av det i tidningarna. Eller snarare: vi fick inte höra bortvalda delar.

Nu har SÄPO släppt jihadistens hela meddelande på ljudfilen. Hans röst är innerlig, nästan lite vek, men determinerad:

På arabiska: I den barmhärtiga Gudens namn. Bönen och freden till profeten Muhammed, fred vare över honom. I Guds den barmhärtiges namn:

På svenska: Väldigt kort och omfattande till Sverige och svenska folket. Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.

Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta.

Våra aktioner kommer att prata för sig själva.

Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och ert dumma support till grisen Vilks.

Och till alla muslimer i Sverige säger jag: sluta fjäska och förnedra er själva för ett förnedrande liv långt från islam. Hjälp era bröder och systrar och frukta ingen och inget, bara Gud som ni dyrkar.

Och till min familj, försök att förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när allt orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed (på arabiska) fred vare över honom, (på svenska) när grisen Vilks gjorde vad han gjorde.

Förlåt för mina lögner. Jag åkte aldrig till Mellanöstern för att jobba eller tjäna pengar, jag åkte dit för jihad. Jag hoppas ni kan förstå mig någon gång. Jag kunde aldrig ha berättat allt detta för er eller någon annan. Min kära fru och barn, jag älskar er. Jag älskar dig, min fru.

Min kärlek för dig var aldrig en lögn. Förlåt mig när jag inte berättade något för dig. Pussa barnen från mig. Säg till dem att pappa älskar dem, kommer alltid att älska dem.

Till slut så hälsar jag till alla mujahedin, glöm inte mig i era böner. Be för mig. Be för mig för att här i Sverige så är muslimerna så pass förnedrade att de ber för icke-muslimer i deras moskéer.

Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om detär en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.
På arabiska: Jag säger mitt ord och jag ber Gud att förlåta mig och förlåta er. Bröder. De trogna.

_________________________________

Jihadisten, Taimour Abdulwahab med den innerliga rösten, ser för övrigt mycket sympatisk ut. Klar, intelligent blick, känslig mun, pålitlig, exekutiv kraft i käkpartiet. Hade säkert både humor och djupt allvar. Ingen egotrippare och ingen reptil. Varmhjärtad, dådkraftig idealist, helt enkelt.

Såna har vi inte haft här sedan Dackefejden.

Vad är detta?

En krigsförklaring, helt enkelt. Mot Sverige och svenskarna. Otvetydigt. Vår förste självmordsbombare var dock med största sannolikhet själv svensk, i politiskt korrekt nyspråk. Han flyttade hit från Badgad redan 1992 (och tog Bagdad med sig, såklart).

Vad göra?

De lagar vi i Sverige har i fredstid räcker inte till för att gå till botten med den här typen av kriminalitet. Det är en krigshandling -- attacken riktade sig uttryckligen mot "Sverige och svenskarna" -- och kan inte bemötas med traditionella svenska metoder såsom tyst diplomati, dra i långbänk, förhala eller tala förstånd.

Sverige och svenskarna måste agera snabbt och hårt. Snabbare och hårdare än fredstiden har lagrum för.

Undantagstillstånd är det enda raka. Ju förr dess bättre.

Men överdriver vi inte det hela nu? Är det så farligt egentligen, det här? En gång är ingen gång, heter det, och det brukar väl vara bättre att avvakta än att överila sig och göra något förhastat? Reinfeldt har manat till besinning och understrukit både en och två gånger att vi inte vet vad som egentligen föreligger och att det är meningslöst att spekulera. Justitieminister Ask uttalar att hon visserligen delar allas vår förfäran men att vi måste inse att vi är en del av världen.

Okay. Sverige är alltså inte Sverige om landet inte, i pluralismens numera grundlagsstadfästa namn, utgör ett tvärsnitt av den globala etniska, kulturella, politiska och ekonomiska situationen?

Samtidigt är det liksom osvenskt att bara skjuta ner en rånarhelikopter, fastän polisen står där och tittar på medan rånarligan skrattande och vinkande flyger bort med miljonerna. Helikoptern kan ramla ner och skada någon.

Lika osvenskt är det att röka ut förorterna i jakt på terroristceller. Vi har bortemot en miljon araber, somalier och kommunister i landet, vi kan väl inte internera dem alla! Skall vi inrätta ett internetingsläger på exempelvis Gotland -- ett svenskt Guantánamo?

Törs vi ens det?

Knappast. Vi har inte haft en väpnad konflikt i Sverige på 201 år, för att vara exakt. Vi har några killar med erfarenhet från Afghanistan, det är allt. Vad har vi mer? Civilkurage? Har du?

(PS - att här kommentera i affekterade ordalag ränkas inte)

För övrigt måste något ha gått fel i planeringen. Detta terrorbrott försinkar islamiseringsprocessen. Just i vårt land går den ju annars så smidigt. Etniska svenskar utrotar sig själva genom självvalt sterilitet och är tacksamma att MENA-folket flyttar in och förökar sig så någon kan ta hand om oss i livets slutskede. Varför störa detta eleganta maktövertagande med taffliga bomber?

Nej, jihadisten var nog SD:are.

Skämt åsido; vad vi måste inse är att den västerländska humanismens grundtes om människans inneboende värdighet inte är något som kan bevisas eller ens beläggas. Tesen om människans värdighet är till syvende og sidst helt enkelt en åsikt. Ett apriori. Ett förgivettagande. Ett försanthållande. En trossats. Eller om man så vill: en dogm.

Nästa sak vi måste inse är att alla kulturer inte delar denna åsikt. Det är här det blir svårt för oss, intellektuellt och moraliskt.

I stället för att slå knut på sig själv genom ohållbara resonemang kring alla kulturers likaberättigande och alla rasers ickeexistens så kan man hylla mångfalden. Globalt. Inte lokalt. Lokal mångfald leder till kaos och konflikter, värdekollisioner och själslig språkförbistring.

Den enda som vinner på det är Flugornas herre.

Wikileaks och sämja

2010-12-06T14:57:00.000-08:00

Wikileaks kommer att förändra världen lika mycket som kärnvapen gjorde det. Det finns inget moraliskt neutralt med information. Gör man inte något gott av det så blir det något ont av det. Det ligger i sakens natur och den naturen kan vi inte förändra. Men liksom all annan natur, inklusive vår egen inre natur, kan vi förädla, kultivera den. Så att något gott kan komma ur det vi grundar i hjärtat och genomlyser i huvudet med god vilja.

Förlorar USA den globala dominansen nu -- ekonomiskt såväl som moraliskt -- så är vi illa ute. USA skiljer sig på en mycket viktig punkt från de västeuropeiska kulturerna i det att amerikanen respekterar religion och andlighet, generellt värnar om civilsamhällets strukturer samt hyllar kärnfamiljen. Den amerikanska kvinnan är därför, till skillnad från den nordeuropeiska, fertil.

En ateist blir knappast vald till president i USA.

Visst, man har utrotat den etniska ursprungsbefolkningen, så att man har kunnat införa mångkultur och därmed även dödsstraff. Den religiösa sidan av amerikanen vet emellertid att man inte behöver kränka en människa för att straffa eller rentav avrätta henne. Sådant fattar knappast vi längre. Inte heller begriper vi så lätt att man kan hedra, inte kränka, en kvinna genom att hålla upp en dörr för henne. Både män eller kvinnor har tvingats glömma bort sådant som fortfarande är självklart i USA. På så vis är det bra för oss att USA har ett starkt inflytande i världen.

På andra sätt är det givetvis dåligt. Men om nu USA är på väg bort så måste vi ändå vakna till och se om vårt hus. USA har skyddat oss länge och börjar tröttna på det. Och kommer möjligen inte ens att kunna det inom en relativt snar framtid, även om det skulle vilja.

Då gäller det att vi redan har funnit våra egna krafter som folk. Sämja mellan könen. Sämja mellan klasserna. Sämja mellan barn och vuxna. Mellan ungdomen och vuxenvärlden. Mellan våra inre upplevelser och våra yttre liv. Sämja.

Sverigedemokratin är, som jag ser det, ett specialfall av nationaldemokratin. Sverige är inte vilken nation som helst. Det specifikt svenska är inte samma sak som det specifikt finska, eller tyska, eller franska. Nationaldemokratin är en politisk princip. Sverigedemokratin är en specifik tillämpning av denna princip.

Som syftar till sämja.

Varje form av raljans motverkar denna sämja. Hån och ironier gnager sönder rötterna till den. Denna sämja är vårt liv -- vårt gemensamma inre och yttre liv. Dess rötter såväl som dess krona måste vårdas, vördas och vaktas för att trädet skall bära god frukt.

En god frukt bär inom sig fröet till ett nytt träd -- en ny livsvärld.

Nationaldemokraterna har, i all sin ofullkomlighet vad gäller god ton, givit ut en liten skrift som faktiskt kan vara en hjälp till en av de allra viktigaste formerna av sämja. Läs den. Den finns här.

Erik Gustaf Geijer

2010-12-03T12:22:00.000-08:00

Erik Gustaf Geijer
Af Carl August Adlersparre

I.

Goethe framkastar och besvarar sjelf sålunda en fråga: hvad är det första, hvarom vi skola bedja Gud? - det är om stora tankar. Med honom syntes Geijer häruti icke blott hafva öfverensstämt, utan, hvad bättre är, han ådagalade med eget exempel, att den, som rätt ber den bönen, blir förr eller sednare bönhörd. Såsom en af de stora idéernas målsmän kommer väl alltid Geijer att betraktas, han må skärskådas som blott och bart menniska, eller som vetenskapsman och skald.

Som menniska, huru outsägligt älskade han ej menskligheten, offrande sina bästa krafter i dess tjenst; huru mån var han ej om dess heder, glädjande sig åt den minsta skymt af framgång till ett bättre; huru varmt och barnafromt klappade ej hans hjerta för allt skönt och godt! Som vetenskapsman, huru öppnade han ej storartadt vyerna för en och hvar, som lyssnade till hans ingifvelser, huru tillfredsställde han ej kunskapsbegäret, då det vädjade till hans visdom och snille, herrligt och öfvertygande visande det godas öfvermakt i verldsstriderna, dess slutliga och afgörande seger i all rättrådig kamp - och slutade sitt mästarekall ej förr, än Svenska folket blifvit hans lärjunge och Fäderneslandet hans lärosal! Slutligen, som skald, huru sjelfständig och högstämd var ej hans lyra, huru frisk och klar framvällde ej tonernas flod ur hans bröst! I sanning, den som så lefvat, tänkt och verkat, den kan väl i synlig måtto bortgå och försvinna, men aldrig upphöra att andligt stå qvar midt bland det folk, som han så troget tjenade och så mycket älskade.

II.
Första gången jag såg Geijer var, då han på resa till nära anförvandter besökte mitt föräldrahem. Jag var då några och tjugo år. Åsynen af den redan märklige mannen imponerade ej på mig; jag kunde ej förlika mig med den tanken att jag var i närheten af en utmärkt personlighet. Hans sätt föreföll mig klumpigt och trubbigt, med mycken anstrykning af alldaglighet. Vårdslös i sin klädsel, sjelfsvåldig och otymplig i sina rörelser, utan det ringaste aktgifvande på sig sjelf, rösten sträf, i tal och svar tvärsäker och afklippt, gjorde han på mig ett ej behagligt intryck. Jag hade väntat mig något helt annat, men min väntan blef icke lång.

Aldrig glömmer jag Geijers och min faders första möte. Efter det vänskapsbetygelserna blifvit utbytta, satte sig båda i en soffa och voro snart fördjupade i ett lifligt samtal. Jag var för ung att deltaga deruti; tog derföre min plats på afstånd, för att betrakta den för mig så mycket prisade gästen. Snart började jag nu inse, att jag ej hade framför mig någon vanlig menniska. Allt som conversationen fortgick fick Geijers blick en skärare glans och stämman en mera harmonisk klang. Jag såg honom ofta trycka min faders hand, klappa honom på axeln, rusa upp ur soffan, ånyo sätta sig der, gestikulera och torka svettdropparna ur pannan - och på en gång - syntes mig den nyss så kalla naturen stå i eld och lågor. Då vaknade hos mig liksom ett behof att älska Geijer; det var något i hela hans väsen, som grep in i och dominerade mitt samt der uppväckte förtjusning och vördnad.

Min far, som aldrig souperade med sina gäster, aflägsnade sig då qvällsmåltiden skulle intagas, för att gå till hvila. Efter god natt-tagandet blef jag af min mor anbefalld att föra Geijer till hans sofrum. Hittills hade han knappt bevärdigat mig med ett ord. Jag fullgjorde uppdraget. Under vägen sade han: jag är vän och slägt med er mor, kalla mig för bror eller farbror, jag är yngling och gubbe, allt som man vill. Derpå tryckte han min hand och log, men blott som de gode kunna le.

Det var den vackraste sommarqväll. För att komma till Geijers kammare måste vi stiga upp i en annan våning samt derunder passera en salong, der ett piano stod. Knappt hade Geijer fått sigte på detsamma, förr än han yttrade: jag skall spela för dig - och sprang bort till instrumentet. Inom några ögonblick hade för honom musikens engel öppnat sina rymder. Den ena fantasien aflöste den andra; ljufva, smältande och omvexlingsrika tonbilder smekte mitt öra.

Efter att omkring en half timma ha varit upptagen vid pianot, steg han upp och gick till ett öppet fönster. Hans blickar voro fuktiga och ett svärmande behag öfvergjöt hans anletsdrag med sitt skimmer. En lång stund stod han tyst vid fönstret och såg ut öfver nejden, som badade sig i månskenet. Sköna qväll! hvad drömmer du om i denna stund, tycktes han fråga den för hans ögon liggande vackra täflan med dess blanka vattenspegel, dess af hängbjörk beklädda ättehögar, den lilla staden i fonden, de vidsträckta och kornrika fälten, den blott några steg från honom befintliga blomsterparterren, hvars vällukter fyllde luften och hvars gräsmattor glittrade i aftondaggen.

III
Månne man ej i allmänhet kan påstå, att öfverlägsna snillen karakterisera sig tydligare i sina små handlingar och lefnadsvanor, hvad det rent menskliga angår, än i de värf, med hvilka de lysa och förvåna? Detta gäller åtminstone Geijer och de flesta med honom beslägtade naturer. Några drag af detta slag må framställas. De visa huru frånskild han var all ytlighet och flärd, huru enkelhet, ömhet och ett nästan barnsligt sinnelag utgjorde grundelementerna i hans öppna och frimodiga väsen. Ställda vid sidan af den förkärlek för prål och beqvämlighet, som nu råder, äro de särdeles betecknande.

Tidigt på morgonen den 14 Augusti 1841 såg jag en bondkärra långsamt köra upp på gården till det ställe, der jag första gången sett Geijer. I det obeqväma åkdonet satt en äldre, något korpulent herre. Enligt en uppmärksam värds skyldighet, gick jag skyndsamt mot den resande för att helsa honom välkommen samt, i händelse af behof, hjelpa honom ur kärran. Det senare var dock ej af nöden, ty innan hästen hunnit stanna hade den resande hoppat ur och kom nu med raska steg mig till mötes. Oförberedd på ett besök, som jag minst väntat, och seende föremålet för min nyfikenhet öfvertäckt af damm, var det mig omöjligt att genast igenkänna honom. Med frågande blickar mätte jag främlingen, som genast insåg mitt bryderi, räckte mig leende handen och yttrade: jag kunde ej fara stället förbi. Liksom hade en kär hemlandston vidrört mitt hjerta, blef allt på en gång mig klart, och jag störtade mig i Geijers öppna famn. Han hade på detta anspråkslösa sätt färdats hela natten och var stadd på resa till sin svärmor, som bodde i Carlstad. När han skulle afresa, och jag erbjöd honom en vagn, afslog häri anbudet och sade godmodigt: tar du mig för en gammal nervsvag gubbe? derefter tilläggande: saken är att komma fram med minsta bråk, och det sker på detta sätt.

Vid ett förnyadt besök, några år derefter, företogo vi en spatserfärd i den långa allé, som leder till egendomen. Värmen var tryckande och Geijer synbarligen besvärad af den. Då vi inträdde bland de lummiga träden fick Geijer uti en vid sidan af vägen befintlig beteshage se några kalfvar, som förlustade sig i gröngräset. Han gick till dem, smekte de sina djuren, som till tacksamhet slickade hans händer, hvarefter vandringen fortsattes. Geijer, som var vid bästa lynne och mycket språksam, tystnar helt tvärt, då vi hade gått en 4 - 500 alnar, funderar litet och säger: kalfvarne voro bestämdt törstiga, de måste hafva vatten. Mina protester tjenade till intet, vi återvände, och han gaf sig ej förr än jag fört honom till en källa. Der fylldes ett ämbar med vatten, och med detta vandrar nu Geijer pustande, och utan att tillåta mig vara sig behjelplig, bort till kalfvarna. Han hade ej misstagit sig och gladde sig åt att hafva kunnat tjena de "fyrbenta vännerna".

En här i Stockholm boende ungdomsvän och själafrände till Geijer berättade mig häromdagen följande: ’’En höst följdes Geijer och jag upp till hufvudstaden (kommande från Nerike) och åkte tillsammans i min en- sitsiga schas, på det sätt att vi hvartannat håll åkte bakpå. Härunder samtalade vi i åtskilliga ämnen, hvarvid Geijer bland annat yttrade: mitt vetande är hufvudsakligen fragmentariskt; jag har äfven svårt att sammanbinda mina tankar. Jag är egentligen skapad till konstnär, jag hade bort blifva målare eller bildhuggare. Huruvida han i det senare hade rätt vet jag ej; men att han var begåfvad med en mäktig konstnärs-ande, det vet jag; och som alla de sköna konsterna äro nära beslägtade, så är det väl möjligt att han hade rätt. Bäst trifdes Geijer på landet, i en liten musikalisk krets. Då var han ofta glad som ett barn, och lifvet strödde då på hans bana sina vackraste blommor.

Geijer var i sin ungdom mycket vig och stark; derföre äfven en stor älskare af kroppsöfningar, i hvilka han öfverträffade de fleste af sina jemnåriga. Skridskoåkning var ett af hans favoritnöjen. Ännu under de sednaste åren af hans vistelse i Upsala såg man honom på den frusna Fyrisån, omgifven af studenter och skolpojkar. Sista vintern af hans lefnad, då kroppskrafterna medtogos dag för dag, lekte honom dock i hågen den blanka isen; och man fann efter döden under hans säng ett par alldeles nya - men obegagnade skridskor undanstuckna. Han hade köpt dem i hemlighet.

När Geijer behöfde vederqvickelse efter sitt arbete, satte han sig gemenligen vid pianot. Hans flesta visor äro tillkomna under sådana hvilans ögonblick. En vän, för hvilken han brukade visa sina kompositioner innan de öfverlemnades till trycket, har för mig berättat, att ingen med mera tacksamhet än Geijer kunde emottaga anmärkningar, alltid genast redo att rätta påpekade misstag. En af sina visor komponerade han på kuskbocken, under vägen mellan Örebro och Vinteråsa. Den resande märker här, efter en lång färd genom Westmanlands och Nerikes slätter, de blåa, i ett dunkelt fjerran framskymtande bergslagshöjderna. Då greps Geijer plötsligt af den imponerande synen samt sjöng för sig sjelf följande:

"Jag är i skogen födder, bland berg och skyar blå,
Sedan så blef jag nödder att bo vid Fyris å;
Må kornet, rågen på slätten frodas au så väl,
Till skogen, vågen och bergen trär min själ."

Vid framkomsten till Vinteråsa och under väntan på hästar upptecknade han visan och dess melodi.

Under en resa i Tyskland blef han förtjust i ett slags blå utanskjortor eller bluser, som han såg förmännen der bruka. Han köpte sig sådana, och i en dylik sågs Geijer många somrar på kuskbocken, der han alltid fungerade som körsven under sina färder med sin familj till Wermland. En gång kom han - på senare åren - helt oväntad på besök till en vän i sin födelseort. Han var ensam och åkte på bondkärra. Det var midt i natten, och utan att göra buller lyckades han komma in på kontoret, i hvars yttre rum han fann en säng, den han utan krus intog. Den tillhörde skogvaktaren, som händelsevis icke var närvarande och icke heller under återstoden af natten infann sig att göra sin rätt gällande. Värden på stället såg till sin öfverraskning om morgonen Geijer i stället för skogvaktaren.

Ännu ett af dessa små drag, som teckna menniskan, må här få plats. En sommar, då Geijer hos en slägtinge vistades på landet, och då man hade inrymt honom uti ett lusthus i parken, för att sålunda låta honom vara ostörd i sitt pågående vittra arbete, fann en morgon betjenten, som kom med kaffebud, Geijer sittande på trappan af ett närbeläget sädesmagasin med ett svalbo i sitt knä, sysselsatt att pyssla om de af honom i gräset upphemtade ungarna. Fogelredet hade af några okynniga pojkar blifvit med störar nedstött från takåsen, och Geijer hade från sitt fönster åsett ofoget, skyndat till stället och bortjagat fridsstörarne. Betjenten fann honom vid uppbrusande lynne, blef af honom genast anbefalld att anskaffa en stege och tjenliga redskap, för att uppsätta nästet på dess förra plats, och Geijer gaf sig ingen ro förr än han hade med egna händer utfört barmhertighetsverket.

IV.
En skald har yttrat om Tegnér, att han plundrade ögonblicket på all dess skönhet; och detta är sant, stäldt i sammanhang med sanningen i den vackra strofen, att

"Ögonblicket är en Gud,
Och en himmel hvilar på dess vingar."

Åter hvad Geijer beträffar, så kan han, under ingen uppfattning, kallas en ögonblickets representant, knappast ett barn af den tid, som sett honom födas; ty om någon kan sägas stått framom sitt tidehvarf, så var det väl han. Hvad Tegnér sagt om Agardh gäller kanske ännu mera Geijer, nemligen, "att först sedan ett århundrade gått öfver hans grift, skall man fullt uppfatta och erkänna hans öfverlägsenhet"; - och hvarföre, jo, emedan Geijer mera lefde i det förflutna och för det kommande, än för den dag som var. (forts.)

Spännande fortsättning här!

Barnpalatsen

2010-11-26T08:31:00.000-08:00

Minns du, kära läsare, din barndoms skola? Minns du dörrarna, väggarna, fasaderna, fönstren och golven? Minns du dofterna och ljuden?

Minns du husen som formade din själs klangbotten?

Det är inte oviktigt med arkitektur.

Följer man konturerna av arkitekturens historia om än aldrig så ytligt så slås man ändå av det närmast spasmiska stilbrott som utgörs av Bauhaus, modernismens livmoder. Här skulle allt gammalt krimskrams bort. Här var dekor -- de ceur, "från hjärtat" -- ett fult ord. Det vackra skulle hånas. Därefter omdefinieras.

Sedan skulle hela konstens roll omdefinieras. Konsten -- och arkitekturen är all konsts moder -- skulle inte längre ha som hedersuppgift att förmedla upplevelsen av det sköna. Konsten skulle underordnas andra uppgifter, exempelvis att få betraktaren att ifrågasätta det förgivettagna.

Genom rationellt avskalade former skulle en ny typ av människa skapas. En avskalad, rationell, materialistisk människa. En social, socialiserad, socialistisk människa, som ser medmänniskan som en like, och vars själ därigenom har förlorat förmågan att se upp till någon (och därmed själv få riktning för sin egen utveckling) och förmågan att känna ansvar för någon (och därmed få kraft för sin egen utveckling).

Hursomhelst så försvann de där grandiosa skolbyggnaderna från byggplanerna.

Men tänk ändå! Att det fanns en inte allt för avlägsen tid då man byggde palats för barn! De gamla skolorna från senare hälften av artonhundratalet och fram till mellankrigstiden är faktiskt palatsliknande, påkostade, högtidliga och byggda för evigheten. Och i dem står barnen i fokus. Framtiden.

Så är det inte längre. Och det visar sig på de mest bedrövande sätt.

Vi satsar inte på barnen, eller på skönheten, eller på framtiden.

Konstens uppgift är varken att väcka eller att söva. Konstens uppgift är att förmedla upplevelsen av inre och yttre skönhet, av fägring. Denna upplevelse väcker det förslöade och söver det nervösa. Upplevelsen av fägring vidgar, förhöjer och fördjupar vår upplevelse av att vara människa. Fägring är inte samma sak som snygghet. Fägring är större än den som upplever. Fägring gör därmed upplevaren större. Mer medveten om sin storhet, sin litenhet och sin mänsklighet. Stoltare, ödmjukare och mänskligare.

En värdig skolbyggnad är ett konstverk. Eftersom arkitektur är alla konsters moder. En värdig pedagogik genomsyras av konst. Pedagogik är, liksom arkitektur, en konstart. Pedagogik är konsten att bilda. Och inget bildar människan så mycket som att själv vara bildande, alltså konstnärligt och intellektuellt skapande.

Även pedagogiken står inför en kris.

I mötet med materialet får den skapande korrektur. Man kan inte göra hursomhelst med lera. Än mindre med ek, eller med marmor. Det finns faktorer att beakta, känna sig in i, lära sig att se fördelar med. Skapandet är inte godtyckligt. Bygger man fel så kollapsar huset. Undervisar man fel så kollapsar människan. Kanske inte under byggnads- eller undevisningstiden, men senare, nånstans mitt i livet.

Redan Vitruvius förstod vikten av att arkitekten var en bildad människa, med djup natur- och människokännedom. Arkitektur som utgått från hans impuls är därför välgörande. Och det gäller det mesta av den arkitektur som byggts i västerlandet från romartiden fram till Bauhaus.

Undervisning i skrivkonsten bör således vara en följd av ett konkret, poetiskt umgänge med språket, inte tvärtom. Undervisning i matematik bör på motsvarande sätt vara följden av ett konkret, skapande umgänge med basala byggmaterial, till allt i från kojbyggen till bullbak och liknande, från det enklaste till mer ambitiösa projekt där varje elev kan finna sig en passande uppgift. Undervisning i historia är givetvis en följd av dagliga sagostunder som sakta förvandlas till berättelser om hjältar och äventyr, folks och individers öden och prövningar. Det finns ingenting tråkigt med världen! Världen är per definition intressant.

Varje barn vet detta i djupet av sin varelse.

Skolan får oss allt för ofta att glömma det. Och det börjar med arkitekturen. Och fortsätter in i fantalilös, visionslös pedagogik.

En konstnär är en skönhetsarbetare.

Den smygrevolutionära Frankfurtskolans framgångsrike propagandist Theodor Adorno vände på detta. Genom hans inflytande förvanskades konstbegreppet. Skönhet, fägring, står inte längre i centrum, utan ses tvärtom som ett övervunnet stadium i utvecklingen. Nej, efter Adorno är konsten ett instrument för allt annat än skönhet. I synnerhet för (och det låter ju bra) godhet och sanning. Konsten skall vara sann, får man ofta höra av personer som påverkats av Konstfack, vårt svenska Bauhaus. Det är helt ointressant om den är vacker, bara den är sann, uttrycker sanningar. Speciellt då obehagliga sanningar. Gärna av civilisationskritisk eller rentav människokritisk art.

Ty då, och först då, kan den bli god. Impliceras det.

Det sanna och det goda knyts alltså ihop i en ohelig allians mot det sköna. Konsten tvingas slava under kravet att sälja något. Det må vara snygga bilar eller -- och det är det värsta -- ideologier.

Och människan berövas sin själsliga fertilitet. Hon blir tråkig.

Till slut blir hon så tråkig att hon föredrar det fula framför det sköna, bara det är bekvämt, inte tar hennes inre krafter i anspråk, lämnar henne i fred. Det är det viktigaste: att hon lämnas i fred. Så som en slät gipsvägg lämnar henne i fred, jämfört med låt oss säga en marmorerad träpanel.

Man ser det inte bara på hennes rent själsliga utstrålning, som blir matt och glåmig. Man ser det på hennes lite spänstlösa gång, på hennes fadda gester och vaga kroppsspråk. Man ser det på dödheten i blicken. Man hör det i rösten, som blir klanglös och ibland rentav knarrig.

Sakta men säkert förstörs människan av sin konstlösa konst, sina snygga men osköna hus, bilar, ljudmiljöer och ... tankar.

Ty dit kommer det till slut. Visheten försvinner ur tänkandet men smartheten tilltar. Skönhetssinnet försvinner ur kännandet men begäret efter snygghet tilltar. Och ur viljan försvinner alstringskraften, viljan att generera, generositeten. Välviljan ger vika för driften till snöd vinning.

Vi kan ändra på detta. Men då måste vi åter börja bygga värdiga byggnadsverk, i synnerhet där våra barn skall vistas.

Öppet brev

2010-11-17T14:08:00.000-08:00

Det kom ett brev. Inte till mursleven, utan till ett antal ministrar samt chefsekonomen på Svenskt Näringsliv. Men brevet är öppet och angår fler än dessa makthavare. Det är skrivet av en förutvarande internationell sekreterare på ett statligt forskningsråd, Inger-Siv Mattson.

Här är brevet i sin helhet:

Stefan Fölster

Hillevi Engström

Tobias Billström

Erik Ullenhag

Maud Olofsson

———————————————————-
Nacka den 14 november 2010

Till Svenskt Näringsliv, chefekonom Stefan Fölster
Arbetsmarknadsdepartementet, arbetsmarknadsminister Hillevi Engström

Utrikesdepartementet, migrationsminister Tobias Billström
Justitiedepartementet, integrationsminister Erik Ullenhag
Näringsdepartementet, näringsminister Maud Olofsson

Ämne: Arbetskraftsinvandringens haveri
Svenskt Näringsliv driver linjen att ”arbetskraftsinvandring , och även annan invandring, är avgörande för kompetensförsörjning till svenska företag.”

Om ”invandringen är avgörande för kompetensförsörjningen till svenska företag ”,
hur kommer det sig då att

● endast 12 procent av samtliga utlandsfödda har ”sysselsättning”?

● var tredje invandrare är arbetslös trots sänkta arbetsgivaravgifter och skattesubventionerade s k ”instegsjobb” mm

● 50 procent av dem som arbetar har städjobb?

● invandrarna t o m under 80-talets högkonjunktur och trots att de var unga och arbetsföra inte lyckades de hävda sig på arbetsmarknaden?

● mediantiden för att en kommunplacerad invandrare – s k ”flykting” skall komma in på arbetsmarknaden är sju år?

● professor Jan Ekberg i ESO-rapporten 2009:3 ”Invandringen och de offentliga finanserna” konstaterade att ”Omkring var fjärde invandrare har efter nio år i Sverige inte hittat sitt första jobb.”

● 25 procent av invandrarna mellan 18 och 25 år – en synnerligen arbetsför ålder – inte fått sitt första jobb efter nio år? För kvinnor tar det ännu längre tid.

● en rapport från SCB 2009 bekräftar att integration genom arbete misslyckats totalt. Iranier, irakier och somalier är de grupper som arbetar minst i Sverige. Endast 50% av iranierna och irakierna och 40% av somalierna är sysselsatta efter tio år i Sverige. Däremot är bidragsberoendet omfattande. Rapporten visar att bidragsberoende personer gärna stannar i Sverige medan den invandrade arbetskraften lämnar landet.

● invandrarna genom sin svaga anknytning till arbetsmarknaden belastar våra transfereringssystem med 40 – 60 miljarder kr per år?

● drygt 7 000 av de 14 905[1] som 2009 beviljades uppehållstillstånd i Sverige som arbetskraftsinvandrare var bärplockare eller som det heter ”medhjälpare i skogsbruk och trädgård”?

● 795 var ”restauranganställda” – inklusive diskare och andra okvalificerade köksbiträden. Migrationsministern talar om att ”hitta rätt kompetens t ex indiska kockar med specialkompetens. ” Men förbundsordföranden för Hotell- och restaurangfacket, HRF Ella Niia sade i DN den 9 november 2010 att ”facket får in ytterst få sådana ansökningar” och att ”man behöver inte leta utomlands för att hitta restaurangbiträden.” Och f ö är det verkligen ”indiska kockar” Sverige behöver?

● 300 var städare – är det städare svenska företag behöver för sin ”kompetensförsörjning”? 135 var vårdare men endast en var utbildad sjuksköterska. 500 var civilingenjörer – varför kan man undra eftersom Mona Sahlin för ett antal år sedan var ”så trött på att köpa korv av civilingenjörer.”

Arbetstillstånd gavs också till bl a 2 200 dataspecialister. Där kan det möjligen ha funnits ett behov av importerad arbetskraft.. Men i övrigt torde ”behovet av arbetskraft” ha kunnat tillfredsställas på hemmaplan.

● det 1990 fanns tre s k ”eftersatta områden” och de år 2000 var 137 och år 2006 ökat till 157? Dessa områden kännetecknas som bekant av många invandrare, hög arbetslöshet, dåliga skolresultat och hög kriminalitet. I det läget vill Svenskt Näringsliv alltså fylla på med ännu fler ”of the same.” Varför?

Varför är dessa områden inte vid det här laget veritabla ”Silicon Valleys” om ”invandringen är avgörande för kompetensförsörjningen till svenska företag”?

Arbetskraftsinvandring – en ny bedrägeribransch
Nu har våra farhågor besannats. Den arbetskraftsinvandring – *kompetensförsörjning till svenska företag* – som Svenskt Näringsliv, regeringen och oppositionen förespråkar har visat sig vara en ny bedrägeribransch. Arbetskraftsinvandringen har blivit en lönsam affärsidé för oseriösa företagare – ofta själva invandrare. Bedrägerierna omfattar bl a handel med arbetstillstånd, skenarbeten och rena slavkontrakt för anställda som står i beroendeställning till sin arbetsgivare för att få stanna i Sverige. Många tvingas jobba utan lön eller ställa upp på sex.

● Enligt Ella Niia, HRF, lever Tobias Billström ”i en värld där lagen är en tanke som kanske kan fungera på skrivbordsnivå. Verkligheten ser inte ut så.”

● Från ett och samma gatukök i Stockholm fick HRF under tre sommarmånader ta ställning till tio ansökningar. Alla tio skulle ”skala och hacka grönsaker.”

Ytterligare ett exempel på att ”invandringen är avgörande för kompetensförsörjningen till svenska företag”!

● Ett gatukök i Kista utan anställda inkom den 8 augusti 2010 med åtta ansökningar. Lika många kom från ett kafé med tre anställda i Kista.

Issa Habil Juristbyrå hjälpte gatuköken med ansökningarna.

Även inom byggsektorn har arbetskraftsinvandringen ökat markant från Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Filippinerna. Vissa företags månadslöner långt under kollektivavtalen – 13 500 kr är en vanlig lön i byggbranschen.

Enligt TCO:s jurist Samuel Engblom skulle tre justeringar av nuvarande regler försvåra handeln med arbetstillstånd: arbetserbjudandet görs rättsligt bindande, en vandelsprövning av arbetsgivaren görs – otroligt att detta inte redan görs, men det vore förmodligen rasistiskt och främlingsfientligt – samt att arbetsgivaren betalat rätt lön och sociala avgifter kontrolleras hos Skatteverket.

Markus Uvell, vd för Timbro skriver att ”vi måste acceptera stora förändringar i arbetsrätten och lönebildningen om vi ska kunna behålla de mycket höga invandrartalen i framtiden. ”

Det har inte saknats varningar
Redan 2007 meddelade Riksdag & departement 33/07 att flera ambassader inte ansåg proceduren för utfärdande av arbetsvisum inte var, vare sig tillförlitlig eller genomförbar.

”Ambassaderna varnar i sina remissvar för svårigheterna att göra korrekta visumprövningar. Mängder av falska betyg och intyg cirkulerar.”

Bl a ambassaderna i länder som Egypten och Marocko varnade för svårigheterna att få korrekta uppgifter av dem som söker arbetsvisum p g a alla falska dokument.

”Ambassaderna kommer i vissa fall endast kunna bedöma om det är troligt att den arbetssökande har ett visst yrke eller utbildning”skrev ambassaden i Kairo."

”Arrangerade äktenskap är ett annat problem som ambassaden i Rabat varnar för. Det är inte ovanligt att unga ogifta personer som hälsar på syskon i Sverige ingår arrangerade äktenskap och på så sätt får uppehållstillstånd.”

Genom ambassadernas avvisande hållning i sina remissvar och regeringens lagrådsremiss den 26 mars 2008, som öppnade fler kanaler för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring , stod det klart att regeringen skulle få problem även med andra former av missbruk. T ex att en arbetsgivare skriver ett skenkontrakt – givetvis mot betalning – för en person som inte har fått ett arbete men vill komma till Sverige för livstida skattefinansierad försörjning.

Den svenska representationen i Kiev, Ukraina ansåg att ”risken för viseringsavhopp eller illegalt arbete är stor. Ambassaden konstaterade att ”det ligger i sakens natur att de som kommer att söka den här typen av visum är personer som saknar arbete i hemlandet/har ett lågavlönat arbete i hemlandet.”

Den 25 januari 2008 varnade jag i ett brev till migrationsminister Billström och näringsminister Olofsson för att sådana lurendrejerier skulle bli frekventa och undrade vilka åtgärder regeringen avsåg att vidta för att stoppa bedrägerierna. Givetvis fick jag inget svar.

Migrationsverket har ansvar för tillståndsprövningen men hänvisar till arbetsmarknadens parter. Verket har inga regler för att bedöma misstänkta fall av bedrägerier.

Enligt personalen har det dock länge varit känt att bl a städ – och restaurangbranscherna är ”riskgrupper” och verket har tidigare uppmärksammat regeringen på att ”kontroll- och sanktionsbefogenheterna är otydligt formulerade. ”

Ett konstruerat behov som saknar verklighetsförankring
Mot bakgrund av att Sverige sedan decennier tillbaka har massinvandring kombinerad med massarbetslöshet – inte minst bland invandrarna – är det en gåta varför regering och näringsliv förespråkar arbetskraftsinvandring? Frågan som aldrig får svar är varför näringslivet inte i första hand ser till att de 100 000-tals arbetslösa invandrare som redan är här får arbeten som motsvarar deras kvalifikationer och därmed erbjuds möjlighet att ”bidra till svenska företags kompetensförsörjning”?

Anders Bergsten, ombudsman för fackligt-politiska frågor på Fastighets sade i DN den 9 november att ”Man kan ifrågasätta om det verkligen finns ett behov av arbetskraftsinvandring när man har en massa ledig arbetskraft utanför dörren.” Han kallade vidare såväl arbetskraftsinvandringslagstiftningen som migrationsministerns uttalande att ”det finns lediga jobb som folk i Sverige inte vill ha” för ”idiotiskt.”

I EU talar Cecilia Malmström med ”en tung delegation från Indien bekymrat om framgången för främlingsfientliga strömningar i Europa och hur de begränsar politikens möjligheter.” Malmström är m a o ”bekymrad” över att det inlärda mantrat om arbetskraftsinvandringens nödvändighet har avslöjats tack vare dessa s k ”främlingsfientliga strömningar.” ”Det finns en rädsla bland många ministrar, en feghet skulle jag säga ibland, att stå upp för det som riktigt på lång sikt.” På hur ”lång sikt” då kan man undra?

Vi är hittills över 340 000 väljare som ställer vårt hopp till SD för att stoppa vansinnet med en helt obehövlig arbetskraftsinvandring.

Åldras inte invandrarna?
Arbetskraftsinvandringsförespråkarna upprepar med ett gökurs envishet det inlärda mantrat att ”Sverige behöver arbetskraftsinvandring för att garantera den framtida välfärden p g a en åldrande befolkning.”

Jan Ekberg skrev på DN Debatt den 15 oktober 2009 under rubriken ”Arbetskraft hjälper inte offentlig sektor” att ”effekterna av invandring som ett medel för att underlätta för välfärdssystemet att försörja en åldrande befolkning är små. En orsak är att invandringen ökar befolkningen, vilket ställer större krav på den offentliga sektorn

"/…/ Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring. Däremot kan det finnas andra argument. Det kan finnas argument för invandring av specialister, men det rör sig då om ett begränsat antal individer.”

Också Andreas Bergh, fil dr och välfärdsforskare vid Centrum för ekonomisk demografi, Lunds universitet, Ratio och Institutet för näringslivsforskning har konstaterat att effekterna av arbetskraftsinvandring ”visserligen är positiva men inte tillräckligt stora. Även invandrare blir gamla och ska försörjas.”

Avslutningsvis vill jag ha svar på frågan varför ni aldrig talar om vilken betydelse EU:s Medelhavssamarbete genom Barcelonaprocessen har haft för beslutet om ökad utomeuropeisk arbetskraftsinvandring? Dessutom vill gästarbetare i Saudiarabien från bl a Filippinerna nu till Sverige. Varför?

Inger-Siv Mattson,

f d internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd

Alphyddevägen 55, 131 35 Nacka

Fem i tolv

2010-11-16T10:14:00.000-08:00

I skydd av larmet kring Mona Sahlins avhopp håller i tysthet något oerhört på att genomföras. Det rör sig om en förändring av Sveriges grundlag. Utan minsta mediabevakning avser regeringen att smyga igenom en förändring av grundlagen som stadfärster två för landets framtid förödande principer. Den är att grundlagsskydda Sveriges medlemsskap i EU, så att vi inte kan lämna unionen med mindre än en grundlagsändring. Den andra är att det skall fastslås i grundlagen att Sverige skall vara en multikulturell nation.

Detta är katastrofalt. Det undergräver Sveriges möjlighet att värna om sin status som nation, och det undergräver det svenska folkets möjlighet att värna om sin särart som folk. Här följer ett upprop som man kan skriva under för att visa att man INTE ställer sig bakom detta för vårt lands framtid fatala beslut. Det är, i skrivande stund, inte fattat än. Men det är bara en vecka kvar. För att genomdriva en grundlagsförändring behövs två riksdagsbeslut med ett riksdagsval däremellan. Det första beslutet fattades den andra juni, i skydd av larmet från valrörelsen. Det andra beslutet fattas alltså nu den tjugofjärde av innevarande månad (november 2010).

Här följer texten till uppropet, därefter finns en länk till själva namnlistan där man kan skriva under. Detta är INTE en partipolitisk fråga, det är en nationell integritets- och säkerhetsfråga av första rang:

_______________________________________________

Den 24 november planerar alla riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna att rösta igenom omfattande förändringar av grundlagen som medför starkt negativa konsekvenser för Sverige (Proposition 2009/10:80 // 2009/10:Ku4).

De ändringar som är föreslagna medför i huvudsak följande:

•Det blir svårare att gå ut ur europeiska unionen om svenska folket så skulle önska eftersom det kommer krävas en förändring av grundlagen innan så kan ske. Därmed urholkas svenskarnas möjlighet att påverka sin egen framtid.

•Mångkulturalismen befästs i och med att skrivningarna i grundlagen om att främja etniska, kulturella och religiösa grupper blir tvingande. Därmed befästs den politik som förts i snart 40 år och som vi menar varit katastrofal.

•Betydelsen av det svenska medborgarskapet urholkas i och med att utlänningar i stort jämställs med svenska medborgare och därmed åtnjuter samma rättigheter. Dessutom försvinner kravet på svenskt medborgarskap vid anställningar av känslig karaktär, vilket innebär att utlänningar tillåts ha viktiga och samhällsbärande positioner.

Allt sedan Sverige blev medlem i EU 1995 har det skett en marginalisering av riksdagen och en uttunning av folkstyret och sakernas tillstånd har förvärrats för varje fördragsändring som har gjorts sedan dess – Amsterdamfördraget, Nicefördraget och senast Lissabonfördraget.
Med Lissabonfördraget överordnas EU-rätten formellt Sveriges grundlagar. Den tidigare domstolsprincipen att unionens lagar har ett uttalat företräde framför nationella lagar fördragsfästs.

Med den nya paragraf som införs med grundlagsändringarna blir Sveriges EU-medlemskap och Lissabonfördraget grundlagsskyddat. Det var Lissabonfördraget som de borgerliga allianspartierna och socialdemokraterna röstade ja till i riksdagen den 20 november 2008 utan att höra svenska folket i en folkomröstning. Om riksdagen nu röstar igenom grundlagsändringen begår det ytterligare ett svek mot det svenska folket.

Varken EU eller mångkulturalismen har ett så pass starkt stöd i Sverige att dessa företeelser bör få stöd i Sveriges grundlag. Inte heller lär svenska folket se positivt på det faktum att vårt medborgarskap urholkas och utlänningar i långt större grad kommer kunna åtnjuta de rättigheter som tidigare varit förbehållna de som har svenskt medborgarskap.

Sverigedemokraterna är, som enda parti, motståndare till dessa omfattande förändringar och anser att det måste till en allmän debatt om detta så att svenska folket får kännedom om förändringarna som är på väg att klubbas igenom samt att svenska folket får säga sitt.

Därför startar Sverigedemokraterna nu en namninsamling för alla de som vill att riksdagen ska rösta ner förslaget den 24 november.

Initiativtagare: Kent Ekeroth

Länk till uppropet här!

Grodor

2010-11-14T14:40:00.000-08:00

Detta kommer inte direkt att handla om Sahlins avgång. Det kommer inte heller direkt att handla om ordet "rövskalle". Men kanske indirekt. det har just varit en riksdagsdebatt om invandring och integration. Från SD var Jomshof, Ekeroth och Petzäll närvarande och mycket aktiva. Speciellt Petzäll imponerade. Men alla tre begick kardinalfel som kommer att ligga partiet och dess politik -- och därmed Sverige -- i fatet.

Kardinalfelet är att:

behandla meningsmotståndare nedlåtande.

Det spelar ingen som helst roll att andra också gör det. De har råd. Vi -- och Sverige -- har inte råd med detta. Man måste ha en ödmjuk hållning gentemot andras argument.

Och om man vet att den andra har fel och man själv har rätt?

I synnerhet då.

I detta fall har våra tre musketörer ras, kön och ålder mot sig. Hade de varit negrer, eller araber, då hade en viss osvensk hetsighet varit förlåten, eller rentav sedd som berikande. Hade de varit kvinnor, då hade en viss raljans kunnat uppfattas som schwungfull spark underifrån och en frisk fläkt. Hade de varit äldre, då hade raljansen kunnat jämföras med stora retoriker som Palme och Bildt. Nu känns den bara osnuten och arrogant.

Och ligger SD i fatet.

Missförstå inte detta. Våra tre vapenbröder sade mycket av vett och värde. I synnerhet Petzäll var klar och skarp när han väl kom igång på riktigt. Men just därför skorrade det extra de gånger han och de andra två sänkte sig till att bidra till en rå och otrevlig ton i Sveriges riksdag. Det måste de sluta med. De är unga, vita män och deras ord väger därför extra tungt. Även grodorna.

Det finns tre viktiga saker att beakta som samhällsdebattör:

1. TAG TJUREN VID HORNEN!
2. KRYP IN I DRAKENS SKINN!
3. UNDVIK ONÖDIG POLEMIK!

Det första rådet följer de bra. De adresserar de verkliga problemem, där ingen annan törs göra det.

Det andra rådet följer de ganska bra. De visar, tillfredsställande i alla fall, att de är insatta i och respekterar riksdagsarbetets rutiner och riksdagspolitikens umgängeskoder.

Det tredje rådet brister de i. De har fortfarande svårt att skilja onödig polemik från den nödvändiga.

Därmed äventyrar de sin trovärdighet.

Det har Sverige inte råd med. Vi kanske inte får en andra chans.
______________________________________
Uppdatering: SD har anlitat Ian W. Han lär inte ens ha röstat på SD. Men han är klok och slipad och en säker mediamagnet. Där Ian är, är journalisterna. Gott så. Fortsättning lär följa.

Åkessons fallhöjd

2010-11-04T05:27:00.000-07:00

Bajenfans av det traditionella slaget blir lite illa till mods när HIF vinner allsvenskan. Det terapeutiska med fotbollslaget är att deras fans kan intentifiera sig med laget, leva sig in i spelarnas inbördes dynamik och karaktärer, deras jubel vid vinster men, framför allt, i Hammarbys fall, med den evigt bittra besvikelsen vid förluster.

Det är därför HIF är ett söderlag. För att Södermalm traditionellt är arbetarnas statsdel i Stockholm. Och arbetarnas kollektiva självbild är att de är förlorare. Förtryckta, missförstådda, missnöjda förlorare. Sådär som de faktiskt var under det sekel de bebodde Söder på riktigt, då fabrikerna var många, mörka och smutsiga.

För några år sedan (var det 2001?), då HIF för första gången faktiskt bröt den oskrivna regeln och faktiskt vann Allsvenskan (ungefär när det definitivt stod klart att Söder, sedan länge, inte längre var att betrakta som arbetarklassens hemvist i Stockholm), aktualiserades dessa frågor i olika kåserier och artiklar i tidningarna, både på sportsidorna och på kultursidorna. det reflekterades en hel del över det udda och nästan lite olustiga över den prekära situation som uppstår för många die-hard bajenfans av traditionellt snitt, att behöva heja på ett vinnarlag.

Obama har samma problem.

Vissa kollektiv gör sig helt enkelt bäst i opposition. De kan legitimera ett slag uppåt. Att slå neråt är moraliskt omöjligt. Hammarby IF har därför, i sina påhejares ögon, svårt att försvara en topposition.

Detta var arbetarrörelsens dilemma. Och allt mer även kvinnorörelsens.

Något av samma dynamik uppstår även kring det faktum att Jimmie Åkesson nu levererat sin första salva i riksdagen. Att han gjorde bra ifrån sig, att han uppförde sig statsmannamässigt, det är inte problemet egentligen, även om några av hans sympatisörer sannerligen inte själva har personliga anspråk på den häpnadsväckande mogna diplomati, den nästan artonhundratalsmässigt hövliga retorik Åkesson uppvisar. Vissa av sympatisörerna trivs bäst med att vara dryga och självgoda, säga fula ord och tala nedsättande om andra, gärna på bred skånska.

Att Åkesson inte är som de själva är torde inte utgöra ett problem för de flesta av dem. En hederlig dräng känner sig bara hedrad av att företrädas av en kultiverad herreman. Att herremannen är bättre bemedlad -- helt enkelt har högre inkomst -- än de själva är heller inget problem för dem, tvärtom. De har, egentligen, inga anspråk på jämlikhet i den socialistiska meningen.

Såvida de inte är anstrukna av just socialismen, vill säga. Och utanför just Skåne är arbetarklassen det.

Därför kan det innebära början på en radikal klimatförändring i SD att Åkesson idag lyfter både partiledarlönen från SD på trettiosextusenfyrahundra kronor i månaden och riksdagsmannalönen på femtiosextusen kronor i månaden, inalles nittiotvåtusenfyrahundra kronor i månaden, det vill säga en miljonhundraåttatusenåttahundra kronor per år. 1'108'800 kr innan skatt.

För en människa, rik eller fattig, som gör sitt bästa och som fortfarande besitter något av den gudagivna förmågan att kunna känna tacksamhet, är det väl inget moraliskt problem att en människa i Åkessons minst satt utsatta och för landets framtid historiskt avgörande läge, unnas denna ersättning. Men lättja göder missunnsamhet. Och felaktiga förställningar om samma-för-alla-rättvisa, såsom en förutsättning för äkta jämlikhet, hindrar oss att se det väsentliga.

Det där med politiker och deras pengar har alltid varit ett problem. I det gamla Aten, där man först förstod demokratins princip och utvecklade dess praxis, där ansåg man att politik inte skulle avlönas alls. Men man förutsatte också att en politiker var ekonomiskt oberoende. Hade sitt på det torra. Inte för att undvika att väcka avund genom sitt arvode, utan för att hålla sin moraliska integritet intakt. Och inte bara en politiker, förresten, utan även en röstare. För att kunna ha rösträtt i det gamla Grekland behövde man vara ekonomiskt och andligt oberoende. Annars röstar man lätt som man tror att den vill som man är beroende av. Och då faller hela demokratitanken. Rösträtt i en demokrati förutsätter personlig integritet. Heder. Jagstyrka. Andlig oavhängighet.

Det ligger Åkesson i fatet att han bara för ett par år sedan yrkade på att kommunalpolitikernas arvoden helt enkelt skulle utgå:

Enligt Jimmie Åkesson skulle enbart Sölvesborgs kommun i Blekinge spara 300 000 kronor årligen om arvodet försvann.

- När vi nu tvingas spara i den kommunala förvaltningen så bör man också spara på de politiska arvodena, säger han till tidningen Sydöstran.

Åkesson anser att det ska ses som ett hedersuppdrag att sitta i fullmäktige:

– Politik i kommunfullmäktige ska inte vara någon födkrok utan rent representantskap.

En universell sanning är att man förr eller senare alltid får äta upp vad man säger, vare sig man säger det med ord eller handlingar. De stoiskt ädla orden om politiken som födkrok måste nu ställas mot det arvode han idag som riksdagsledamot lyfter. Alla eventuella påpekanden om att födkroksuttalandet uttryckligen gällde kommunalpolitiker och inte riksdagspolitiker torde vid dagens slut hamna på oönskad vågskål.

Och i ett mer pappistiskt samhälle? Där skulle riksdagspolitiker, eller motsvarande, förmodligen inte ens använda pengar. De skulle få en hyfsat representativ bostad av staten och de skulle få lämna tillbaka den efter sin död. De skulle i princip fritt få förfoga över statskassan men med full insyn, full transparens. Missbruk av detta förtroende skulle straffa sig hårt.

Åkessons entré på den politiska elitscenen var hursomhelst uppfiskande och efterlängtad. Inte bara för att den olyckliga och odemokratiska blockpolitiken nu är uppluckrad -- det gällde den för att ha varit även när Miljöpartiet gjorde entré för knappt två decennier sedan -- utan för att kulturmarxismens destruktiva hegemoni därmed är bruten. Så vi kan börja andas och tänka igen. Förutsättningslöst.

Plikt och samvete har bakbundits av de tankefigurer som inplanterades i den svenska offentliga diskursen mellan åren 1968 och 1974, och som sedan dess sakta men säkert ätit sig in i generation efter generation med hjälp av en slipad propagandamaskin som inkluderar allt från könsrelativiserande barnböcker och familjefientlig familjepolitik till samhällskritiska kriminalromaner och sanktionerad alternativkultur.

I den ovan länkade SvD-artikeln behandlas frågan om radikalism och normalitet.

Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet i Sundsvall tror på Herbert Tingstens gamla dominoteori som innebär att en extrem radikal åsikt över tid kan flytta sig i debatten och till slut bli mainstream.

I artikeln avses förstås Åkesson. Alltså att hans åsikter i migrationsrelaterade frågor skulle vara radikala, men nu "riskera" att bli allt mer mainstream.

Detta stämmer ju. Bara det att det är mångkultiralismen som är den radikala, för att inte säga extremistiska åsikten som har gått och blivit mainstream. Åkesson tänker helt enkelt ungefär såsom samtliga seriösa politiker och deras sympatisörer tänkte fram till radikaliseringsimpulsen 1968 - 1974. Och så som man måste tänka om man vill vårda och värna en nationell integritet som bas för internationella interaktioner. Och det gäller inte bara i invandringsfrågor utan minst lika mycket i exempelvis det kriminalpolitiska området.

Den gängse mainstreamföreställningen är att brottsoffret må vara att beklaga men att den det verkligen är synd om är förövaren. Ty han har, av samhällsstrukturens inneboende ondska, oförskyllt drabbats av en moralisk sjukdom som gör honom oförmögen att hålla sig inom lagens råmärken. Och det är samhällets fel. Ditt fel, mitt fel och -- brottsoffrets fel.

Först ändrade man ordet fängelsestraff till fångvård. Ordet straff var jobbigt. Sedan kom man på att redan begreppet fånge var en smula jobbigt så man ändrade det vidare till kriminalvård.

Även den faderligt stränge ägaren av denna murslev kan röras, nej tvingas till äkta tårar av sången, insikten och upplevelsen In The Ghetto. Elvis Presley är ändå The King.

Ett djupt och genuint socialt patos torde leva i varje behjärtad man. Och den torde inte mildras -- tvärtom -- av den konstrast som utgörs av att vår messianskt vitskrudade The King levererar bilden av ghettots tragedi mitt i ett glittrande Las Vegas som dignar av dess motsats och dess egna på sätt och vis lika uppenbara tragedier. Notera negresserna i doakören. Notera The King's dubbelhaka och diamantring. Blir kontrasterna för starka så försök med den här mer pedagogiskt tillrättalagda versionen.

Det var moralsika och själsligen gripande insikter av detta slag -- att kriminalitet och misstro mot lagar och dess väktare är kulturbildande -- som orsakade en av den nordiska tankens störste uttolkare, Erik Gustaf Geijers till synes plötsliga och obegripliga kursändring från hyllandet av konservativ hierarkism till progressiv individualism, förevigad i den berömda dikten Nyårsnatten 1838:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det öppna hav.
Över honom stjärnevalvet lågar,
under honom brusar hemskt hans grav.
Framåt! -- Så är hans ödes bud,
och i djupen bor, som uti himlen, Gud.

Tio år senare skrev en av Geijers flitiga läsare det berömda, beryktade och förödande lilla verk som börjar med orden "Det går ett spöke genom Europa".

Den pappism som på olika sätt antytts och belysts på denna murslev förespråkar en samhällelig hierarki. För att kunna hedra varje samhällsmedborgare och dennes samhällsklass synes detta nödvändigt. Detta emedan denna hierarki tycks implicit i den mänskliga naturen. Genom att motarbeta den förtrycks den mänskliga naturen i stället för att förädlas.

"Inför Gud" är vi alla lika. Fattig som rik, god som ond, ful som fager, flitig som lat. Men "inför världen", och inför varandra i världsliga, konkreta situationer där något skall göras, där är vi alla olika. Båda perspektiven är lika viktiga i en politisk filosofi värd namnet.

Jimmie Åkesson, för att återknyta till huvudtemat, är nu varken att betrakta som träl (anställd löntagare) eller karl (entreprenerande arbetsgivare) utan som jarl. Det betyder inte att han måste tjäna mer pengar än andra. Det betyder att det överhuvud taget inte är pengar han tjänar, utan samhället.

En jarl tjänar samhället som helhet.

För att kunna göra detta så måste han vara fri från att behöva tänka på egen vinning, egna förmåner, egna pengar. Ju ädlare han är -- desto mera jarl han är -- desto mindre roll spelar yttre omständigheter för detta ekonomiskt och andligt oberoende medvetande.

Hur detta förhåller sig i just Åkessons fall vet vi väl ännu inte. Faller han så faller han hårt. Hårdare än andra.

Pappan

Vid spisen

2010-10-28T13:43:00.000-07:00

Varför är det egentligen så upprörande för många, att kvinnor ofta finner något värdigt och meningsfullt i tanken på att vara hemmafru?

Hemmafrun är underbar. Hon är hemmets hjärta och själ. Hon är den största och viktigaste faktorn i kulturskapandet, i ett folks kultur. Kultur betyder förädling, förädlande av ett råmaterial -- i detta fall människan själv. Är inte det det ädlaste, meningsfullaste och värdigaste man kan ägna sig åt?

Här är en nervöst kort notis från DN om det faktum att allt fler unga kvinnor i Sverige kan tänka sig att vara hemmafruar. Frågan uppstår: Beror det på att allt fler unga kvinnor kommer från tribala familjer med rötter i nordafrika och mellanöstern eller är det en äkta resning av vår egen kulturs djupaste förutsättningar?

Vem vet? Men hoppingivande är det. Utan hemmafrun ingen fruktbärande familjekultur. Det visar, helt enkelt, nativitetsstatistiken.

Föröken eder!

Pappan

Motionera regelbundet!

2010-10-27T14:22:00.000-07:00

För murslevens besökare kan det, efter höstens hysteriska kampanjer och fortfarande pågående mobbing vara av intresse att se vad de tjugo sverigedemokratiska riksdagsledamoterna faktiskt gör på dagarna. Var det rätt eller fel av oss att stödja eller inte stödja deras kamp för de stolar de nu besitter?

Här är därför en länk till de motioner de lagt in. De kan diskuteras, gärna i kommentarfältet nedan!

Att bjuda alla partiledare utom en, Åkesson naturligtvis, till ett evenemang som Nobelfesten är inte bara elakt och omoget utan förmodligen kontraproduktivt. Inte bara stärker det SD:s folkliga stöd, vilket kan vara något gott, utan det försvagar det folkliga stödet och respekten för ett historiskt evenemgang som Nobelfesten.

Man gömmer sig bakom att det rör sig om en privat stiftelse som får göra som den vill men det räcker inte långt i sammanhanget. Detta kommer att få konsekvenser som Nobelstiftelsens Michael Sohlman inte har avsett. Svensk kultur kan bli lidande av det.

Lingonen

2010-10-23T11:58:00.000-07:00

Nej. Det blir inget om skjutningarna i Malmö. Inte heller om de tusentals vapensmedjorna i Afghanistan. Det här kommer att handla om lingon. Röda lingon, driftiga kineser och lata svenskar. Och det finns inte så mycket att säga om den saken heller, egentligen. Mest att det är en uppenbar ekvation. Och att det är lika uppenbart varför ingen tar i den, "med tång ens", för att parafrasera statsministern.

Vi har alltså jätteskogar i vårt land. Fulla med först slyngon, sedan lingon. Därefter, norröver, med hjortron. Som ingen svensk vill plocka. Ett värdigt och hälsosamt arbete vi låter kinesiska arbetsförmedlare delegera ut till vietnameser!

Finns det inte något djupt skevt, något djupt upprörande med detta? Ty det är inte så att vi svenskar tycker illa om sylt och saft, tvärtom. Vi är storkonsumenter av sådant. Vi har bara blivit alldeles för lata för att ge oss ut i skogen och plocka på allvar.

I ett pappistiskt Sverige skulle, som varje bevandrad besökare på denna murslev givetvis redan har förstått, ingen arbetsför människa kunna kvittera ut något som helst bidrag med mindre än att vederbörande på allvar har varit ute i skog och mark och gjort sitt för landets bärförsörjning. Seriöst!

Tre personer varje dygn, i genomsnitt, mördar sig själva. Tar sitt eget liv. Som om livet är ens eget! Som om -- och detta är på allvar -- inga bär behövde plockas. Så bedrövad och betryckt att man tar sitt liv, det blir man av stillasittande ensamhet. av att hänga för mycket på nätet. Av att marineras i sina egna utdundstningar. INTE av att vara ute i skog och mark och plocka bär. Helt säkert.

Man må klaga. Man må frysa. Man må känna sig kränkt och utnyttjad. Men man hänger sig inte. Man mår bättre än man annars skulle ha gjort.

Så: Alla arbetsföra arbetslösa, svenskar såväl som somalier och alla andra som av olika skäl vistas i landet: ut i skogen med er! Man behöver inte kunna svenska för att plocka bär, det har asiaterna bevisat. Man behöver inte ens kunna skriva sitt namn. Man behöver inte kunna fylla i en blankett. Man behöver kunna hantera en bärplockare helt enkelt, varken mer eller mindre.

Det kommer självfallet att visa sig att olika folkslag är olika bra på att plocka bär. Så är det redan nu. Svenskar hör till de sämsta. Finnar är betydligt bättre. Polacker är minst dubbelt så bra. Överlägset bäst är siameserna. Förmodligen är de andra risodlande folkslagen lika bra, de har tusentals års vana att plocka saker från marken utan att behöva tänka extra på det.

Det tar dussintals generationer att få upp farten. Det tar bara tre att glömma handlaget.

I ett pappistiskt Sverige finns det inga sysslolösa arbetsföra. Och alla dessa psykiska problem som bara växer av att man ägnar dem uppmärksamhet, de svettas man ut i det hängivna arbetets självförglömmande extas. Ty att bli ett med det man gör är i teknisk mening en extatisk sak. Och det utbredda missmodet, arbetsskyggheten, tvångstankarna, livsledan och så vidare beror i hög grad på bristande extas. Självfallet beror även narkotikamissbruk, sexmissbruk, matmissbruk, köpmissbruk, relationsmisbruk och så vidare på bristande extas. Genom dessa missbruk försöker man uppnå extas, men slungas ideligen tillbaka till sig själv och sitt inre fängelse, eftersom man inte har gått den rätta vägen.

Den rätta vägen går genom hängivet, produktivt arbete. Gärna monotont. Gärna i en sund miljö.

Annars hamnar man bakom det frödingska gallret och vill dö:

En ghasel

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,

så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;

jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,

och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Fröding har rätt. Men vad som inte framgår är att det av en själv som behöver krossas, det krossas även genom hängivet, nyttigt arbete. Man behöver alltså inte mörda.

Det komplicerade med självmordet är att man faktiskt mördar någon. Det är orätt. Man berövar på eget initiativ mänskligheten en av dess medlemmar.

När det finns bär att plocka.

Nationalkultur?

2010-10-16T11:10:00.000-07:00

- "Och vad är svenskt då?"

Denna triumferande, retoriska fråga var på modet det senaste året. Triumferande, eftersom den som ställer frågan inser att den per definition inte kan besvaras. Den som säger sig vilja värna om svensk kultur står, när han ifrågasätts, med en omöjlig bevisbörda. Dessutom finns det en hel bestämd rad underliggande implikationer i den retoriska frågan.

http://svtplay.se/v/2191636/kulturnyheterna/sd_kritiserar_nya_riktlinjer_for_museer?sb%2Ck102866%2C1%2Cf%2C-1

Vi återkommer till dessa inom kort!

Det kommer då att handla om det faktum att man inte kan definiera det essentiella. I detta fall essensen av en kultur. Man kan inte definiera t ex vad svenskhet är. Likaväl som man inte kan definiera vad en person är. Eller vad en familj är. Eller vad kärlek är. Eller vad Gud är. Eller vad jaget är. Eller ens vad förlåtelse är.

Vilket givetvis inte betyder att dessa storheter inte skulle ha finnas till oberoende av betraktaren. Vad svensk kultur är går alltså inte att definiera. Men det går att ge exempel på, det går att ge exempel på var svensk kultur inte är, vad svenskhet inte är, vad kultur inte är och vad ett folk inte är.

För övrigt är det en smula anmärkningsvärt att våra seriösa morgontidningar tycks ha missat Angela Merkels högljudda konstaterande att multikulti var ett enda stort misslyckande från början till slut. DN har i stället en ledare som går ut på att man inte skall jamsa med SD.

Det är väl det Merkel gör, kantänkas.

Mammans stoppnål

2010-10-11T16:18:00.000-07:00

Pappan må slänga med sleven ofta och med breda drag. Men mamman sticks med en stoppnål sällan men djupt. Koncist och konkret: hon höll inte alls med Pappan om att det var hedervärt och riktigt av SD att resa sig och gå när, inför kung och riksdag, biskopen i förtäckta ordalag hyllade de som skapar och sprider hat i kärlekens namn. Mamman är helt klar över att biskopen begick ett skamlöst tjänstefel och gör sig till en del av en både skändlig, antikristen och fysiskt farlig trakasserikampanj med sin predikan.

Men hon insisterar ändå på att det var ett moraliskt nederlag för SD att de alls reagerade. Det värdiga, det mogna och i längden det enda konstruktiva, menar den stränga Mamman, hade varit att sitta kvar med upphöjt lugn.

En bister sanning helt i Mammans allrasomlagerlöfska anda.

Pappan har funderat över Mammans omdöme i dagar och nätter. Han vet inte om hon alltid har rätt. Men direkt fel har hon sällan eller aldrig.

Förmodligen har hon rätt. Förmodligen hade saken vunnit på att SD:s representanter inte rört en min. Inte där och då. Kanske inte ens nästa dag. Men i längden.

I Mammans perspektiv hade vi då kunnat räkna med betydligt fler samvetsuppvaknanden av dessa slag:

Den kristna tidningen Världen idag:

Debatt: SD-hatet har gått för långt

I fråga om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har media och etablerade politiker inte uppträtt korrekt, inte fördömt våld och mötessabotage, inte försvarat yttrandefriheten, inte respekterat valresultatet. En enda riksdagsledamot, centerpartisten Staffan Danielsson, har öppet haft modet att förklara att han kommer att hälsa på och samtala med de valda kollegerna i Sverigedemokraterna. Det är illa ställt när det krävs civilkurage för en sådan självklarhet.

Det är ett bedrövligt skådespel som pågår. Å ena sidan driver man hotkampanjer för att skrämma politiker att gå in i uppdrag på kommunal nivå, å andra sidan rapporterar man med förtjusning när skrämseltaktiken lyckas, att ”ännu en sverigedemokrat hoppar av”.
Kan det verkligen vara en framgång att politiker inte vågar fullfölja väljarnas uppdrag? Å ena sidan legitimerar man våld och mötesstörning, å andra sidan betecknar man unga valda riksdagsledamöter som ”barnsliga” och ”omogna” när behärskningen brast under riksdagsgudstjänsten.

Hade Åkesson med flera varit beredda på att också Eva Brunne skulle ta chansen att rätta in sig i hatmobben skulle de förmodligen inte handlat i affekt. Det är dock lätt att förstå att bägaren till sist rinner över.

Övriga partiledare och andra förståsigpåare har anledning att känna skam inför det som hänt och det som hände i Storkyrkan.

När debatten fördes om vigselrätt för homosexuella anklagades de som slog vakt om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna ofta för hets mot folkgrupp. De sades vara direkt ansvariga för våld som andra utövat mot homosexuella. Men när i dag en politisk minoritet utsätts för hot och misshandel är det ingen som drar slutsatsen att det kan hänga samman med den upptrissade hatstämning som dag efter dag manifesteras i media och politiska uttalanden.
En invandrare från Syrien, som engagerat sig i Sverigedemokraterna, har misshandlats med kniv så allvarligt att han riskerar att bli handikappad för livet. Han själv, familj och släktingar har av Säpo evakuerats till hemlig ort, eftersom hotbilden fortsatt är allvarlig. Ingen har fördömt det inträffade, ingen har tagit avstånd från det politiska våldet.

Media har blundat och Aftonbladet har till och med låtit företrädaren för det kriminella gänget Original gangsters få uttala belåtenhet med att en ”sverigedemokrat fått smaka kniven”.

Statsminister Reinfeldt, som har det största politiska ansvaret, har gett beskedet att Sverigedemokraterna får räkna med sådan behandling.

Fredrik Reinfeldt har, i besvikelsen över en försämrad maktposition, allvarligt brustit i statsmannaskap. Inte en enda gång har han uttryckt respekt för valresultatet, för väljarnas beslut och för de nya politikerna i Sveriges riksdag. Det är ynkligt. Lika ynkligt är det att kristna ledare, Stefan Swärd undantagen, varit tysta eller anslutit sig till mobben.
Carin Stenström

Samhällsdebattör, Norrköping

Eller i Expressen:

LOTTA GRÖNING, vänsterdebattör: Sverigedemokraterna är smarta. Mycket smartare än de etablerade partierna som skapade kaos redan första dagen i riksdagen. Nu gäller det budgeten och inte heller där avser SD att utnyttjar sin vågmästarroll, de lägger fram

en egen budget. Den röstar givetvis inget annat parti på. SD tänker inte heller stödja de rödgrönas förslag eftersom Mona Sahlin inte förhandlar med Jimmie Åkesson. Att bara

stödja en vänsterbudget utan att få någonting tillbaka är inte aktuellt.

Partietablissemanget har fått en tuff motståndare. Jimmie Åkesson framstår som ansvarstagande. Han sträcker ut handen till samarbete, han för fram sin egen politik, han blandar sig hittills inte i politiska gräl mellan blocken.

Men morgondagen blir ändå en rysare. Borg lämnar inte ut sin budget till riksdagen förrän en timme innan den blir offentlig. Det blir väl en budget präglad av moderat politik men lite småstänk till allianskompisarnas profilområden.

Folkpedagogik

2010-10-09T13:53:00.000-07:00

En tanke, bön, farhåga och förhoppning som ofta svävar över murslevens reflektioner är följande:

Måtte våra sverigedemokratiska hjältar inte glömma att de i första hand måste betrakta sin uppgift som folkpedagogisk.

Från hjärta till hjärta nu:

Du sverigedemokratiske riksdagsledamot, du är i första hand pedagog, glöm inte det!

Du är pedagog i en specialklass för nio miljoner traumatiserade elever med manipulativa, narcissistiska föräldrar som är livrädda att ni skall anmäla dem för polisen. Du är specialpedagog. Dina elevers föräldrar är skuldmedvetna och därför livrädda och kommer att göra vad de kan för att vända klassen mot er. De drar sig inte för att uppmuntra allt från gangsterligor till teologer att försöka skrämma och genera er till passivitet. De har manövrerat ut såna som er förr och vet sig kunna klara av det.

Minns därför att ni inte är deras fiender. Ni är deras barns lärare. Ni vill givetvis inte era elevers föräldrar något illa. Ni vill inte sätta dem i fängelse eller skämma ut dem offentligt. Men ni kommer att sätta elevernas väl i första rummet. Ni kommer aldrig att ställa upp på föräldrarna mot eleverna.

Ni vet att eleverna inte är era elever lika mycket som sina föräldrars söner och döttrar. Som sådana kommer de med rätta att, i skarpt läge, vara lojala mot sina föräldrar. Detta har inget med rättvisa att göra, utan med familjekärlek och överlevnadsinstinkt. Ni är nya på jobbet, jantelagen är en realitet, situationen är djupt korrumperad, övergrepp sker systematiskt och alla vet att ni tror er om att kunna förändra saker till det bättre.

Ni skrämmer. Det kan ni inte utan vidare göra något åt. Men förutom att skrämmas måste ni visa att ni vill väl. Att ni har en positiv framtidsvision för klassen, en heltäckande handlingsplan och kompetensen att genomföra den. Detta varken kan eller skall tagas för givet. Det ankommer på er att övertyga tillräckligt många om det. Ni måste inge nytt hopp.

Minns därtill att ni är ALLA elevernas pedagoger, inte bara de som tycker om er. Och som pedagoger är ni även viktiga för elevernas auktoriteter, alltså deras föräldrar (det politiska och mediala etablissemanget). Ni kommer inte att tackas. Räkna inte med applåder.

Minns att det inte är för applåderna, för den betalda semestern eller ens för lönen ni blev pedagoger, utan för att ni drivs av en äkta och outrotlig kärlek till de människor ni har förbundit er att hjälpa vidare i sin utveckling. ÄVEN de som för närvarande inte tror er om gott, inte litar på er, räds er, ser ner på er och rentav vill er illa.

De vill er illa -- saknar kärleken -- för att de har förlorat sitt hopp och sin tro. Inte för att de är onda av naturen. De har förlorat sitt hopp och sin tro för att de har varit med om saker de inte kunnat hantera med sin mänsklighet i fullt behåll.

En traumatiserad, skadad elev -- för att inte tala om vederbörandes föräldrar -- kan rikta sitt agg mot den som vill väl. Mot sin lärare. Mot en kompetent pedagog. Det är inte ovanligt. Den kompetente pedagogen hatar givetvis inte tillbaka. Han sänker sig under inga omständigheter till nivån hos sin elev, sin skyddsling, sin klient, sin ... ja, patient.

Ni är inte bara pedagoger. Ni är specialpedagoger. Ert kall är inte bara att upplysa, utan även att läka. Ofta måste man läka innan man kan upplysa. Man måste kunna sätta gränser, rentav reprimera MEN ALDRIG ur personliga motiv. ALLTID med skyddslingarnas bästa i sinnet.

Du sverigedemokratiske politiker, som nu kanske börjar ana att det du har kallats till är en uppgift som folkpedagog och folkläkare, vet att du inte är den förste som känner detta kall. Många har gått före dig, har förberett ditt arbete. Dessa modiga människor var mänskliga och gjorde därför misstag, hade brister, precis som du har gjort, gör och kommer att göra misstag och har brister. Du får ärva frukterna av deras dygder och förtjänster såväl som frukterna av deras felsteg och brister.

Klandra dem inte! De gjorde, vad du än tror, sitt bästa. Lär dig känna vördnad för deras insatser och de kommer att kunna inspirera dig, fylla i där du brister, i insikt, känsla eller dådkraft. Vet att du inte bara är början på någonting nytt, utan även följden av en urgammal strävan, en urgammal dröm om ett gott folk i ett generöst land.

Ett genomkristnat folk. Ett anständigt folk. Ett folk med självaktning, ödmjukhet och lyhördhet inför tidens tecken. Ett folk som är ståndaktigt i motgång och saktmodigt i framgång. Ett naturnära, filosofiskt, sensibelt och strävsamt folk som begrundar gårdagen och besinnar morgondagen samt tar lärdom av både egna och andras misstag. Ett folk med intressekraft och initiativkraft. Kort och gott: Svenskar!

Du sverigedemokratiske politiker, begrunda våra kungars valspråk! De innehåller mycken visdom och endel praktisk klokskap som är oumbärlig för en folkpedagog som du.

Gör deras valspråk till dina!

För att kunna göra det, måste du förstå vad de menade med sina valspråk. Då kommer du inte runt frågan om det gudomliga, som ofta, men inte alltid, är centralt i valspråken. Många, men inte alla, svenska regenter var mystiker, eller hade i alla fall en aktiv och innerlig relation till de högre tingen.

En rent materialistisk, ateistisk filosofi såg de som otänkbart korkad och otillåtligt naiv. En dogmatisk teologi såg de som lika ogudaktig, lika oandlig. Äkta religiositet har inget med lärdom att göra. Men den har ofta med filosofi att föra. Och då menar jag filosofi i bokstavlig mening: Att man är en vän av visdom.

Stor visdom föder stor kärlek. Och det är kärnan i varje religiös strävan värd namnet.

På så sätt kommer du att få en plattform bortom de politiska sakfrågor som så ofta gör politiker hårda, enfaldiga, okänsliga och mindre mänskliga än de annars skulle ha varit. Du får samtidigt ett skydd från de många och ibland lömska angrepp du kommer att utsättas för.

Lär dig dessutom att uppskatta skönhet. Både i god konst och i naturen. Det ger själen näring och överskottskrafter för en ofta själsdödande politisk vardag.

Det kommer att behövas.

P1, PK, PR

2010-10-09T10:48:00.000-07:00

Dagligdags dessa gåtfullt repetitiva repriser på bilradions P1. Reptilhjärnan får vad den tål av mantriska upprepningar. Antingen kör vi något snyftreportage av harmset gråtfärdiga socialtanter om papperslösa, ensamkommande flyktingbarn (killar i soldatåldern som också lärt sig tala med tårar i den för övrigt manliga rösten) varv efter varv. Eller så kör de en multireprissändning med djupfunderingar av ett antal kulturvetare som problematiserar bilden av svenskheten. Ja, eller heteronormativiteten då. Eller så kombinerar vi de två och gör ett reportage om en palestinsk poet som väntar på asyl i Sverige, bara talar engelska och arabiska men bedyrar att han numera känner sig hur svensk som helst. Eftersom han har en massa kompisar här.

Händer det aldrig att någon av alla dessa journalister, för det måste rimligen vara många journalister i Sveriges media, vaknar en natt och undrar vad de egentligen håller på med?

Eller det är känt och dokumenterat att det händer, men det blir liksom ingen uppföljning. Självaste Janne Josefsson bekände att han deltar i ett historiskt skönmålande mörkläggande av den katastrofala invandringssituationen i Sverige, liksom MP-pionjären Birger Schlaug:

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.” (Janne Josefsson)

”Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.” (Birger Schlaug)

Men vad händer efter sådana uttalanden? Ändras något? Revideras något? Bekänns eller undersöks något? Nej. Propagandamaskinen tar ingen notis om dessa enskilda gruskorn utan fortsätter att mala på i oförminskad takt. Ty svenskheten SKALL malas till mjöl. Den nationella självaktningen SKALL malas till mjöl. Stenmjöl, benmjöl. Den kulturella för att inte säga etniska identiteten SKALL späs ut och relativiseras till oigenkännlighet. Vår känsla av att ha en rätt, eller rentav en PLIKT att fortsätta finnas till som folk, den skall skrumpnas, torkas in och malas ner. Blodmjöl.

Nu senast har det i P1 handlat en hel del om SD:s "utmarsch" (noteras associationerna till stöveltramp?) ur Storkyrkan. I olika sändningar får diverse tyckare, politiker, teologer och liknande uttala sig om det faktum att flertalet Sverigedemokrater blev så upprörda att de spontant lämnade kyrkorummet när biskopen hyllade den vänsterradikala demonstrationen på ett smockfullt Sergels Torg mot dem ett par dagar tidigare.

Detta nämns sällan. Och då liksom i förbifarten, som en lustig liten ovidkommande anekdot "om vad SD själva tydligen påstår vara skälet till utmarschen". Att det skulle ha rört sig om någon demonstration eller så. Tyckarna är rörande eniga om att det skulle vara frågan om något som SD gjort upp på förhand. Att de skulle ha rest sig och "tågat ut" för att prästen talade om vikten av att motverka rasism. För att plocka några outgrundliga poäng på "offerrollen" som det ständigt återkoms till. Som om den mobbade hade en listig strategi.

Eller wow, där satt den. Obehagligt värre. För var det inte just detta högjlutt självömkande, gnälliga martyrskap som en gång för inte så länge sedan fick alla goda arier att vilja krossa den sista juden med klacken?

Jag säger inte ens att det inte kan ha legat något i den implicita insinuationen om en judisk strategi för att vinna världens sympatier, krossa Europa och säkra Israel för egen del. Det kan ha varit så. Men oavsett denna kväljande tanke så kan man fastställa att det goebbelska propagandamaskineriet piskade upp en ordentlig aversion mot den judiska subkulturen just genom att anklaga judarna för att offentligen spela oskyldiga martyrer. En aversion som senare legitimerade en negativ särlagstiftning och en etnisk rensning av episka mått. Samt, som sagt, senare en rasren, nationalistisk, socialistisk judisk stat i Palestina.

Jag säger alltså inte att judarna gjorde sig själva till offer för att vinna sympatier. Men de anklagades för att göra det, precis som ett enhälligt etablissemang nu anklagar SD för att göra det.

Obehagligt, sa Bull.

Att ideligen alludera till nazismen och judeförföljelserna är i och för sig ett oskick. Det är oftast ett grepp, för att väcka den latenta nazifobin till liv, ty vi är alla kollektivt traumatiserade, inte bara av hitlertiden eller världskriget utan även av decenniers efterkrigspropaganda, avnazifiering och kallt krig mellan öst och väst.

I detta sammanhang var syftet att påvisa några av mobbingens mekanismer. Man trakasserar någon och när vederbörande till slut protesterar anklagar man dem för att försöka plocka poäng på att göra sig till offer. Sedan ömkar man dem för att de har blivit "bunkerskadade" och därför irrationella (SvD:s Sanna Rayman).

Ordern måste vara något i stil med:

Isolera dem och driv dem till vansinne. Gör dem paranoida. Misstolka allt de säger systematiskt, försumma inte ett tillfälle att få dem att framstå som det de minst av allt vill framstå som, nämligen främlingsfientliga rasister "med bakgrund i vit-maktmiljön" som det brukar heta. Tag inga mänskliga hänsyn; kombinera nazifobin med islamofobin, legitimera hatet. En politiker är fritt villebråd. Minns Littorin. Den som tvekar är ingen riktig journalist, i alla fall inte på vår redaktion.

Och man hör dem oja sig i radion. Helle Klein, till exempel. Ja jisses där gjorde de allt bort sig, hihi, fast egentligen var det nog bra för dem att deras verkliga ansikte äntligen kom fram för alla att se, tänk att resa sig och marschera ut bara för att prästen talar om rasism och främlingsfientlighet... Och alla tyckare från höger till vänster håller med om hur barnsligt och omoget det var att lämna en ceremoni inför kung och riksdag. Så låter det i sändning efter sändning nu i dagarna.

Så låt oss ta det hela ett varv till och säga det kort och koncist:

SD lämnade kyrkorummet av en enda anledning och det var att de utsattes för en skamlös kupp inför öppen ridå.

Kuppen var följande:

Biskop Eva Brunne lät en bibliskt förankrad, i sak behjärtansvärd predikan för en barmhärtig värld mynna ut i en hyllning av den demonstration som ett par dagar innan hade fyllt Sergels Torg med hatiska vänsteraktivister som hetsade mot Sverigedemokraterna i allmänhet och Jimmie Åkesson i synnerhet. Uppviglade av bland annat riksdagskollegan Lars Ohly.

Av detta enda skäl reste sig många sverigedemokrater upp och lämnade Storkyrkan under ceremonin.

Det hedrar dem.

Ohlys ord

2010-10-07T16:26:00.000-07:00

De flesta vänstersympatisörer är inte alls speciellt hatiska.

De har inte större behov än andra att se ner på människor.

Många av dem har en vision av ett samhälle där alla har det bra, är hjälpsamma och empatiska. Många av dem har det gemensamt att de upprörs över orättvisor och förtryck. De tar ställning för de förfördelade och förtryckta och vill bygga ett samhälle som upprättar deras värdighet. Allt detta är behjärtansvärt, och människor som känner sig dela dessa ideal behöver givetvis representeras av ett politiskt parti. Med en ledningsgrupp. Och en partiledare vars person representerar partiets ideal och strävan.

Och så får de Lars Ohly.

Ohly har sympatiska drag, det är inte det. Inte heller är det hans oskuldsfulla smålögner som att han spelat fotboll med Nacka Skoglund eller att en kompis på torget i Prag sms:ade honom om Berlinmurens fall 1989 (sms fanns inte då). Sånt kan vara charmigt och i alla händelser förlåtligt. Lite som att köpa lite Toblerone för statskassans tillgångar. Som vänstersympatisör borde man kunna ha överseende med sådana småsaker.

Kanske borde man rentav ha överseende med lite mer graverande lögner, exempelvis de som gäller Västerpartiets kommunistiska förflutna, de hemliga partibidragen från Sovjetunionen eller smusslandet kring den uteblivna ursäkten till Kirunasvenskarnas efterlevande.

För en vanlig, reko, allmänt välvilligt inställd vänstersympatisör är en lite oslipad personlighet bara ett plus. Man ska inte hyckla, liksom. Inte göra sig till. Inte fjäska för etablissemanget med slips och allt för fina ord. Man ska vara nån som vanligt folk kan känna igen sig i. Den lilla människans representant. Den som talar för de många utan röst, utan gehör, utan mediamässighet. De som inte platsar i salongerna, på Stureplan, i Business Class, bland de Fagra Nunorna. Den som representerar de som känner sig utanför; som känner sig ringaktade och marginaliserade; som känner sig ohörda och osedda; han får gärna ha lite skit under naglarna, fattas bara! Han får gärna vara lite grov i munnen också. Som vanligt folk.

Hans blotta närvaro bör säga var skåpet skall stå; bör säga att ingen är förmer än en ann; att det inte är skillnad på folk och folk; att alla är lika goda kålsupare; att inga finkulturpretton göre sig besvär och att det handlar om Rättigheter.

Många känner så, och dessa många bör ha ett parti och en representant.

En som är jämlikast av alla jämlikar.

Och så får de Lars Ohly.

Men vad är problemet? Ty visst uppfyller han väl kriterierna?

Jovars, nog gör han det. Han vågar till och med pussa pojkar. I alla fall i PRIDE-tider, inför kameran.

Men han uppfyller även kriterierna för det osympatiska med vänstern.

Ty även vänstern har en skuggsida. Den handlar om hat. Om kolletivt hat. Om att finna förutsättningarna för att odla hat.

Hur odlar man hat?

Man odlar hat genom att finna den minsta gemensamma nämnaren i människors missnöje. Därefter kartlägger man mekanismerna i detta missnöje, aktiverar dessa och stimulerar på så sätt missnöjet så att det stegras till en brytpunkt och förvandlas till hat. Därefter gäller det att skickligt tillämpa formeln:

Rikta största möjliga hat mot minsta möjliga punkt,

så att det får största möjliga genomslagskraft!

Så använder man hat. Hatets demagogi är vänsterns egen specialitet. Uppvigling av människomassor. Revolutionens princip.

Demonstrationstal är därför en paradgren.

Och demonstrationstala kan Ohly. Han vet hur man piskar upp en hatstämning i en människomassa. Han anlitas ofta för att göra just det. Ja, han anlitades till att göra det på Sergels Torg, dagen innan Riksdagens högtidliga öppnande med ceremonin i Storkyrkan, inför tusentals tätt packade demonstranter från olika vänsterorganisationer.

Om ceremonin och biskopens kupp har det redan skrivits här på mursleven såväl som annorstädes. Men om Ohlys verksamhet skrivs det först nu.

Ohly har under det senaste året inte försummat ett medialt tillfälle att ösa retorisk galla över Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Är det inte "obehagligt" eller "brunt" så är det "rasistiskt", "islamofobiskt" eller "högerextremistiskt". I de fysiska mötena är det demonstrativa ohövligheter som att inte besvara en utsträckt hand eller ens hälsa tillbaka, eller sitta i samma sminkloge. I uttalandenas transportsträckor är det invektiv som "vidrigt" och "fruktansvärt" och i crescendona kan det bli "nazistiskt".

Idag på radio var det både det ena och det andra, när Ohly heroiskt skulle "ta debatten" med den psykiskt kevlarklädde Åkesson. Det handlade mest om att Ohly skulle visa de andra hur mycket han vågade förolämpa Åkesson på riksradio. Eller lyssna själv!

En fördel med sakernas tillstånd är att det nästan bara kan bli bättre.
_____________________________________

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-under-fyra-procent-igen_5474745.svd

http://www.expressen.se/nyheter/1.2161263/stor-demonstration-pa-sergels-torg

http://www.expressen.se/nyheter/1.2165233/ohly-och-akessons-heta-mote-i-radio

http://www.expressen.se/nyheter/1.2165248/braket-i-radiodebatten-ohly-halsar-inte

http://adacta.motpol.nu/?m=201010 (Synnerligen läsvärd länk!)

____________

* Kirunasvenskarna:

Under 1920 1940- lockades flera tusen svenska kommunister till det som beskrevs som Sovjetunionens kommunistiska paradis. Verkligheten blev motsatsen. Många avrättades eller försvann under Stalins välde. De få som lyckades ta sig levande hem till Sverige blev förskjutna och ifrågasatta av sina svenska partikamrater. 1999 träffade anhörige Leo Eriksson partiledningen och krävde en ursäkt för hur partiet behandlat de Kirunasvenskar som lyckades ta sig hem.
Ursäkten i det ursprungliga brevet som inte fanns med i det som senare skickades ut. Den 9 januari 2000, formulerades ett brev av förre vice partiordförande Johan Lönnroth. Det skulle bara skrivas under av dåvarande partiledaren Gudrun Schyman, men också av hennes företrädare CH Hermansson och Lars Werner.

Brevet skickades inte
Men brevet skickades aldrig. Lars Ohly, dåvarande partisekreterare, tog initiativet att ändra innehållet där flera väsentliga fakta togs bort, bland annat:

Att partiet bidrog till en falsk bild av situationen i Sovjetunionen.

Att partiet ber alla dem som drabbades och deras efterlevande släktingar om ursäkt. Det omformulerade brevet undertecknades av Schyman, Lönnroth, dåvarande partisekreteraren Lars Ohly och förre distriktsordförande i Norrbotten Siv Holma. (Citat http://www.expressen.se/nyheter/1.138982/brevet-avslojar-lars-ohlys-logn)